Strax efter Laxå

Tre män i en båt

Bolmen, Småland 2011

Tre råbarkade män sitter i en båt mitt ute på sjön Bolmen. De bär flanellskjortor med uppkavlade ärmar och skäggväxten på deras framskjutna hakor är grövre än rostig taggtråd i en kohage. Det är i mitten på september och gösen har gått på djupet. Svarta korpar syns ovan grantopparna på fastlandet mot Järanäs till och någonstans har en raggig jakthund fått upp vittring på ett byte som bara har minuter kvar att leva. På båtens durk ligger några urdruckna burköl och en tappad leverpastejmacka. En av männen rapar manligt, en annan släpper en kraftfull fis som hinner eka i tre socknar innan den försvinner bort mot Finland. Några minuter av kärv tystnad följer. ”Äh vad fasen, skall vi åka hem och spela spel istället?” utbrister plötsligt den tredje. Tre leenden lyser upp båten, motorn går igång och kursen sätts mot land.

Bolmens fiskecamp är vanligtvis en plats för de fåordiga och kärva, men under just denna helg avbryts den småländska stillheten allt som oftast av plötsliga vrål från det inre av stuga nummer sju där tre tillresta fångstmän spelar sällskapsspel. ”Ditt jäkla… du ska få igen!” Fia med knuff lockar fram det värsta hos människan, och svinhugg går igen lika snabbt som allianser byts. Även frågesportspelet TP lockar fram sammansatta ord av grövre art. Tärningar kastas, svavelosande eder rabblas och elaka leenden glimmar till bakom veckogammal skäggstubb. I vargtimmen får plötsligt en av de kärva fiskarna två frågor på raken om vulkanen Etna. Och allt tar slut.

”Jäkla turgubbe!” hörs det från baksätet påföljande morgon när det rödögda sällskapet är på väg hem igen. ”Vem fasen bryr sig om vulkaner?” säger han vid ratten. Den tredje mannen i bilen bara ler nöjt under sitt skägg.

Några timmar senare gråter han. Det kan bli så när kärva fångstmän försöker få bort veckogammal skäggstubb med ett slött rakblad. Det ömmar och svider… ja, det kommer till och med BLOD! Han baddar försiktigt med babyolja. ”Hur hade ni det på fisketuren?” frågar hans kära hustru.

”Jodå, blev lite väl mycket bara”, svarar den kärve fiskaren och ger sin hustru en puss. ”Så det vi inte orkade äta upp skänkte vi till Amnesty.”

Vem sjutton behöver kunna något om fiske, tänker han och ler bakom det skägg som numera inte finns. Det gäller bara att veta lite om vulkaner…

Glöm inte kamelerna

Sveg – Australien 2011

"Kom, låt mig ta din hand. Det är inte farligt, och jag kan gå före om du vill.”

Kåsörens hustru är en modig kvinna. Endast iförd ett tunt linne, knickers och sandaler tar hon täten i den skog som rymmer så många faror, så mycken ångest. Kåsören klunsar efter med heltäckande klädsel och tunga vandringskängor. Besynnerligt nog går han och tänker på kameler.

Än mer besynnerligt är att han över huvud taget är här, i skogen. Men det här är sommaren då han bestämt sig för att ge upp… eller kanske snarare, sig hän. Det kan låta motsägelsefullt, men i just kåsörens fall är det samma sak. Det spelar liksom ingen roll vad man gör. De hittar dit ändå, de förbaskade ormarna! Inte så att man stöter på dem i verkliga livet, men väl i kvällstidningarna. Nu senast var det Asta Bengtsson i Sveg som hittade en förrymd boaorm på balkongen. Kåsören har aldrig hittat en boaorm på balkongen, och skall sanningen fram skulle han nog inte ens hitta till Sveg. Men ormarna gör det tydligen.

Så varför bry sig längre? Det är lika bra att ge upp, och sig hän. För första gången i sitt 51-åriga liv har kåsören därför trängt förbi sin förlamande ormskräck och vandrat i den natur han tidigare tvingats älska på avstånd. Visst har han tagit promenader där förut, men verkligen vandrat… nej, det är nytt. Mil efter mil (nåja) har han avverkat bakom sin modiga hustru. Det var Asta Bengtsson i Sveg som fick honom dit… ja, och så kamelerna förstås.

Det finns en miljon av dem bara i Australien, och de utgör tydligen ett hot mot hela vår planet. Innan kåsören läste den senaste larmrapporten visste han inte ens att det fanns kameler i Australien. Men så var det. Uppenbarligen hade de importerats på 1800-talet för att användas vid järnvägsbyggena. När jobbet var klart glömde man att ta med dem hem igen, och efter att de fått vänslas med varandra i hundra år har de alltså blivit en miljon och förvandlats till en tickande miljöbomb. Mätningar gör nämligen gällande att inget djur på jorden fiser så räligt som just den australiska kamelen, flera ton metangas per kamel och år. Regeringen där nere står handfallen medan klockan tickar.

Att bli uppäten av en orm eller ihjälfisen av en bunt australiska kameler, som man inte ens visste fanns… ja, det är nog skit samma, tänker kåsören och tar tag i den varma, välkomnande handen.

”Kom, min vän, jag kan gå före.”

En sån där Einstein

Trollhättan – Groningen, Holland 2011

”Du skulle se det, de har skruvat fast en gubbe på biltaket. Det ser faktiskt ut som Albert Einstein!” Campingvärdinnan är ordentligt uppskruvad när hon ringer chefen och försöker förklara vad hon ser. Bredvid henne står en medelålders kåsör och fånstirrar på den brokiga bilkaravanen där utanför. De är ta mig tusan inte kloka, holländarna, tänker han samtidigt som en av dem kommer in i receptionen och frågar: ”Weijg den steijn?” Ja, åtminstone låter det så, men då kåsören är måttligt bevandrad i holländska är det inget han vågar ta gift på.

Som kåsören berättade för någon vecka sedan ändade hans och hustruns resa till södern redan i Landskrona, där ett lag i gult och vitt råkade ha bortamatch just då. Nesligt att lura med hustrun på slikt, tyckte några av er. Kåsören tog till sig av kritiken, skämdes i två sekunder, bättrade sig och bjöd med sin älskade på en resa till Holland som kompensation. Romantiska promenader i Amsterdam, tänker ni kanske nu. Nej, nej… sånt funkar bara i det riktiga Holland, och dit är det ju jättedyrt att åka! Istället tog kåsören med sin kära hustru till Trollhättans camping. Det är typ samma sak… ja, om man råkar anlända samma dag som ”The Carbage Run” rullar in genom grindarna.

”Weijg den steijn?” upprepar holländaren som skruvat fast en skyltdocka föreställande Albert Einstein på biltaket. Campingvärdinnan och kåsören ruskar unisont på sina huvuden.

Natten i det lilla tältet blir lång för kåsören och hans hustru. 250 holländare märks och hörs. Påföljande morgon knallar kåsören bort till närmsta bil, där Theo från Groningen försöker surra fast en soptunna på taket till sin Ford Sierra. Det skiljer ett hav av ålder och edamerost mellan dem, men Theo kan åtminstone engelska. För en häpen kåsör förklarar han att det hela handlar om ett slags rally genom Europa, där deltagarna köper en skrotbil för 4 000 spänn, spökar ut den så mycket det bara går (bland annat med skyltdockor på taket) och letar upp olika föremål efter en skattkarta. I Trollhättan letar de efter en särskild sten. Aha, Weijg den steijn, tänker kåsören.

Ett efter ett lämnar ekipagen den lilla campingen. Sist ut rullar killen som skruvat fast Einstein på taket. Undrar varför han behövde fråga om weijgen till den där steijnen? funderar kåsören… ja, om han nu var en sån Einstein.

Mer om världens tokigaste rally på www.carbagerun.nl

56 gossar och en kvinna

Landskrona, 2011

Efter nästan ett helt år på ”döhalvans” del av livets stig närmar sig åter en bemärkelsedag av rang, kåsörens 51-årsdag. Redan i maj började han fundera. Hmmm… när jag fyllde 50 bjöd familjen på en resa till Comosjön. Tänk då vad de skall hitta på när man fyller ett år till! Det måste ju bli något i hästväg… ja, rent matematiskt alltså.

Kåsören lyssnade i vrårna, spanade runt hörnen och var rent allmänt så observant som bara han kan vara. Men icke! Familjen verkade faktiskt måttligt begåvad på den matematiska fronten och något viskande om Italien kunde inte höras. Till slut tog han saken i egna händer och beställde en bussresa till södern. Och det långt innan bemärkelsedagen. Det blir bäst när man själv får bestämma resdag, tänkte han när han lagt på luren. Ja, egentligen blir väl allt bäst när man själv får bestämma, fortsatte han ödmjukt. Nu är kåsören inte bara ödmjuk. Han är snygg och generös också, varför han bjöd med sin kära hustru på resan. Hustrun tackade och log rart.

Bussen var fylld till sista plats. ”Du ser, det är fler som skall till södern”, viskade kåsören till hustrun. ”Det är allt tur du har en karl som ser till att beställa i tid.” Heberg passerades, så Slöinge och Halmstad. Bussens mödosamma klättring uppför åsen gick bra, den riskfyllda nerfarten likaså. Hoppas det inte blir för äventyrligt för henne bara, tänkte kåsören och sneglade oroligt på sin späda hustru i sätet bredvid.

Kanske hade hon förstått redan då han beställt – det brukar vara något lurt (eller billigt) när kåsören står för fiolerna. Eller var det först när de flesta i ressällskapet visade sig bära tjocka halsdukar i gult och vitt, trots att det ännu var juli, och mer än gärna hängav sig åt sång och glam.

Hur som helst tog resan slut långt innan Medelhavets värme… ja, faktiskt redan i Landskrona. ”Visst är här vackert!” utbrast kåsören när han tog hustrun i handen och gick in på borta-ståplats. ”Kolla gräset bara!”

Englén satte ettan, Översjö tvåan på straff. Och borta-ståplats sjöng. På hemvägen drog allas vår ”Pajsarn” av sig både halsduk och tröja och visade sin bara överkropp.

”Det tar sig”, sa hustrun.

”Snart blir det en ny resa till södern”, viskade kåsören ömt i sin hustrus öra när bussen svängde in på parkeringen och släppte av 56 glada gossar och en kvinna.

”Jaha, spelar de i Ängelholm då, eller?” svarade hustrun.

Solar råttor nakna?

Någonstans i skogen, typ för jättelänge sedan

Just denna sommar, då kåsören till slut uppnått den ålder och erfarenhet att han beslutat att han aldrig mer skall bränna sig på stranden, lyckas ett forskarlag vid Köpenhamns tekniska universitet komma på att OMC, det mest aktiva ämnet i sololja, visat sig ge råttor av hankön mindre könsorgan. Varför smetar man sololja på råttors könsorgan? undrar kåsören lätt upprört. De är väl mest ute och ränner på nätterna, och då krävs helt andra skydd. Och vem sköter själva mätprocessen? Hur går den till rent praktiskt? Valet denna sommar har alltså stått mellan hudcancer eller…

Kåsören valde skogen. Inte vilken som helst… nej, den undersköna, fantastiska i trakterna av Svartrå och Dagsås, gränslandet mellan Falkenbergs och Varbergs inre kommundelar. Huvuddelen ligger förstås inom Varbergs kommun, och denna är att gratulera till att med små men betydelsefulla medel ha lyckats skapa en oas av skugga och kontemplation, vandring och rekreation, så långt ifrån den oro en människa av hankön kan känna en sommar som denna, då forskningen funnit nya sätt att skrämma skiten ur en. Området hyser tio anlagda vandringsslingor. Kåsören och hans kära hustru, som säkert även hon har intresse av att maken är försiktig med sololjan och håller sig i skuggan, har hittills avverkat nio. Den strapatsrika Bergastigen, den vackra Kalvsjöstigen, Björkasjöstigen, Slottsstigen,  Älvasjöstigen och så vidare. Endast Bockstensstigen återstår.

I Varberg gör man stor sak av det där med Bockstensmannen… ja, att stället där han hittades råkar ligga inom kommunens gräns. I Falkenberg skiter man i vilket, då snubben är väldigt död vid det här laget. Och vaddå ”Europas bäst bevarade medeltidsdräkt”. Vem bryr sig, liksom? Postorderfirman i Heberg säljer nya träningsoveraller av bättre kvalitet varje dag i veckan!

Kåsören har dock annat än medeltidsdräkter och träningsoveraller i tankarna inför den sista avslutande etappen. Gammal och erfaren som han är har han minnen från 70-talet, då ett lördagsbesök i Nöjesparken var förenat med livsfara. Låt vara att han har starka band till staden i norr och tillbringar mycken tid där. Men ändå, tänker han oroligt samtidigt som han viker undan en gren och försiktigt spanar bort mot stigens krök. Det finns de som säger, att Bockstensmannen var den förste falkenbergare att åka på stryk i Varberg.

Svårmod och sockiplast

Doggers bankar – någonstans i Sverige, 1968 – 2011

Vågen av vemod tar sats någonstans vid Doggers dimhöljda bankar, den rundar Jyllands nordspets, sveper tvärs över Kattegatt, tar sikte på ett litet gulmålat hus i en liten stad i mellersta Hallands kustband, där den slutligen kraschlandar rakt i hjärtat på en snart 51-årig kåsör hänfallen åt grubblerier och svårmod.

Jaha, det är alltså så här det känns, tänker den svårmodige kåsören svårmodigt och slänger ett öga på ytterdörren, där första ungen just vandrat ut i livet med en bananlåda från Konsum fylld av skor. Det har varit på gång länge, men tillfälliga jobb i alper och fjäll har satt stopp för det definitiva uppbrottet. Tills nu.

Hon var föremål för den svårmodiges allra första kåseri, för vad som känns som en evighet sedan, och alldeles nyss. På den tiden var hon en liten guldlockig flicka i ”sockiplast”. Idag är hon en vuxen kvinna med mer skor än det borde vara möjligt att äga. Den svårmodige vet, för han har själv packat ner dem i olika bananlådor från Konsum. Hur är det egentligen möjligt att samla på sig så många skor? frågar sig den svårmodige och går ut i en hall som ekar av saknad. Själv äger han fyra par och han kan fortfarande dra sig till minnes sina ”Adidas Biafra” från 60-talet, med vilka han sköt sin första tåfjutt.  Och, förstås, det första paret vita Stan Smith, vilka han i fåfänglighetens bitterljuva tonårstid bar med stor stolthet, men utan nämnbar talang för tennis.

Timmarna går, den svårmodige blir bara svårmodigare och svårmodigare, vemodigare och vemodigare. Han tänker på ”sockiplast” och ”Adidas Biafra”, på vita Stan Smith och sin bristfälliga tennistalang. Grannens hund ylar, silverfiskarna i det gulmålade husets badrum krälar i stoftet, spindlarna i dess källare kryper in i sina bon samtidigt som tapeterna i köket krullar sig av blotta tanken på de tårar som hålls tillbaka, men ändå finns där inne någonstans. Några timmar senare öppnas ytterdörren och en guldlockig flicka klampar in i huset och frågar:

– Vad blir det för mat?

Tur att det fanns en ledig lägenhet i grannkvarteret, tänker den svårmodige lättat, samtidigt som han går ut i hallen för att hälsa den guldlockiga välkommen till fadershuset. På golvet ligger de skor hon just sparkat av sig. Den svårmodige har aldrig sett dem förut. Hur är det möjligt, tänker han samtidigt som han ger den guldlockiga flickan en kram.

De sista av de sista

Västfronten, 1918

Så var en epok förbi. Den generation som kallades ”den förlorade” har till slut blivit just det – förlorad, för alltid. Den sista av de sista var Claude Choles, en brittisk-australisk flottist. Ja, ni kan knappt ha undgått honom, för när han gick bort prydde hans fårade ansikte världens alla tidningar, även denna. Det är någon vecka sedan nu, och jag vet inte vad Claude skulle ha sagt om han kunnat bevittna uppståndelsen från sin himmel. Claude Choles hatade krig, och han slapp också uppleva själva striden. Dock var han stationerad på ett krigsfartyg när freden ringdes in, och då han blev väldigt gammal – ja, hela 110 år – blev han följaktligen första världskrigets sista soldat. Det är så det funkar i tidningsvärlden – först, sist, yngst eller äldst, det är det som räknas, det är det som ger rubriker.

Harry Carlsson från Ljungby var varken äldst eller yngst, men blott några och tjugo när han stupade i Argonnerna. Harry blev aldrig något förstasidesstoff i världens tidningar. Harry var en av miljoner. Sannolikt blev han bara fotograferad en enda gång i livet, då han ryckte in i den amerikanska armén. Kamraten, Vinbergspojken John Carlsson, till vänster på bilden, överlevde vansinnet och blev den som fick berätta den tragiska nyheten för dem där hemma i Halland. Harry och John var inte de enda. Nej, de var fler än vi tror, svenskarna som tvingades uppleva vansinnet. Harry Werner från Falkenberg var där, likaså bröderna Erik, Peter och Hjalmar Goos från samma stad. Ännu en Vinbergspojke i det stora kriget var Ernst Persson, den kände cykelhandlaren Algot Perssons bror. Vidare tvingades flera unga pojkar från Varbergstrakten uthärda västfrontens skyttegravar, däribland Albert Olsson från Grimeton och Olof Olsson från Tångaberg. Det här är bara några exempel jag funnit från min egen lilla del av Sverige. Den som tar sig tid att söka kommer att finna att de kom från städer och byar i hela landet.

De är alla borta sedan länge. Harry försvann redan 1918. Det är ganska otroligt att en av hans generationskamrater, den sista ur ”den förlorade generationen”, fanns bland oss tills för bara någon vecka sedan…

Och vad har vi här då?

Örnsköldsvik, 2011

”Och vad har vi här då?” Den 20-årige bagagekontrollanten på Örnsköldsviks flygplats lägger sin släta panna i så djupa veck han förmår, skakar på sitt unga huvud, som pryds av en snowboard-mössa, och spänner därefter ögonen i en mer än dubbelt så gammal kåsör med flackande blick och ymnig transpiration. Höga Kusten Flyg är ett av landets minsta flygbolag och dess personal har ålder och klädsel därefter, men kåsören är inte i position att kommentera någondera.

”En diaprojektor”, svarar han sanningsenligt.

Kontrollanten i snowboard-mössan verkar söka i minnet. Men det är tomt där inne.

Några av er går kanske omkring i villfarelsen att kåsören är satt till jorden enkom i syfte att skriva strunt på denna sida. Så är det förstås inte. Nej, hans mission är större än så. Han inte bra skriver strunt, han talar det också! Med jämna mellanrum ger han sig ut i vårt avlånga land, befolkat av ungdomar med snowboard-mössor och andra farliga djur. Hans målgrupp är föreningar vars medlemmar nått upp till den aktningsvärda ålder att de känner till begrepp som ”när Eldkvarn brann” och att Gunnar Sträng bar hängslen. Följaktligen består hans tekniska utrustning av en ombyggd gammal rörradio ur vilken det strömmar Glenn Miller-musik, en jäkla massa sladdar (inget trådlöst här inte) samt en 8 kg tung diaprojektor av märket Kodak Senior, fullt fungerande om än föremål för åtlöje bland alla under de fyrtio. Vidare finns här lite rekvisita från förr, däribland ett paket E4 kaffesurrogat. Innehållet är fortfarande kvar, de 70 åren till trots, även om mycket av det bruna pulvret läckt ut i bygdegårdar och församlingshem från Ystad till Haparanda. Kåsören föredrar alltid bilen på sina resor. Det blir så många frågor annars. Men ibland är avstånden helt enkelt för långa.

Bagagekontrollanten på Örnsköldsviks flygplats ger sig inte. Diaprojektor? Han söker i sitt unga huvuds allra djupaste vrår. Så plötsligt skiner han upp:

”Jaha, en sån där gammal! Du vet att det finns nya, va?”

Synbart nöjd med sin insats rättar den unge bagagekontrollanten till sin snowboard-mössa och plockar därefter fram ett gammalt paket som det står E4 på. Ett brunt pulver strilar ner på bordet framför honom.

”Och vad har vi här då?”

”Är detta Sverige?”

Toledo, Ohio – Vinberg, 1945 – 2011

Vi skall alla dö en dag. Och häromdagen gjorde Milton Bennet just det. Hans tid här på jorden blev 31 000 dagar lång. En del av dem tillbringade förstås Milton en bra bit ovanför den jord vi vandrar på. Kåsören har berättat om Milton och hans kamrater förut, men sorgebudet från Amerika ger oss anledning att än en gång dra oss till minnes den där vinterdagen i onådens år 1945.

Klockan hade hunnit bli 14:45 när bombplanet kom in över den svenska kusten. Folk i byar och samhällen var inte ovana vid det hotfulla ljudet i skyn, men det här planet kom ensamt och det rök ur motorerna efter träffar från det tyska luftvärnet. Man såg fallskärmar… en, två, tre, till slut hela åtta stycken. Men de borde ha varit fler. Milton Bennet valde att följa planet ner, trots att han inte var pilot, varför han kom att bli huvudperson i den mest dramatiska flygolycka som någonsin inträffat i Sverige. När röken skingrats i gränstrakterna mellan Vinberg och Ljungby, och allt blivit tyst, kröp en gänglig 19-åring ur vraket. Han borstade bort dammet och vände sig till närmsta bybo: ”Is this Sweden?”

Vi skall alla dö en dag, men Milton Bennets dag var inte då. Istället kunde han och kamraterna senare på kvällen smörja kråset med smörgåsbord och snaps på Grand Hotell i Falkenberg. Ingen behövde snapsen mer än Milton. Besättningskamraten och nosegunnern Bob Birmingham förklarar:

”Milton var den snällaste killen i världen, men väldigt blyg. Han vågade sig aldrig fram till flickorna, särskilt inte till de svenska.”

Resten av sitt liv ägnade Milton åt att övervinna blygheten, bygga ett affärsimperium omfattande snabbmatskedjor och hotell, bli kär, avla fyra barn och slutligen åldras i stillhet tillsammans med sin älskade Marilyn hemma i Ohio. Det känns bra att snällhet kan löna sig. Milton Bennet borde förstås ha dött den där dagen. Ingen överlever en sån sak, men Milton gjorde det. Han fick 66 år till på vår jord och förvaltade dem väl. Milton dog häromdagen. Vi skall alla dö en dag. Men alla andra dagar skall vi det inte.  

Gud, om hon finns…

Värö, 1911

Gud, om hon finns, är en vis kvinna, om än något saktfärdig ibland. Efter 53 år tycks det dock som om hon till slut är på väg att ställa saker och ting i ordning i ett känt västsvenskt pastorat beläget någonstans mellan Halmstad och Varberg, landets enda där ingen kvinna tillåtits äntra en predikstol. Herregud, hur lång tid skall en sån sak behöva ta, tänker kåsören och drar sig till minnes skapelseberättelsen. Jodå, han är gammal nog att ha gått i skolan då det fanns ett ämne som hette ”kristendomskunskap”. Sju dagar lär den visst ha tagit – nej, inte kåsörens skolgång, men väl skapelsen – och då hann Gud ändå med komplicerade varelser, som hunden och mannen. Ja, fler än så. Häromdagen läste kåsören om en forskare som ägnat fem år åt att analysera sälbajs. På så sätt hade han kunnat artbestämma ofattbara 20 000 havslevande organismer! Det tog alltså blott sju dagar för Gud, om hon finns, att skapa 20 000 havslevande organismer samtidigt som männen i ett känt västsvenskt pastorat behövde 53 år på sig för att släppa fram en kvinna till predikstolen. Sådant ger perspektiv. Jag menar, fatta vad man skulle kunna hitta i rumpan på en gnu eller ekorre om man gav sig tid!

På tal om skit skall det visst bli strängare straff på att skita ner i naturen. 800 spänn i böter, rakt av! Hoppas lagen gäller hundar också. Kåsören vet inte hur många gånger han ertappat nödiga jyckar vid postlådan i vinter. ”Öga för öga, tand för tand”, tänker kåsören – som alltså är gammal nog att känna till ett och annat om bibelns rättsskipning – men hittills har han alltid fegat ur. Istället vänder han sig direkt till vår skapare.

– Gud, om du finns, så är du ju bevisligen en vis kvinna, börjar kåsören. Ja, jag menar, du har ju faktiskt gett oss människor den lilla svarta plastpåsen, så varför har du då inte i din himmelska nåd lärt oss att använda den? 

– Förlåt mig, min son, svarar Gud, men jag hade bara sju dagar på mig. Och dessutom har jag haft fullt upp i ett känt mellanhalländskt pastorat.

Vi avslutar med den senaste vargjakten i trakten. Jodå, sådana har ägt rum. För i dagarna exakt 100 år sedan, i februari 1911, fälldes ett präktigt exemplar i Värö, varpå bestens huvud höggs av för att i triumf föras till Varberg. En knapp vecka senare skrev HN:

”Vid i dagarna vid Varbergs realskola företagen undersökning av skallen av det skjutna vilddjuret har det visat sig att ifrågavarande skalle tillhört en hund.”

Osis, tänker kåsören. Men helt oskyldig var den säkert inte.

Tjeck, slovak eller bara pingvin

Prag – Antarktis, 1969

Jaha, så Tove och Frank blev årets ”bubblare” på namntoppen. Det blev alltså inte Jan-Olof den här gången heller. Och någon Maj-Britt eller Stig-Arne syns inte heller till på listan bland nyligen namngivna bebisar. Märkligt, tänker kåsören och kliar sig på ett huvud med allt högre hårfäste. Vad är det för fel på ett gammalt hederligt dubbelnamn med ett stiligt bindestreck? Ja, frånsett då att man måste vara typ 50 år för att få bära ett sådant. Och det är det förstås väldigt få bebisar som är.

När kåsören var liten gosse ville han bli tjeckoslovakisk ishockeyspelare. Inte för att han var särskilt intresserad av hockey, men de hade så tuffa namn! Nedomansky, Holicheck, Dzurilla… Idag har kåsören gett upp drömmen om att bli tjeckoslovakisk ishockeyspelare och när de små på gatan frågar hur gammal han är svarar han vresigt: ”Skit i det du, gammal nog att heta Jan-Olof i alla fall”, varpå han ber glina att inte störa en gammal vis man.

Ja, tiden går. I år är det exakt 35 år sedan kåsören lämnade högstadiet med en kasse mellanöl runt styret på sin Puch Dakota (förfasas icke barn, ty det var sådana tider), vilket fick honom att gå igenom några gamla klasslistor från 1976. Frank? Icke sa Nicke. Tove? Skulle inte tro det. Nej, ”Jan-Oloffar” och ”Per-Oloffar” så långt ögat kunde se. Kåsören känner dem förstås i första hand under deras smeknamn, vilka i vissa fall säkert var en frälsning, i andra en börda.

Ibland går det inte att värja sig mot ett smeknamn, det slår ner som en blixt från klar himmel. I en skola i mellersta Halland satt en gång en klass (inte kåsörens i just detta fall) och läste om jordens alla djur. A som i apa, B som i bäver och så vidare. Av någon anledning kom pingvinen på tal – eller snarare kejsarpingvinen, den största av dem alla, hela 148 cm lång. Påföljande timme var det läkarundersökning, vilket på denna tid skedde inför hela klassen. Nu var det förstås inte så genant som det låter, då farbror doktorn egentligen bara kollade mandlarna (varför kollade han alltid mandlarna?) reflexerna och längden. Någon var blott 139 cm lång, en annan hela 152. Stackars Britt-Marie var exakt 148 cm. En centimeter åt ena eller andra hållet hade räddat henne. Men nu var hon faktiskt just 148 cm, precis som kejsarpingvinen. Barn är kanske inte alltid så snälla, men väldigt påhittiga. Det är tufft att växa upp, ska ni veta, lilla Frank och Tove. 

Thomas Mann och skumtomtarna

Lübeck, 1840

Jaha, så var kåsören tillbaka igen efter helgerna, mer utvilad än han trodde var möjligt. Med begynnande liggsår och ett icke föraktfullt mått av välfärdsrondör står han åter redo att ta sig an de djupa frågorna i tillvarons labyrinter. Ta till exempel det här med matematiken, den numeriska mystiken som präglar allas våra liv. På sina håll råder missuppfattningen att summan av två fester skulle bli en om de äger rum vid ett och samma tillfälle. Så är det förstås inte alls. När det nya året ringdes in med champagne och glada sånger råkade kåsören befinna sig på en tillställning där ett gammalt hederligt halländskt 50-årskalas slagits samman med en lika hederlig nyårsfest och summan av kardemumman stannade faktiskt inte ens vid två, snarare vid fyra, vilket kan ha något att göra med att merparten av kardemummans summa tycktes bestå av mumma, och att denna inte var överdrivet svag.

Vid lunchtid påföljande dag fungerade endast de rent livsuppehållande organen, varför kåsören beslöt ägna återstoden av dagen åt kulturen. ”Xena krigarprinsessan” hade uppehåll, men två avsnitt av ”Mad Men” avverkades i raskt takt. Så något lekprogram vars syfte och innehåll ännu är oklart för kåsören. Klockan 18:15 hade han fortfarande inte rört sig ur fläcken, blott vickat lite på ena knäet som börjat låsa sig. Då började Buddenbrooks på ettan, och jösses vad han fastnade! Hjärta, smärta, svek och hat inom en köpmannafamilj i 1800-talets Lübeck är kanske inte allas ”cup of tea”, men kåsören sväljer med god aptit.

Inte mycket hade förändrats till nästa dag. Ytterligare något organ hade sakta vaknat till liv, men kåsören tog det säkra före det osäkra och stannade i tv-soffan. ”Xena krigarprinsessan” hade fortfarande uppehåll, men efter fem timmars zappande med fjärrkontrollen omslöts kåsören ånyo av Buddenbrooks och ett oförsonligt vemod, om än insvept i en vackert draperad krinolin. Författaren Thomas Mann var knappt 20 år fyllda när han började skriva Huset Buddenbrook, ett mästerverk som så småningom utmynnade i nobelpriset. Jäkla pojkvaskerl, tänkte kåsören och sträckte sig efter påsen med skumtomtar samtidigt som eftertexterna rullade på i tv-rutan. Det stramade lite om knäet, men det fick gå. Jäkla pojkvasker, fortsatte han sin tankebana, till vissa kommer framgången utan att de ens behöver anstränga sig…  

Hajfritt hemma

Röda havet, 2011

Utanför ett litet hus i en liten stad utmed kustbandet står en man och väntar på våren i avsikt att då kunna påbörja årets julpyntande, vilket vid det laget alltså har blivit ett helt annat års julpyntande. Låter det komplicerat? Lugn, det blir värre.

Mannen är en 50-årig kåsör som vid den här tiden på året brukar tråka ut läsekretsen med invecklade skildringar kring sin jakt på tallris, en procedur en normalbegåvad person klarar av med en sekatör på typ en kvart, men som genom kåsörens medfödda förmåga att krångla till saker och ting förvandlats till en svårbegriplig rit omfattande svordomar, svavelosande eder, ett oändligt tålamod (från hustruns sida) och ett icke föraktfullt koldioxidutsläpp längs vägar i Hallands inland där tidigare endast missionärer och skogskarlar färdats. Så kommer det inte att bli i år, kåsören lovar. Det tallris som hustrun anser vara intimt förknippat med såväl tomtens som Jesusbarnets födelse har nämligen redan fällts och infångats. För en gång skull var han ute i tid, och den spretiga högen ligger till allmänt beskådande framför förstukvisten. Där lär den bli liggande till påsk, för inte fasen går det att få ner kvistuslingarna i den bottenfrusna urnan med jord, där de brukar hälsa tomte och Jesusbarn välkomna.

Vad fasen! utbrister kåsören och tittar oförstående på spettet som studsat tillbaka mot permafrosten. Nu är kåsören inte den som ger upp efter första försöket, men väl efter andra, varför han snart lämnar både spett och tallris och går in i köket för att sätta på en kopp kaffe. Han är ensam i huset. Ungdomarna, som är av klenare virke, har flytt landet till förmån för Indonesien respektive Röda havet. Då och då hör kåsören rapporter om vulkanutbrott och livsfarliga mördarmaneter. Så börjar en vitfenad oceanhaj tugga på ett gäng ryska turister i Röda havet innan den bestämmer sig för att byta kost, och istället äter upp en tysk.

Håll er hemma ungdomar, tänker kåsören. Nog fasen är det kallt, fortsätter han sin tankebana och sneglar ut genom fönstret mot högen med tallpinnar. Han höjer blicken över de snötäckta takåsarna, där röken från braskaminer och spisar lagt sig likt ett förlamande lock. Och inte kommer det att hända något här i trakten innan våren, tänker han, absolut ingenting. Men här är åtminstone jäkligt hajfritt fram till dess…

Kierkegaard och Misses oskuld

Korsbaek, 1943

Med två pilsner i ena benet och en jäger i andra händer det att kåsören börjar tala danska. Lekande lätt och med betoningen på rätt ställen avhandlar han alltifrån Kierkegaard till Preben Elkjaer. Den ene lär ha varit filosof medan den andre var fotbollspelare, och även om kåsören understundom har svårt att hålla reda på vem av dem som gjorde vad, är han aldrig främmande att diskutera saken – på danska!

En känd vandringssägen (ja, ni har säkert hört den) berättar om småbarnsföräldrarna som anställde en barnflicka att ta hand om telningarna under dagtid och plötsligt upptäckte att de små talade som Kalle Anka. Barnflickan hade helt enkelt parkerat ungarna framför teven, slängt på lite tecknad film och satt sig att läsa veckotidningar, dag efter dag, vecka efter vecka, tills de var fullärda. Tro kåsören när han säger att skrönan är alldeles sann. Kåsören är nämligen ett av de där barnen, låt vara att Ankeborg bytts ut mot Kongens by.

Det började med Matador, fortsatte med Riket, vidare med Taxa, dogmafilmerna och Krönikan. Och så nu Brottet, den sinnessjukt spännande serien på SVT. Kåsören använder medvetet ordet ”sinnessjukt”, då danskarna torde vara det enda folket i världen som använder det i dagligt tal, och till varandra, låt vara med delvis annan betydelse. Men nu är det slut, sista avsnittet gick igår, vägs ände är nådd och onsdagskvällarna kommer aldrig mer att bli desamma. Detta för oss osökt in på Kierkegaard, Elkjaer och de tungt filosofiska frågorna.

Kåsörens absoluta favoritserie… ja, den bästa som någonsin gjorts, är förstås Matador, ett mästerverk sprängfyllt av djupa frågor om liv och död. Favoritkaraktären i Matador var förstås stackars Misse Möhge, som i hela sitt sexuellt oförlösta liv vandrade i skuggan av sin mor, den överbeskyddande änkefru Fernando Möhge. När satkärringen äntligen gick och dog fick Misse vid 75 års ålder till slut tillfälle att begå sin sexuella debut. Friare saknades inte, men när den utvalde på bröllopsnatten skulle uppfylla sina äktenskapliga plikter låste Misse helt frankt ut honom på balkongen, då han haft fräckheten att göra sexuella närmanden. För övrigt frös karlsloken ihjäl i kylan. Misses oskuld följde med i graven, inte i hans, men väl i hennes. ”Det är vägen, inte målet, som är viktigast”, som någon filosof en gång sa. Säkert en dansk…

Bland Unicaboxar och troll

Perstorp, 2011

I en möteslokal i skånska Perstorp står en 50-årig kåsör och tar emot folkets jubel (nåja). Undrar vad man får idag då? funderar han när applåderna ebbat ut (vilket är ganska snart). Det är en regnig torsdag i oktober och SPF, eller om det är PRO, har månadsmöte avrundat med lite struntprat från en nedrest hallänning med mer munläder än förstånd. 50-åringen är yngst i lokalen, vilket bara det är ett skäl att ge sig ut på vägarna. Lägg därtill alla gåvor han fått genom åren. Pensionärerna är alltid snällast och kåsören har förärats otaliga ovärderliga skatter vid olika seniormöten runt om i landet – chokladaskar i Flen, ett Rättvikstroll i… ja, naturligt nog i just Rättvik, alkoholfri flädersaft i Borås, vinflaskor (mer uppskattat) lite varstans, en broderad tavla i Åtvidaberg (som medlem nr: 48 i den lokala PRO-kretsen, Elsa Sjöberg, 87, lagt ner minst en veckas jobb på) och blombuketter både här och där (vilka han vid hemkomsten brukar räcka över till hustrun, åtföljt av någon lämplig kommentar av typen: ”Titta vad jag köpt åt dig älskling! Vad blir det för mat?”)

Ofta är gåvorna lokalt producerade – ost i Falköping, cider i Kivik… ja, ni fattar principen. Det gör inte alltid kåsören, som alltså understundom har mer munläder än förstånd.

”Fin ask det här, ser precis ut som en gammal Unicabox”, utbrast kåsören i Mariestad. ”Men vad fasen!” fortsatte han, ” var är chokladen? Den är ju tom, skojar ni med mig?” Nix, det gjorde inte de allvarsamma damerna i Mariestads Föreläsningsförening. Det var liksom själva asken i sig som var presenten där i Unicaboxens hemstad, Mariestad.

Kommer säkert inte att hända här i Perstorp, tänker kåsören när den lokala PRO-ordföranden, Ester Eriksson, 86, stegar fram och räcker honom en flaska med en färggrann rosett runt halsen.

”Varsågod, här får du en flaska av det elixir som satt Perstorp på kartan”, säger hon och räcker stolt fram en flaska… ÄTTIKA!

Med nordvästra Skånes mest ansträngda leende tar kåsören emot sin gåva. Han vrider och skruvar på sig innan han kommer sig för att tacka: ”Åååh, så fiiin!” säger han med lätt stelopererade käkar.

Undrar vad frugan kommer att säga? tänker kåsören när han packar ihop för hemresan. Men så skiner han upp. ”Fasen, ättika!” utbrister han… ”är det inte det man har när man lagar bruna bönor med fläsk?”

Värsta hoppjerkan rusar åstad

Någonstans i Sverige, 1955

Kommer du att minnas 2010 som året då du blev kär på nytt? Eller var det då du lät håret växa och började odla ekologisk spenat? Ja, vi har alla våra referenspunkter i tillvaron. För kåsören lär året bli ihågkommet som året då han förlorade kampen mot teknologin och rusade åstad och köpte sig en ny mobil. För de av er som är så unga att ni inte är bekanta med uttrycket ”rusa åstad”, kan nämnas att det myntades under äldre bronsålder och syftade på att man rusade iväg till närmsta stad för att köpa en get eller något sånt. Det var för övrigt ett negativt laddat begrepp, och alltså något man inte skulle göra i onödan. Lik förbaskat gjorde alltså kåsören just detta, och därmed förpassades världens äldsta ännu fungerande mobiltelefon till byrålådans mörkaste hörn. Gratulanterna stod på rad när den lille efterträdaren välkomnades hem. ”Oj, har den färgskärm! Välkommen till 2000-talet, farsan!” lät det från sonen. ”Snyggt jobbat, pappis, men klarar du verkligen av en touchmobil?” fyllde dottern i.

Gliringarna rinner av kåsören likt vattnet på en gås, ty han vet att de små liven icke är begåvade med hans stora visdom. Hoppjerkor är vad de är, hela bunten! För de av er som är så unga att ni inte vet vad en ”hoppjerka” är, kan nämnas att uttrycket är samtida med ”rusa åstad”, det vill säga från äldre bronsålder, och syftade på en person som bytte arbete och mobiltelefon lika ofta som anständigt folk bytte strumpor. Lika negativt laddat som ”rusa åstad” alltså, men utan get. Vi förtydligar med en bild på en ”hoppjerka”, hämtad från ett tidningslägg från äldre bronsålder. Som ni ser, ingen get där.

För övrigt köpte kåsören den ”värsta”  – vilket enligt dagens språkbruk märkligt nog betyder den bästa – mobilen som fanns på marknaden. Sannolikt kommer den att förbli den värsta, det vill säga den bästa, fram till… ja, kanske tisdag. Sen börjar allt om igen. ”Öööh, kolla gubbens mobil, den är ju döööögammal!” Gubben kommer därefter att hota med ”en omgång smörj”, ett uttryck som myntades under äldre bronsålder och syftade på att …

Med fyra par kalsonger ombord

Menaggio, Comosjön, 2010

Det som skrivs här skrivs naturligtvis inte i realtid. Nej, i skrivande stund är det en regnig tisdag i Halland, medan det i läsande är torsdag i Menaggio vid Comosjön i Italien. Japp, just där sitter kåsören nu, sippande på en kall öl i solgasset. Det är sånt man kan få för sig när man just fyllt ett halvt sekel, eller ”gått in på döhalvan”, som kåsörens finkänsliga kamrater uttrycker det. Vad sjutton gör man i Menaggio då? Ja, först åker man dit, vilket kostar mindre än att åka till Ullared om man lyckas pricka in lågprisbolagets bästa erbjudande, hjälper till att flaxa med armarna och reser med fyra par kalsonger, tre skjortor och två byxor – ja, på sig alltså – och därmed undviker bagageavgiften. Kåsören har faktiskt rest på skidsemester på samma sätt, och tro honom när han säger att det blev jäkligt varmt med skidbyxorna utanpå jeansen.

Den här gången hade kåsören lovat att det inte skulle bli något flängande till skyttegravar, bunkrar och annat elände. Familjen har fått sin beskärda del av sådant genom åren. Nej, vackra vyer över Comosjön utlovades, pasta och vin utlovades… ja, rentav bad!

Nu är det förstås inte realtid, men vad tror ni det blev? Just det! Som av en händelse råkade kåsören upptäcka att Mussolini och hans älskarinna Clara Petacci infångades just i Menaggio. Ja, den exakta platsen ligger mindre än ett stenkast från stan! Ett självklart utflyktsmål!

Mussolini var en fähund, ett kräk av värsta sorten, men just därför kan det vara intressant att se platsen där partisanerna fick tag på honom. Kåsören är inte helt säker på att resesällskapet håller med, men lite får de väl tåla från en som just snubblat in på ”döhalvan”.

Idag styrs Italien av Silvio Berlusconi, en snubbe som inte haft ihjäl lika mycket folk som Mussolini, men som i uttryck och vanor inte är särskilt olik honom. I likhet med Berlusconi höll sig Musse med älskarinnor, varav alltså Clara Petacci var den mest kända. Ännu på 60-talet, många år efter hennes död, stred Claras släktingar för att hon i egenskap av diktatorns älskarinna skulle betraktas som statstjänsteman, och att de därmed skulle vara berättigade till hennes intjänade pensionsförmåner.

Kan bara hända i Italien, tänker kåsören, som för övrigt kommer att lämna kvar några av kallingarna här nere innan han tar flyget hem. Ja, av hänsyn till medpassagerarna, alltså.

Lite ketchup till myran?

Torekov, 2010

Vemodet kommer inrullande från sundet, det slickar Nordsjällands kust, viker av mot öster, rundar Hallands Väderö och sveper in i det pittoreska fiskeläget Torekov längst ut på Bjärehalvön. Det är tjugonde året i rad kåsören är här. Sommarhus, segelbåt och en fet jäkla badrock av frotté, tänker ni kanske nu? Skulle inte tro det! Nej, vemodet fortsätter sin färd via stranden in i campingen någon kilometer norrut, förbi de allmänna dassen, kokplattorna och de alltid lika skitiga duscharna. Det beblandar sig med oset från engångsgrillarna i tallskogen och först där någonstans kraschlandar det rakt i hjärtat på en snart 50-årig kåsör. Vädret är underbart, vattnet både ljummet och kristallklart. Ändå kan kåsören inte riktigt njuta av tillvaron. Han vill bara ropa rakt ut: Var är de små, var är ungarna!?

Här åt de myror, här undersökte de skalbaggar och fick skrubbsår på sina smutsiga små fötter. Och badade, framför allt badade! Det var nog inte så lätt att växa upp med kåsörens som far. Det finns fäder som tar med sina små till, Smögen, Skrea strand och Apelviken... ja, rentav till Mallorca. Sen finns det fäder som tror sig vara något slags pedagogiska enmansarméer och släpar med sina barn till platser som knappt finns på kartan, men väl i historien. Kåsören tillhörde den sistnämnda gruppen, och i förflutenhetens landskap är badstränderna få, men förmaningarna desto fler:

”Inte här, ungar! Man badar inte i Tinnsjön. Här sjönk färjan Hydro och tog med sig 30 tunnor tungvatten, 14 civila norrmän och fyra tyska soldater.” Eller som i Normandie: ”För böveln ungar! Här doppar ni min själ inte ens tårna, för här avgjordes Europas framtid!” På Flanderns fält fanns bara översvämmade skyttegravar, så där var de inte ens sugna, även om de fått.

Torekov blev en fristad, bortom alla historiska tabun. På Torekovs stränder har, såvitt känt, väldigt få blodiga slag ägt rum. Det var ett tag sedan de var med, tänker kåsören dystert. Än längre sedan fötterna var små och smutsiga. Minnena får vemodet att lägga sig tyngre än oset från engångsgrillarna i tallskogen. Endast myrorna och skalbaggarna runt tältet tycks obekymrade över tillvarons förgänglighet. Vid vilken ålder slutar man egentligen att äta myror, funderar kåsören och tittar lystet på ett av krypen som kilar förbi.

Fyra daggmaskar på Söderstadion

Stockholm, 2010

En månad efter det där bröllopet som fick kommunråd, näringsliv och helt vanliga dödliga att vifta med flaggor och tappa jubileumsserviser i golvet till både höger och vänster anländer fyra vänner till den kungliga huvudstaden.

Är här säkert nu, tänker kåsören och tittar sig oroligt över axeln. Nu är det inte flaggviftarna han är mest rädd för. Huvudstaden hyser faror av de mest skilda slag. Senast kåsören var här flög en fluga rakt in i munnen på honom. Den låg gömd längst ner i en grönmålad bajamaja ute på Drottningholm. Alltsedan dess har kåsören burit med sig kunskapen om att skit är skit var än man råkar finna den, och att flugor inte är att lita på.

Då bröllopet redan är över och förbi väljer de fyra vännerna bort Storkyrkan till förmån för ett annat tempel, Söderstadion, där ett lag i gult och vitt har en svår bortamatch i Superettan. Hur fasen kan man välja bort en världsunik händelse som ett prinsessbröllop till förmån för en fotbollsmatch, undrar kanske en och annan flaggviftare nu? Tro kåsören när han säger att det vore en än mer världsunik händelse att få se laget i gult och vitt vinna en match denna tunga säsong när stolparna i motståndarmålet tycks vara placerade på helt fel ställen och fler än två.

Kåsören vet att det finns människor som bestiger lodräta berg med blott en plastgaffel som hjälp. Andra utmanar döden genom att hoppa bungey jump. Kåsören och hans följ väljer en annan väg mot nirvana – de sätter sig mitt på huvudläktaren på Söderstadion… och håller på bortalaget!

Det är 34 grader i kungliga huvudstaden den här kvällen, säkert 50 inne på stadion. Stämningen påminner om den i filmen Gladiator, ni vet när Russell Crowe skall gå in på Colosseum och möta döden. Kåsören och hans följeslagare känner sig inte som Russell Crowe, de känner sig som fyra daggmaskar i en myrstack, eller möjligtvis som fyra nyförlösta vargar i Värmland. Tro kåsören när han säger att det är en speciell känsla att hatas av 6 000 Hammarbyfans, tro honom när han säger att det krävs både sinne och finess att stödja ett lag utan att alltför tydligt avslöja sina sympatier för den blodtörstiga pöbel som upptar varje kvadratcentimeter omkring en.

De gulvita där nere i grytan gör en fantastisk match, likaså de fyra daggmaskarna på läktaren.

De överlever, de gör faktiskt det. Det gjorde inte den där flugan som flög in i kåsörens mun ute på det kungliga Drottningholm. 

Heder åt prins Sigge

Storkyrkan, Stockholm – Falkenbergs IP, 2010

Tänk en sån prakt helgen bjöd på, vilken pompa och ståt! Inte ens hovet hade missat att kåsörens hustru fyllde år den 19 juni, för flaggorna var hissade även på slottet.

Redan på onsdagen satte hustrun igång att städa inför mottagningen. Kåsören är inte obekant med vare sig dammsugare eller skurtrasa, men han känner sina begränsningar varför han storsint erbjöd sig att hålla sig undan och dra dit pepparn växte, vilket just denna dag var i Trollhättan, där ett lag i gult och vitt råkade ha en viktig bortamatch i Superettan. Tro kåsören när han säger att det är skönt att öppna dörren till ett välstädat hem efter 35 mil på vägarna.

Det var ganska välstädat i Storkyrkan också. 14 miljoner kostade rengöringen. Vem hade kunnat tro att den var så smutsig? Det här är förstås förbjudna tankar under rådande rojalistiska yra, men personligen tycker kåsören att Carl Philip och Madde kunde ha hjälpt till en smula, det är ju inte så att de inte har tid, och man ser dem sällan trängas på ståplats under viktiga bortamatcher i Superettan.

Så kom den stora dagen. Alla var där, och hustrun var vacker som en prinsessa. Kåsören skänkte prinsen en varm tanke när han glufsade i sig av sillen under lunchen… ja, prins Sigvard alltså. Han är död sedan några år, men han var kåsörens favoritprins. Det är kanske att ta i att kalla Sigge Bernadotte för rock’n roll, men den prins av börd som vågat ge fingret åt gamle V-Gurra, offrat ställning och ett framtida liv i lättja för att kunna gifta sig med sin kärlek och sedan jobbat stenhårt med att formge vardagsföremål som förenklat våra liv, och därtill blivit svenska designklassiker… ja, den prinsen är värd all respekt. Och han var inte för fin för att formge ens ett så simpelt föremål som en konservöppnare.

Klockan 15:00 var mottagningen över och en timme senare gick ett förälskat par arm i arm genom grinden till Idrottsplatsen. Det var hemmamatch denna gång, och 841 andra själar hade också valt att satsa på den äkta passionen denna bitterljuva eftermiddag.

 ”Jag bjuder gumman, det är ju ändå din födelsedag idag”, sa kåsören storsint och hoppades att hans käresta inte skulle upptäcka skylten som deklarerade att det var gratis inträde för damer.

”Ååh, min prins!” utbrast hans hustru kärleksfullt. Eller kanske inte, men hon tänkte det säkert…

Bara ett spel, lille vän

Rheinstadion, Düsseldorf, 1974

”Det är ju bara ett spel, lille vän.” Vi skriver 1974 och Sverige har just blivit utslagna ur fotbolls-VM. Kåsörens ömma moder försöker trösta sin lille gosse, men hon förstår inte att hon borde ha valt andra ord. För det här är ta mig f-n inte ett bara ett spel, det är liv och död, himmel, helvete och allt där emellan. Minnena är många från det här året: de åtsittande kortbyxorna, afrofrisyrerna och polisongerna som lätt kunde gömma en mindre hund. För att inte tala om spelarnas namn: Ruud Krol, Hölzenbein, Staffan Tapper. Men mest förstås förlusten, den svidande, grymma.

”Det är ju bara ett spel, lille vän.” Vi skriver 2009 och kåsörens ömma hustru försöker trösta sin man som just vridit sönder sina läsglasögon i förtvivlan över den uteblivna VM-platsen. Just hon borde definitivt ha nyttjat ett annat ordval, då hon levt med honom i 30 år. Kortbyxorna har nått anständig längd det här året, många spelare har rakat huvud och bär tatueringar längre än kåsörens inköpslistor till Konsum, men förlusten känns lika överdjävligt bitter som någonsin.

Det börjar i dag, men kåsören vet inte vem han skall hålla på. Kanske på Argentina? Han har vissa avlägsna band dit bort. För typ 60 år sedan lämnade en av kåsörens gammelfarbröder den halländska myllan för att slå sig ner i trakterna kring Buenos Aires. Det var framtidslandet på den tiden, omsjunget av bland andra Evert Taube. Gammelfarbrorn träffade en flicka från trakten och ättlingarna håller idag alla på Boca Juniors. Legenden berättar att när grundarna av Boca skulle välja färger till sitt lag gick de helt sonika ner till hamnen. ”Okey grabbar”, sa de – fast på spanska – ”vi tar färgerna från flaggan på nästa fartyg som kommer in i hamnen.” Fartyget var Johnsonlinjens ”Drottning Sofia”, och resten är fotbollshistoria. Blågula Boca Juniors är de fattigas lag, immigranternas och arbetarnas lag, hatat av etablissemanget och finare lag som till exempel River Plate. När River Plate och Boca möts sjunger Rivers supportrar en sång som knappt lämpar sig i tryck: ”Utrota gödselhögarna, lantisarna, bondbögarna, spola ner dom i kloakerna!”

Så kom inte och säg att det bara är ett spel, lille vän! För övrigt kommer kåsören, som alltid, att hålla på underdogen i VM, de som ingen tror på. Och som vanligt skall det bli kul att se vilka som slår ut England.

Förenade i sin rädsla
Kullaberg, 2010

På en plant cementerad yta ute på Kullaberg, en av de få som finns i området, står en 21-årig ung kvinna. Hon står helt stilla, endast hennes ljuslockiga hår fladdrar lätt i vinden. Alldeles intill henne står en 49-årig man… ja, snart 50 faktiskt. Det är hennes far, och även han står helt stilla.

”Det är ditt fel”, väser den 21-åriga kvinnan mot sin far. ”Det är du som skrämt upp mig!”

Skönt att man haft något inflytande i alla fall, tänker 49-åringen.

Ytan de har att röra sig på är på sin höjd fyra kvadratmeter stor. Där utanför börjar vildmarken i form av små håligheter i murarna, frodigt gräs, vissna löv och stenrösen – allt som gjort för att gömma sig i, om man råkar vara född till orm.

”Nästa vecka anmäler jag mig till terapi, och det är du som får betala”, säger 21-åringen argt samtidigt som hon oroligt tittar sig över axeln.

Anmäl mig med, tänker 49-åringen. Hans dotter har något moderiktigt på fötterna, något luftigt och lätt som knappt når över anklarna. Själv bär han vandrarkängor med långa skaft, men så har han varit rädd under längre tid än hon. Sådan är hans lott, sådan är hans sommar – en tid av fotsvett och instängda fötter. 49-åringen älskar naturen och missar aldrig ett tillfälle till utflykt i densamma, men tro honom när han säger att han alltid är på vakt mot det otäcka som prasslar i rösen och snår. Det är en ständig balansgång mellan att ge sig hän och att hålla tillbaka, lite som livet självt.

21-åringen älskar också naturen, men kanske mest ändå kläder och snygga skor, vilka alltför sällan når över anklarna. Hennes far har kvar sina långkalsonger från lumpartiden, och med tanke på att han just bekänt sin ålder kan ni säkert räkna ut i vilket skick de är. Men kängorna är välskötta och täta, och det är det viktigaste. Far och dotter har kommit allt längre ifrån varandra på sistone. Det är väl så att växa upp, tänker 49-åringen dystert utan att vara säker på om det är dottern eller sig själv han menar. Herregud, snart 50, tänker han när han till slut bestämt att det nog ändå är honom själv det handlar om. Kärleken till fotbollen har de dock kvar gemensamt. Ofta åker de mil efter mil under tystnad för att följa ett lag allt färre verkar bry sig om. Ibland möts de även på någon plant cementerad yta i närheten av naturen, förenade i sin rädsla. Man får vara nöjd med det lilla, tänker 49-åringen och blickar ut mot havet…

Roger och Gunder Hägg

Adirondack Mountains, USA, 2010

Kåsörens gamle vän Roger fyllde 90 år häromdagen. Det var ett tag sedan han hörde av sig, men till slut kom det ett livstecken igen. Roger har hälsan och lever på sin camp högt uppe i Adirondack Mountains, i väglöst land bland svartbjörnar och piggsvin, långt bortom såväl bredband som facebook. Han kallar det sin ”camp”, men egentligen är det väl mest en gammal husvagn som byggts samman med ett skjul av brädor. Det är så han vill ha det, ”the American dream”, låt vara light-varianten. Tio år har förflutit sedan jag senast såg min vän. Han grät när vi skildes åt, ja, det kom nog en tår även ner för min kind. Och ungarna storbölade i baksätet på vår hyrda Pontiac. Han har sådan inverkan på folk, stora som små, min vän Roger. Jag vet inte hur Roger firade sin 90-årsdag. Kanske läste han HN. Det är inte många där uppe i gränstrakterna mot Kanada som läser HN, men Roger gör det, om så bara för att minnas den där dagen, dagen då allt hände. Han läser samma nummer, om och om igen. Han läser om SLU:s jubileumsstämma, om kyrkoherde Ernst Sjöbloms anförande vid föreningen Folkskolans vänners möte i Tvååker, om Blixt Gordons äventyr i en fjärran galax och om Gunder Häggs alldeles nysatta världsrekord. Roger har haft den där tidningen i mer än 65 år, men han förstår fortfarande inte mycket, egentligen bara det där sista, det om Gunder Hägg.

Det var en annan tid, en ond tid då kriget rasade utanför våra gränser. Roger kom med ett bombplan, ett av de 300 som nådde räddningen i vårt land under de mörka åren. Att han klarade livet var ett under. Tidningen fann Roger en kall natt på ett utedass på en liten gård i gränstrakterna mellan Vinberg och Ljungby. Om SLU visste han intet, och kyrkoherde Ernst Sjöblom var honom lika obekant som föreningen Folkskolans vänner i Tvååker, men Gunder Hägg hade varit över i Amerika och sprungit skiten ur de amerikanska stjärnorna. Gunder Hägg var en hjälte även för en bombflygare på flykt, och Roger valde att ge upp när han förstod att hamn hamnat i löparlegendens hemland.

Några gånger blev vi rispade, men det blev aldrig mer än så. Roger är på något sätt det närmaste vi kom det där kriget som rasade alldeles inpå oss för 70 år sedan. De som var med och kan berätta blir allt färre. Men Roger finns kvar. Häromdagen fyllde han 90 år. Då och då läser han om SLU, Blixt Gordon och Gunder Hägg – begrepp och namn från en tid som snart är glömd.

Kvar att upptäcka

Nöttja, Småland, 2010

Strax innan väg 25 strålar samman med E4:an i Smålands sydvästra hörn kan den dristige ta av på en slingrande väg som efter en knapp mil för honom fram till lilla Nöttja. Det kan hända att man passerar byn innan man ens hunnit se att den finns där, större är den inte. Men alldeles innan bron över Lagan står en skylt och pockar på uppmärksamhet: ”Nöttja – kvar att upptäcka!” Kåsören gillar den där skylten, den är bättre än de flesta av alla de tusentals liknande slogans han sett genom åren.

När kåsören inte sitter hukad över tangentbord och bildskärm, skaffar sig dålig hållning och en allt sämre syn, är han ute på vägarna, på väg till byar och samhällen han ofta inte ens visste fanns, byar som Nöttja. Det finns ett föreningsliv där ute, skall ni veta, ett livskraftigt föreningsliv i vilket struntpratande kåsörer ofta inbjuds att säga något klyftigt i pausen mellan mötesförhandlingarna och kaffet. I kåsörens fall är det förstås svårt att säga just något klyftigt, men vilket pladder som helst brukar gå bra om det inte sinkar kaffet. Kåsören ser alltid till att inte sinka kaffet, det är A och O i struntpratarbranschen.

”Nöttja – kvar att upptäcka!” Det finns stunder då kåsören tänker detsamma om sin egen stad, belägen någonstans i mellersta hallands kustband. Även här finns saker kvar att upptäcka, men inte alla vill se dem: en blomma, en pietetsfullt skött bakgård, en gammal varvsmiljö – stånkande, pulserande av liv – eller en oansenlig klätterranka utmed en tegelvägg. 

”Vi måste riva för att kunna förtäta.” Likt ett mantra, ett evigt upprepande av nonsens, rullar tidens sanning emot kåsören under hans vandringar genom staden. ”Vi måste få folk att flytta hit!” hörs det i kör från maktens boning. Jaha, varför då? undrar kåsören ibland. Förlorar vi annars? Och vilka är det som skall flytta hit? De från Nöttja?

Det tog inte mer än högst en minut att köra igenom Nöttja. Kåsören är inte den skarpaste kniven i lådan, men under den där knappa minuten hann han tänka att de som bodde där kanske gjorde det för att Nöttja var just Nöttja, och inte för något det kunde bli. Och kanske var skylten ämnad lika mycket för den egna befolkningen som för de förbipasserande. Kåsören vill gärna tro det, för även om det finns många fartblinda finns det även en och annan som saktar ner, som framhärdar i tron att det alltid finns något ”kvar att upptäcka…” 

Tillitens ljusa väsen

Falkenberg, 1969

Misstänksamhetens kalla vind har svept in i kåsörens hem. Där godmodiga ansikten en gång log och tillitens ljusa väsen fann en hemvist råder nu vaksamhet och misstro. Vi har nått slutet av mars, vilket innebär att det snart är april, FÖRSTA april närmare bestämt. Kåsören har hört talas om att det finns hem där man tar lätt på aprilskämten, där man på sin höjd kan drista sig till att utbrista: ”Oj, det står en älg i trädgården!” Varpå hela familjen tittar ut och skrattar glatt när de ser att älgen var en bofink. Kåsörens hem är inte ett sådant hem, i kåsörens hem tas aprilskämten på dödligt allvar. Kåsören själv är den mest ihärdige. Han knåpar och pysslar, limmar och stämplar och efter mycken möda har han lyckats tillverka en inplastad parkeringsbot om 600 kr, som av en händelse råkar hamna hos hustrun just denna dag. Kåsören är en naturbegåvning när det gäller slikt, men så har han närt mången livslögn vid sin barm.

Vi skriver mars 1969. Kåsören, som ännu inte fyllt nio år, sitter i baksätet på en röd Ford Cortina. Snödrivorna utmed landsvägen är åtminstone tolv meter höga, vargar springer rastlöst omkring på åkrar och fält. Då och då sätter de tänderna i förlupna gossebarn som ännu inte nio år fyllda ramlat ur baksätet på någon Ford Cortina som råkat passera förbi. Det är den värsta vintern på typ 200 år och Sveriges kung heter Gustav Vasa eller nåt sånt. Det här trodde faktiskt kåsören på tills för bara någon vecka sedan, då Internet förstörde allt. Några klick med musen och vips fick han sanningen slängd i ansiktet. Den där vintern var minsann inte alls så sträng som han lurat i sina numera vuxna barn under alla år.

De har inte haft det lätt, skall ni veta. Det måste ha varit svårt att växa upp i skuggan av en far som vunnit fotbolls VM i princip på egen hand, hoppat 2,62 i höjd och uppfunnit om inte hjulet så i alla fall några av ekrarna. Lagom schysst, tänker ni kanske. Men vad fasen, de små liven har fått lära sig den hårda vägen, och världen är full av narrar. På senare tid har vi till exempel fått oss itutat att alla parkträd över två meters höjd antingen är stendöda, livsfarliga eller både och därför måste sågas ner, att en stads potens är direkt avhängig storleken på dess galleria, samt att upplösningen av Let’s Dance är en större riksangelägenhet än jämlikhetsfrågor och fördelningspolitik. Och då är det inte ens första april än.

Februaridemens

Surahammar, 1967

Kåsören börjar sin morgon med fyra vitaminpiller, lika många glas ProViva och en fundering kring Surahammars IF. Av detta kan vi sluta oss till att han bör må kalas i magen resten av dagen samt att han sannolikt fått i sig mer än dagsbehovet av alla kända vitaminer och spårämnen. Eftersom han inte har en aning om hur hans frukost sett ut innan han upptäcker fyra odiskade glas och en tom vitaminburk på köksbänken kan vi dessutom sluta oss till att vitaminer och ProViva inte har någon nämnvärd effekt på begynnande demens. Det här är tungt för den som en gång i tiden kunde rycka ner gardinstången snabbare än Ingvar Oldsberg hann säga ”Vart är vi på väg?” Kåsören är inte lika kaxig i tevesoffan längre. Kåsörens minne har runnit ur hans öron, framförallt närminnet, vilket som bekant sträcker sig från 1980 och… ja, till för typ två minuter sen. Fasen, allt före 1980 är ju så mycket lättare att komma ihåg, tänker han och fäller en tår vid minnet av sin tonårsacne.

Förmiddagen passerar under svårmodigt grubbel. Då och då dyker Surahammars IF upp i tankarna. Kåsören vet att han gjort en minnesanteckning om något viktigt han tänkt göra, men kommer inte på vad. Klockan 14:54 piper det från hans armbandsur. Kåsören rycker till och inser att minnesanteckningen han gjort handlade om att ändra det där förbaskade larmet som stör honom varje eftermiddag. Han fick på det av misstag samma dag som han skulle ändra sommartid till vintertid. Nu är det i och för sig tveksamt om det blir någon sommar i år, men det där förbaskade larmet måste han fixa. Kåsören gör en minnesanteckning om saken.

Under återstoden av dagen försöker kåsören komma på när Surahammar senast var uppe i högsta serien. Det finns kanske ingen vettig anledning att veta, men då kåsören ser sin barndoms samhälle falla i bitar känns det som en länk till förflutenhetens landskap. Surahammar var det lag som hade sämst status bland de hockeybilder kåsören och hans kamrater samlade i barndomen. Om han minns rätt, och det gör han ibland när det gäller sådant som hände på 60-talet, gick det tre Surahammar på en AIK. Kåsören förstod aldrig varför. Den då så oskyldige gossen, som växte upp till en minnessvag kåsör, gillade inte AIK och hade knappt ens varit i Stockholm. Dyster till sinnet lommar kåsören ut i köket och finner ett femte odiskat glas på köksbordet. Tur att vitaminburken var tom redan innan, tänker han. Om den nu var det?

Ack dessa bräckliga kvinnor

Någonstans i England, 1820

”Akta dig för Willoughby”, säger kåsören till sin ömma hustru en tidig januarimorgon. Hustrun ger kåsören en medlidsam blick, som om han inte hade alla hästar i stallet. Så, i vad som tycks som en enda rörelse, ger hon kåsören en puss, drar reflexvästen över vinterjackan, sparkar undan snön på trappan och grenslar sin rostiga cykel. Fasen vet om hon inte hann med ett bullbak och en 60-graders vittvätt också!? En sån utveckling, tänker kåsören när han med en tår i ögonvrån ser henne forcera snödrivorna. För 150 år sedan hade det arma livet dragit på sig sotdöden redan på förstutrappan. Och den där Willoughby hade satt klorna i henne innan hon ens hunnit halvvägs till cykeln. Om ni undrar så är Willoughby en av de nesligaste elakingar man kan tänka sig. Ja, i Jane Austens roman ”Förnuft och känsla”, vill säga.

I sitt yrkesliv skriver kåsören mest om krig och elände. Hemma i tevesoffan är idealen ädlare. Kåsören väljer bort Let’s dance, han väljer bort hysteriska lekprogram, gör-om-mig-spektakel och allt inredningstjafs med bröstopererade hem-stylister. Det finns de som tror att kåsören istället ägnar tevekvällarna åt ”Band of Brothers”. Så är det inte. Det är lika bra att det kommer ut en gång för alla – i kåsörens hem härskar Jane Austen och systrarna Brontë. Det har varit mycket sånt på sistone. SVT älskar engelskt 1800-tal, och därför älskar kåsören SVT.

Kåsören älskar alltså hjärta och smärta i engelsk tappning, men han slås alltid av hur bräckliga kvinnorna var på 1800-talet, åtminstone de på den engelska landsbygden. Scen1: Miss Marianne går ut i regnet under typ två minuter. Scen 2: Miss Marianne blir våt i håret. Scen 3: Överste Brandon spränger fram över fälten med sin vita häst. Scen 4: Överste Brandon lyfter upp miss Marianne, lägger pannan i djupa veck och förklarar att han sett många liknande fall och att de nästan alltid lett till döden. Och nu snackar vi alltså om max två minuter i regnet, mitt i sommaren!

Det sista kåsören ser är baklampans röda sken på hustruns rostiga cykel. Till slut försvinner även det. Bara hon inte drar på sig sotdöden, tänker kåsören oroligt när han startar datorn. Det kurrar lite i kåsörens mage. Jaja, hon storhandlar nog på vägen hem från jobbet, tänker han (hon fick ju ändå ta cykeln). Kåsören skall skriva om krig och elände idag också, men i tanken är han kvar i England. Akta dig för Willoughby, min kära…

Brasiliansk vaxning

Rio de Janeiro, 2010

Samma dag som den amerikanska författaren J D Salinger dog handlade den mest lästa nyheten på Sveriges största nyhetssajt om Linda Rosings senaste brasilianska vaxning. Kåsören fäller inga omdömen om detta utan konstaterar bara att det var så.

Kåsören brukar ha koll på sånt där… ja, på vad som står i tidningen samma dag som människor som en gång betytt något drar på sig träfracken. Det ger liksom en bild på vad som väntar, inte bara oss vanliga dödliga, utan även Linda Rosing – en förgänglighetens värdemätare, om ni så vill. När nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn dog häromåret toppades nyheterna av en bild på en liten orm. Ja, den var så liten att den faktiskt var världens dittills minsta, vilket kanske förklarar varför den inte upptäckts tidigare. Solzjenitsyn kom långt ner på listan den dagen, brädad av en onödigt liten orm.

Nu var ju i och för sig J D Salinger hyfsat känd fram till sin dödsdag, även om Linda Rosing var ofin nog att göra något åt sin generande hårväxt just den dagen. Miljoner svårmodiga och missförstådda unga män med konstnärsambitioner höll honom som husgud, kåsören inräknad. Det är förstås ganska länge sedan kåsören var ung och missförstådd, även om svårmodet kan hänga kvar en kall februarimorgon som denna. Det var en enkel match att hålla just Salinger som husgud, då han egentligen bara skrev en enda bok av vikt, ”Räddaren i nöden” från 1951. Med en sådan husgud slipper man blanda ihop titlarna. Det hade dock sitt pris att vara husgud för miljoner missförstådda och svårmodiga unga män. Efter genombrottet lyckades Salinger bara krafsa ner några förströdda rader, men fortsatte envist att leva i 59 år till Han gick sällan utanför dörren och sa inget av vikt under de här åren, men drog in miljoner i royaltys under vart och ett av dem.

Det har hunnit gå en vecka sedan Salinger dog, 91 år gammal. Kåsören har endast vaga begrepp om med vilka intervaller en brasiliansk vaxning måste utföras, men han håller det inte för otroligt att vi får stifta bekantskap med Linda snart igen. I väntan på detta nationella drama tänker kåsören läsa om ”Räddaren i nöden”. Om det som skrevs 1951 höll sådan klass att upphovsmannen inte förmådde skriva en enda vettig rad till på 59 år, så måste det ta mig f-n ha varit bra. Eller så var han bara väldigt lat…

Kunglig toilette

Drottningholm, 2010

Jaha, det föll alltså på kåsör Nilssons lott att inleda det nya året. Min själ ett tungt ansvar, särskilt som det även är ett nytt decennium. Det borde förstås ha varit någon med visioner, någon som kunnat staka ut lite riktlinjer för framtiden och pekat ut russinen i kakan redan nu. Det enda kåsören kan komma på är det stundande prinsessbröllopet.

Kåsören har faktiskt besökt kungafamiljen. Ja, de visste förstås inte om det själva, och kåsören blev inte insläppt, inte ens i köket. Men han har varit där, på det kungliga Drottningholm. Det var sommaren innan det förra decenniet skulle ta vid och ett forskarlag hade just upptäckt att det fanns flugor i Antarktis. Det är sånt forskarlagen gör ibland – upptäcker saker, i det här fallet att det fanns flugor i Antarktis. Det skrevs en del om det där i olika vetenskapsmagasin, kanske för att det förebådade en ny tid. Och det är klart, åker man till Antarktis för att leta efter flugor så är man värd all uppmärksamhet man kan få.

Det skrevs väldigt lite om att det fanns flugor på Drottningholm, men det blev er kåsör varse ändå. Föreställ er följande scen. En kåsör i sina bästa år sitter i parken vid ett kungligt slott, vi kan kalla det Drottningholm, för det var så det hette. Hans familj är där och alla njuter de av läsk och medhavda bakelser från Nockeby konditori. Föreställ er sedan att läskeblasken gör sig påmind. Ser ni den unge kåsören vandra bort mot en grönmålad bajamaja i slottsparkens lummiga utkanter? Ser ni flugan där längst ner på botten? Ser ni hur den lyfter samtidigt som kåsören börjar förbereda sitt ärende? Än idag förstår han inte hur det gick till. Han hostade, han spottade, men inget hjälpte. Kåsören vet inte hur många miljarder flugor det finns i världen, men en av dem dog den där dagen.

Vi stod inför ett nytt decennium den sommaren. Nu har det förflutit. Och lilla Victoria skall snart gifta sig, tänka sig! Kåsören har dödat många flugor i sina dar, men just den där har… ja, fastnat på tungan på något sätt. Det var samma sommar som ett forskarlag upptäckte att den globala uppvärmningen gått in i ett nytt skede och att det faktiskt fanns flugor i Antarktis. Det hade förstås passat med lite visioner i det nya decenniets första kåseri. Men kanske är det där någonstans vi får lägga våra förhoppningar… ja, vi får helt enkelt hoppas att de inte blir alltför många. För då är det ute med oss, även om vi är inne.

På kejsare Augustus tid

Jerusalem – Ankeborg, 2009

”Tipp tapp, tipp tapp, tippetippetipptapp.”

”Sluta upp att väsnas där ute i verkstan!” ryter tomten åt nissarna. ”Sånt trams har vi inte tid med!”

Tomten är stressad. Han blir lätt det såhär års. Det är så många klappar, så många som ska ha och ha. Kommunpampen Svensson ska ha en ny grävskopa, och stadsträdgårdsmästaren har slitit ut sin motorsåg. Ja, alla ska bara ha och ha.

På kejsare Augustus tid, när tomten var en liten nisse, fick barnen en kotte och två pinnar i julklapp. Av detta byggde de en halv ko, och alla var nöjda och glada ändå. Det är en märklig tid vi lever i, tänker tomten. På kejsare Augustus tid såg barnen på Kalle Anka i en tv som bara hade en svartvit kanal. Idag finns det hundra färgkanaler att välja på, och ändå väljer ungarna att titta på ANNA Anka! På kejsare Augustus tid tittade tomten på Bröderna Cartwright och hatade när tomtemor släpade med honom till affären för att köpa nya finbyxor som kliade i röven. Hade någon då påstått att barnen en dag skulle välja bort pang pang till förmån för en serie om en affär i skogen, där folk köade i timmar för att köpa byxor som kliade i röven, så hade tomten aldrig trott på det.

Minsta nissen försöker sig på ett julklappsrim: ”Hör här, farbror tomten”, ropar han glatt från verkstan. ”En grävskopa om dagen håller motorsågen från magen.”

Smart, tänker tomten och tar sig för pannan, ungefär lika fyndigt som det där med hästkommunen. ”Håll dig till paketeringen, för böveln!” hojtar han ut i verkstan. ”Har du packat Lindas nya tuttar och Carolinas spikmatta?”

Vilka tider, tänker tomten. På kejsare Augustus tid, när tomten var en liten nisse, önskade sig tanterna grytlappar och snälla barn i julklapp. Nu vill de ha ballonger och spikmattor! Spännande kombination det där, tänker han och ler elakt i skägget.

Tomten skyndar, han lackar och står i, men tiden är knapp och nissarna få. Tomtens fabrik blev nyligen flyttad till Kina och flertalet av nissarna övertagna av ett privat bolag som påstod sig kunna ge bättre kvalitet till ingen kostnad alls.

”Jag är törstig, farbror tomten!” ropar lillnissen från verkstan. ”Får jag ta en Coca Cola?”

Det var droppen, tänker tomten. Sen när i alla glödheta blev Coca Cola en juldryck? Han släpper allt han har för händerna, sparkar av sig sin röda pyjamas och går med bestämda steg ut i badrummet för att raka sig. Senast det skedde var på kejsare Augustus tid.

En dans till Botox

Boston – Vetlanda, 2009

Det fanns en tid då kåsören trodde att botox var ett amerikanskt fotbollslag, typ ”Boston Botox”, eller möjligtvis ett svenskt dansband, kanske någonstans från Vetlanda eller Hunnestad. Det fanns en tid då kåsören faktiskt trodde att drottning Silvia var född med samma mun som ärkeskurken Joker i Batmanfilmen. Kåsören inser förstås att han är ute och tassar på minerad mark här. Men allvarligt talat, vad är det med er tjejer? Vem är det som lurat i er att vi karlar skulle tycka att det är snyggt med läppar sprängfyllda av botoxinjektioner? Ja, kåsören utgår från att det är för vår skull ni gör det, eller?

Kåsören kan faktiskt inte dra sig till minnes ett enda tillfälle under sin 49-åriga levnadsbana, då han tänkt tanken att, ”Oj, hon där ser ut som om hon fått en rejäl fläskläpp, gud va snyggt!” Inte ens under sin mest pubertetsstinna period under det tidiga 70-talet, då kåsören och hans kamrater kunde tillbringa timmar med en gammal ”fibban” (självklart för de djupa samhällsreportagens skull) nej, inte ens då brukade kåsören och hans kamrater manligt dunka varandra i ryggen och utbrista: ”Ööh, kolla bruden! Hon ser ju ut som en anka i fejset. Det är bara såååå sexigt!”

Häromkvällen satt kåsören och tittade på Robinson på tv. Han ägnar sig inte enbart åt Strindbergs svårmod, skall ni veta. Nåväl, en av deltagarna deklarerade att om hon vann så skulle hon omedelbart låta kirurgen sätta kniven i henne: ”öka lite här och minska lite där.” Kåsören baxnar! Vi talar om en välskapt idrottskvinna som tävlat på landslagsnivå! Om kåsören, mot alla odds, skulle uthärda en månad i djungeln bland ormar, illvilliga medtävlare med bristande hygien och en skrikande Paolo Roberto, inte f-n skulle han låta någon skära honom med kniv när han väl lyckats kravla hem igen.

För att få lite balans på det här smått sexistiska kåseriet avslutar vi med ett citat från ”Damernas Afdelning” årgång 1905. 

”Gift er inte med en treflig karl! En treflig karl bli så ofantligt ofta en otreflig äkta man. Den som slösar med sitt goda lynne i sällskapslifvet, har mestadels intet kvar, när han kommer hem. Om ni gifter er med en dylik ’treflig’ karl är det ej nog med att ni får uthärda hans obehagliga hemmalynne, utan därtill måste ni finna er i att bli afundad som den lyckligaste hustrun i världen.”

Kåsören kan alltså med gott samvete fortsätta att skriva otrefliga kåserier.

När mörkret föll

Varberg, 1939

Krigets första offer är sanningen, tänker kåsören dystert den här morgonen när tidningen är full av hemskheter från Irak Pakistan och gud vet varifrån. Kåsören blir lätt dyster när han läser tidningen, särskilt i december när solen knappt orkar upp innan den kryper ner i bingen igen. Det var bättre förr, tänker han. Men… nej, det var det förstås inte, och inte var det ljusare heller.

Kåsören tänker inte försöka ge sken av att veta vad byggmästare Svensson gjorde den här morgonen för 70 år sedan. Den 3 december 1939 var för övrigt inte en torsdag, som idag, utan en söndag. Kanske gick Svensson i kyrkan? Ja, en del gjorde det på den här tiden. Eller låg han och drog sig till långt fram på förmiddagen? Kåsören vet lite mer om vad byggmästare Svensson gjorde påföljande morgon. Han gick till jobbet. Det var inte vilken dag som helst det här. Nej, det var dagen då den allra första mörkläggningsövningen i Halland skulle äga rum. Den hade förberetts i månader. Mörkläggningsgardiner hade beställts från både när och fjärran, trottoarkanter målats vita och ljusslussar ordnats i både kaféer och biografer. Ja, det var ett fasligt sjå alltihop.

Även byggmästare Svensson hade varit inblandad. Han hade ansvarat för en sinnrik ljussluss vid Yngeredsfors AB:s lokaler i Varberg. Svensson var en duktig snickare. Slussen släppte inte ut så mycket som en strimma ljus.

Så kom då den stora dagen. Allt gick som på räls, tyckte man, och efteråt var pressen full av beundran över hur myndigheterna skött det hela. Pressen var i och för sig alltid full av beundran på den här tiden. Saligen insomnade kollegan FP lät publicera en bild på hur det hela sett ut. Nu var det ju meningslöst att publicera en bild på mörker, det syns som bekant ganska dåligt, varför man nöjde sig med en enspaltig ruta av trycksvärta. Såhär såg det ut, hette det. Krigets första offer är som bekant sanningen.

Enda smolket i glädjebägaren var att en 56-årig byggmästare vid namn Svensson hade hittats klämd till döds i en ljussluss vid Yngeredsfors AB:s lokaler i Varberg. Han hade byggt den själv, och uppenbarligen gjort ett gott jobb, då han aldrig hann upptäcka järnvägsvagnen som kom rullande emot honom i mörkret.

Krigets första offer är sanningen, tänker kåsören dystert. Men inte alltid, inte här i Sverige. Nej, här var faktiskt krigets första offer en varbergare. 

Lugn, bara lugn gumman…

Någonstans i skogen, 2009

Har ni sett en silvergrå Volvo kretsa runt i bygden på sistone? Till synes utan mål och mening rullar den fram både här och där. Föraren tycks ha ögon för allt utom vägen. Feberaktigt spanar han än hit, än dit. Lugn, bara lugn. Villainbrotten lär i och för sig ha ökat, men det kan lika gärna vara en 49-årig kåsör på jakt efter tallris åt tomten. Det är den tiden nu. Ja, ska sanningen fram är det alltid den tiden, åtminstone för den 49-årige kåsören i Volvon.

”Lugn, bara lugn gumman, det är ju fortfarande snudd på pingst”, viskar kåsören ömt i hustruns öra när frågan väcks någon gång i augusti. Det är en fin tid det där, full av lättja, bad och kräftskivor.

”Lugn, bara lugn gumman, det var ju nyss midsommar”, viskar kåsören hest vid frukostbordet när frågan förs på tal i september. Även detta är en hyfsat trevlig tid. Bad? Nej, glöm det! Men en lättjefull sovmorgon efter en senkommen kräftskiva sitter ju aldrig fel. Dessutom är ju luften så hög och klar i september, sägs det.

”Det var då ett förbaskat tjat!” utbrister kåsören i oktober. Kräftskivorna är färre såhär års och kåsörens humör i sjunkande. Nu får ni inte tro att kåsören är en lättjefull sälle som bara rumlar runt på kräftskivor dagarna i ända. Nej, har han gett sitt ord så har han, och hans ömma hustru behöver inte påminna honom mer än ett halvdussin gånger under månadens lopp innan han tar beslut i frågan.

Så kommer då november, en månad utan några som helst kräftskivor. Det finns de som säger att kåsören är snål och lat. Själv menar han att man bör hushålla med såväl pengar som kroppskrafter. Hur som helst skulle han aldrig komma på tanken att köpa något han kan hitta gratis i naturen, varför större delen av månaden ägnas åt ändlösa bilturer under vilka han feberaktigt spanar efter de där förbaskade tallpinnarna som ska pryda urnan vid stugans entré och hälsa advent, tomten och alla förb---de knytt, knott och andra otyg välkomna i julefridens tid. Abild avverkas, sen följer Ätran och Sibbarp.

Då och då skymtar något grönt i vägkanten, men kåsören tycker allt ser visset ut. Det är väl alla utsläpp, tänker han och förbannar tyst alla latmaskar som tvunget måste ta bilen vart än de ska. Den silvergrå Volvon rullar fram i bygden, till synes utan mål och mening. Hemma i stugan väntar hustrun med gröt och kål. Lugn, bara lugn gumman, tänker hon sammanbitet. Och påsken är ju faktiskt också en fin tid.

Och vinnaren är…

Ystad, Grums, Falkenberg, 2009

Ystad. Jaha, det blev alltså Ystad som tog hem Stora turismpriset. Nedrans också! utbrister kåsören för sig själv när han promenerar i sin lilla stad belägen någonstans i mellersta Hallands kustband. Vad har Ystad som inte vi har? Det skulle vara den där Wallander då. Hmm, funderar kåsören, ja, bovar har vi ju så det räcker även här, så nu gäller det alltså bara att hitta en svårmodig, överviktig polis med relationsproblem som kan fånga dem, sen är priset vårt.

I ögonvrån ser kåsören kommunpampen Svensson komma gående med raska kliv. ”Vi måste få kapitalstarkt folk att flytta hit”, muttrar han mot kollegan, kommunpampen Karlsson från grannstaden, som småspringer ett halvt steg efter. ”Och vad kan då vara mer lockande än en utbyggd galleria?”

”Helt rätt, bäste bror”, pustar Karlsson andfått. ”Och vem sjutton bryr sig om det ryker några sketna träd eller kulturkåkar på köpet?”

Vi måste alltså få kapitalstarkt folk att flytta hit. Jaha, varför då? undrar kåsören, som inte är den vassaste kniven i lådan. Vinner vi då, eller? Och varifrån ska de komma? Från Grums månne, eller kanske Nora? Kåsören har besökt Nora, och visst finns där förträffliga människor, men de verkar ganska tillfreds med sina liv där de råkar framleva dem. Det här kan låta befängt för ett otränat öra, men kåsören har faktiskt besökt orter där man bejakar småstadens särart och försvarar dess karaktärsbyggnader med näbbar och klor, orter där man sällan hör rop om att man måste få kapitalstarkt folk att flytta dit, orter helt utan storlekskomplex… ja, orter där man missat att det handlar om en tävling. Vad menas förresten med det där ”kapitalstarkt folk”, funderar kåsören. Anna Anka månne? Med henne som närmsta granne skulle döden komma som en befriare.

Svensson och Karlsson viker av mot lunchrestaurangen på andra sidan gatan. Det sista kåsören hör är Karlssons berömmande ord om en inte helt okänd turistslogan.

”Det där med Hästkommunen är bara sååå fyndigt”, säger han, ” ja, jag är så avundsjuk, att inte jag kom på det först!”

Precis, tänker kåsören, hästar finns ju inte någon annanstans i Sverige, och turisterna från Småland och Västergötland har förstås aldrig sett en pålle förut. Självklart är det för hästarna och galleriorna turisterna söker sig till Hallandskusten. Kåsören lommar hemåt med huvudet fullt av dystra tankar. Wallander, tänker han, ständigt denne Wallander…

Med blicken mot skyn

Biggin Hill, England, 1940

Först kommer ljudet, mullret som får håret att resa sig på underarmarna. Så plötsligt dyker den upp över hustaken. Den mjuka vingformen, proportionerna…

Den är min själ fulländad, tänker kåsören.

Grannarna plockar fallfrukt med näsorna i marken, utan minsta tanke på att de just missat ett stycke världshistoria.

Hallå, fatta! vill kåsören utbrista. Det är ju för böveln Biggles där uppe! Men han vet att det är lönlöst. De är för unga.

På det ljuva 60-talet, när kåsören växte upp, byggdes det fortfarande plastmodeller av flygplan, alla gossar av kvinna född visste hur en Spitfire såg ut och Douglas Bader var hjälte i en hel värld. Bader brukade för övrigt besöka Sverige då och då, och tog sig understundom en runda golf i Tylösand.

Jösses så vacker, tänker kåsören när den försvinner i fjärran. Många av er fattar nog inte ett smack av vad kåsören gaggar om. Så låt honom förklara. När pojkar blir gamla vill de gärna ha något som bekräftar deras manlighet. En del skaffar hästsvans, andra köper sportbil. För en tid sedan gick en av landets rikaste affärsmän och köpte en Spitfire, världens vackraste jaktplan. Och mer än så, planet som gjorde så att vi slapp böja tyska verb i småskolan. Den har flugit över både Falkenberg och Varberg ett dussintal gånger i år. Ni måste förstå proportionerna. Det är som om en båtintresserad skulle gå och köpa regalskeppet Wasa och segla med det i Tvååkers kanal. Det är kort sagt väääärldens längsta penisförlängare! Kåsören har föga till övers för rika knösar, men får han se en Spitfire då och då är han beredd att låta revolutionen anstå en dag eller två. Han bara ler lyckligt när den dånar förbi.

Och den där Douglas Bader då? undrar kanske någon. Vad var det för märkvärdigt med honom? Tja, märkvärdigt och märkvärdigt, tänker kåsören. Han hade åtminstone jäkligt bra balans. Det måste man ha för att spela golf i Tylösand utan ben. Redan som mycket ung tvingades Douglas amputera sina ovanför knäna efter en svår olycka. Ändå lyckades han bli Englands mest berömda jaktflygare. När han till slut blev nerskjuten och hamnade i fångläger tillät tyskarna att ett brittiskt flygplan släppte ner hans proteser med fallskärm. Bader hann knappt få på sig dem innan han gjorde sitt första rymningsförsök. Efter ytterligare några tog man dem ifrån honom. Han hade dock låtit tillverka nya när han spelade golf i Tylösand. Det sägs att han gjorde birdie på hål fem.

I maktens korridorer

Någonstans i Sverige, 2009

”Äsch”, säger kommunrådet Svensson till kommunrådet Karlsson. ”Den är ju för böveln inte av betong, så hur svårt kan det vara att riva skiten? Och vad är det som säger att landsantikvarien vet mer än oss bara för att han har typ tolv år på universitetet och har specialstuderat bebyggelseantikvariska frågor i tretton. ”Det heter så va, bebyggelseantikvariska?”

”Ööh, jag tror det.”

”Det är likt med kulturen och konsten”, fortsätter Svensson. ”Att de alltid skall krångla till det så förbaskat. Nej, ge mig ett schysst rådjur i motljus istället för sån där skit man kan sno ihop på en kafferast med några kritor. Som om konstnärer skulle veta nåt om konst! Förresten, sa jag att jag fällde en åttataggare häromdagen?”

”Ööh, jag tror det.”

”Nej, jag fattar inte att de där kulturfjollorna skall bråka varje gång man vill riva en sketen vedbod i innerstan. Fattar de inte att vi måste förtäta, få folk med stålar att komma hit och spendera? Vi måste ju vinna över våra grannstäder, det är ju en tävling för böveln! Får vi bara tillräckligt många gallerior, etagelägenheter i tremiljonersklassen och snygga plåtlador i centrum så är alla våra problem borta. Eller har jag fel? Nej, du behöver inte svara, det är klart att jag inte har. Har jag förresten berättat att jag fortfarande har kvar mitt suddgummi från småskolan? Det är för övrigt helt oanvänt.”

”Ööh, jag tror det.”

”Och du, bäste bror, inte sjutton brydde du dig om expertisen när du ramlade ner för källartrappan i våras. Inte gick du till läkaren bara för att du råkat få en liten lårbensfraktur. Vad vet de där kvackarna med sin fina utbildning som inte vi vet? Nej, som den karl du är lappade du själv ihop skadan med silvertejp och stoppnål. Det var väl lårbenet, va?”

”Ööh, jag tror det?”

”Så varför skall vi då lyssna på folk bara för att de råkar vara kunniga? Nej, egen sked är bästa smed, eller vad det nu heter. Förresten, ska du med hem på en grogg efter mötet. Du vet, jag silade lite T-röd genom några ekspån, och det smakar precis som en kagge Ballentine’s. Jag menar, vad vet skottarna om whiskey? Nej, nu måste jag skriva klart det här förbaskade dokumentet. Hur var det nu, var det ett eller två G i bebyggelseantikvarisk?”

”Ööh, jag tror det.”

Innan pizzan

Neapel – Falkenberg, 2009

Jaha, så har 48-åringen hunnit bli 49 utan att det satt några nämnvärda avtryck i historien. ”Det blir värre nästa gång”, flinar hans yngre och mindre finkänsliga kamrater. ”Då är du inne på döhalvan.”

49-åringen ler överseende, ty han är en förlåtande natur, och samtidigt vet han att det är så mycket de inte förstår.

”Som vaddå?" frågar slynglarna.

”Tja, som hur livet var innan pizzan.”

Det här kan låta obegripligt, men 49-åringen hade hunnit fylla 14 år när han åt sin allra första pizza. Vi talar alltså om en helt annan värld, en värld där ytterst få hallänningar kunde stava till Quattro Stagioni, en värld där Falkenbergs pizzerior kunde räknas på ena handens tumme och Varbergs på den andra. Lyssna här, det kan låta otroligt, men på den här tiden lagades det nästan aldrig mat på teve, men väldigt ofta i hemmen. Möjligtvis kunde Ria Wägner sno ihop en stuvad korvlåda i rutan, men mer var det inte.

 ”Ni känner väl till Ria Wägner?” frågar 49-åringen och tittar strängt på sina yngre kamrater.

Skulle inte tro det! Nej, nu är det Per Moberg och en massa stylade stjärnkockar, och det går ta mig f-n inte ens att se på väderleken utan att nån j--la kändiskock skall servera piri piri-kryddade nachos mellan lågtrycken och wasabispäckad sushi mellan högtrycken.

49-åringen börjar komma igång nu, och hans yngre kamrater tittar alltmer förskräckt på honom.

”Fattar ni”, utbrister 49-åringen allt mer uppjagad, ”att på 50-talet blev en kvinna i Halmstad vräkt från sin lägenhet för att hon använde för mycket vitlök i matlagningen!” (jo, det är faktiskt alldeles sant) ”Hyresvärden tvingades visserligen ge med sig efter att domstolen fegat ur, men jag säger bara en sak… det var tider det!”

Det finns åtminstone ett dussin pizzerior i centrala Falkenberg idag, och säkert lika många i Varberg. 49-åringen närmar sig förvisso ”döhalvan”, men han är inte mer senil än att han, låt vara med hjälp av miniräknare, kan räkna ut att om han sitt syndiga leverne till trots skulle uppnå medellivslängden i Sverige, så kommer han en dag att bo i en stad med 136 pizzerior. Sannolikt kommer han att tillbringa sina sista dagar med att zappa mellan 427 kommersiella tevekanaler, av vilka blott två skulle ha en programtablå innehållande annat än stylade stjärnkockar. Hans apparat skulle vara på 96 tum (ja, TV:n alltså) och det kommer att vara fyra år sedan han senast åt ett mål hemlagat.

Varning – Nakenchock!

Skrea strand, 1967

Senast kåsören lät sin penna flyta ut över det här utrymmet handlade det om cykling, sandaler och kriminella MC-gäng. Det dröjde inte länge innan han fick svar på tal. Lyckligtvis var responsen större bland cyklisterna och sandalbärarna än bland MC-gängen. Några menade att de helt hade omvärderat kåsören när de läste att han klarat av Vätternrundan. Besvikelsen var förstås stor när de insåg att bedriften skett med bil. Men handen på hjärtat, att cykla runt den där sjön är ju rent vettlöst! Andra menade att sandaler på vuxna män alls inte var töntigt. Och där får faktiskt kåsören ge sig. Efter att ha studerat fakta lite noggrannare tvingas han erkänna att några av de tuffaste grabbarna i historien burit sandaler. Såväl romare som kelter bar dem när de pucklade på varandra med spikklubbor och svärd, och sist kåsören kollade på repriserna av ”Xena krigarprinsessan” och ”Conan barbaren” förekom det sandaler även där. Härmed göres alltså en så kallad pudel: Sandaler är JÄTTETUFFT!

Som ni säkert märkt håller kåsören på att trampa vatten här. Han gaggar om redan förbrukade texter och drar in gamla romare och krigarprinsessor. Fräscht som förra veckans utspillda pilsner. Det är sånt som händer när reportrar och kåsörer ligger schemalagda för ännu ett mästerverk samtidigt som ingenting händer. Det drabbar alla tidningar, oftast i juli och augusti, och har gjort så i alla tider… ja, ända sedan romarna bar sandaler. Under dessa månader hänfaller branschen åt avslöjande reportage om mördaralger, snigelinvasioner och rekordgurkor. Har sen Ernst Kirchsteiger blivit biten av en krabba, eller hans katt fått eksem, är mittuppslaget klart. Och skulle det krävas något mer finns alltid den gamla hederliga ”naken-chocken” att ta till.

Smått legendariske redaktören Stig ”Steve” Pärson skrev det, som vi tror, allra första nakenchock-reportaget i HN. Den 22 juli 1967 kunde en chockad allmänhet läsa att det nya badmodet nått även Hallands stränder:

”Det lär vara totalförbud för topplöst på Skrea strand, enligt ordningsstadgan. När därför häromdagen en av ’de sköna’ råkade uppträda på skreaplagen utan så kallad bh spred sig ryktet som en löpeld, med påföljd att den dristiga tog sina bröst och stack.”

Som ni märkte återanvände kåsören en gammal text även här. Det är sånt man tvingas till när Ernst Kirchsteigers katt varit symptomfri i flera veckor.

Vandaler med sandaler

Milwaukee – Motala, 2009

Just hemkommen från Vätternrundan låter kåsören sin slitna kropp flyta ut i tevesoffan. Fasen, tänker han, att Vättern var så stor! Det är ju för böveln nästan 30 mil runt! Kåsörens hustru rumsterar ute i köket. Hur orkar hon? Jo minsann, jobbigt var det, fortsätter kåsören sin tankebana samtidigt som han sträcker sig efter fjärrkontrollen. Och tänk då de stackare som väljer att cykla runt, de kan min själ inte vara riktigt kloka!

Vätternrundan startar och slutar i Motala. Det blir en bra stad att övernatta i, beslutade kåsören och tryckte ner bilkartan i handskfacket på sin gamla Volvo. Han ändrade sig snart, särskilt när ett gäng huliganer började bära in ölback efter ölback i grannstugan vid Varamonbadet. Några av dem hade rakade huvuden och bar tatueringar som indikerade att de gillade att slåss. Kåsören och hans hustru funderade på att lämna tillbaka nycklarna och ordna ett annat boende. Ja, de hann faktiskt bli rejält uppskrämda innan de upptäckte en detalj som fick dem att avstå. Busarna bar sandaler! Kåsören har alltid tyckt att det är lite ”Stig-Helmer” över sandaler, men han ser gärna att busar bär dem. Det känns liksom inte som ett skodon man tar på sig när man skall ut och sparka på folk. När sedan kåsören såg att busarna till och med tog av sig sina sandaler innan de gick in i stugan var saken klar. Busar som är rädda att smutsa ner mattan är nog inte så farliga, slog han fast.

Scenen var nästan lite rar och påminde kåsören om en annan semesterresa. Föreställ er följande scen. Ni befinner er i ett flygplan någonstans i luftrummet ovanför Wisconsin. Det är ett av American Airlines minsta reguljärplan. Det är trångt, varmt och hela planet luktar av kroppsutsöndringar. Det är du själv, din fru eller din man, era två små barn och ett fåtal andra ”civilister”. Resten av passagerarna består av rivaliserande Mc-ligor på väg till ett konvent i Harley Davidsons hemstad, Milwaukee. Scenen är faktiskt alldeles sann. ”Det finns inga ateister ombord på flygplan”, brukar kåsörens gamle vän Bob Birmingham utbrista ibland. Bob var nose gunner ombord på ett bombplan under andra världskriget och han slänger ur sig sånt där ibland. I det där planet ovanför Wisconsin var kåsören beredd att ge honom rätt, men även den gången var det faktiskt sandalerna som avgjorde. I sandaler blir även vandaler lite mer mänskliga och mindre farliga.

Med en klackspark

Parkersburg, West Virginia, 1959

För i dagarna ett jämnt halvsekel sedan beslutade sportkrönikören Sim Snyder på Parkersburg News att det var dags att uppfylla det löfte han avgett några veckor tidigare. Han saltade, pepprade, satte gaffeln i sin krönika, förde densamma till munnen och började tugga. Två veckor tidigare hade Ingemar Johansson blivit världsmästare i tungviktsboxning. Det hade ingen på Sim Snyders sida om Atlanten räknat med, allra minst Sim Snyder själv, varför han nu tvingades bita i sitt sura äpple, eller snarare i sin krönika. Den var 1 200 ord lång, om någon undrar.

Det finns så många Sim Snyders, alltför många. Kåsören stötte på flera av dem efter FFF:s match mot Mjällby i söndags. De såg lättade ut. Men egentligen är det ganska fantastiskt, det som håller på att hända ute på IP, och om det trots förlusten skulle bära hela vägen lär det få ätas hattar och krönikor till både höger och vänster framåt hösten. Laget och organisationen bakom har förstås gjort en enorm insats, men skänk även en tanke åt den lilla klacken på främre ståplats. En trognare, mer hängiven och i förhållande till sin storlek mer livaktig klack finns inte i Sverige. Och ni som tror att deras fana bara vajar på hemmaplan. Glöm det! Bortasektionen är aldrig tom, var än laget spelar. De lägger mil efter mil på vägarna i en skruttig minibuss, de struntar i konvenansens alla hämmande tabun, de skiter i mellanmjölkens normer och ”landet lagoms” outtalade koder om hur man bör göra och vara, de väsnas på Stora Valla, skriker på Stadsparksvallen, sjunger på Kopparvallen och får aldrig något plus i någon tidning. Så här kommer ett. Ett stort jäkla PLUS alltså!

Det kan kosta på att tycka saker offentligt, det har kåsören erfarit många gånger. Man vet aldrig när man får ett förlupet adjektiv kastat i ansiktet. Ibland är det befogat. Sim Snyder sparkade nedåt, mot strykpojken. Tvärtom är alltid roligare, och störst är inte alltid bäst, det gäller även klackar. Sannolikt bär det inte hela vägen, men livet går vidare och kanske blir det nästa år istället. Kåsören tänker ofta på hur Ingo avväpnade en reporter efter förlusten i returen mot Floyd.

”Hur känns det nu att vakna upp på morgonen och inte vara världsmästare?” frågade reportern.

”Du grabben”, svarade Ingo. ”Det har jag gjort många gånger.”

Även Ingo tog det med en klackspark.

Med en klump av vemod

Atlanta, Georgia, 1865

Vemodet slog till likt en betongklump i kåsörens mage när yngsta avkomman sprang ut med sin vita mössa härom veckan. Att det gick så fort, tänker kåsören… att den lille kunde bli så stor så snabbt! Och vad skall det bli av honom nu när han lämnas vind för våg i en galen värld? Forskare kanske, tänker kåsören. Det är min själ ett bra yrke.

Samma dag som avkomman sprang ut med sin vita mössa läste han i Current Biology att

ett forskarlag upptäckt att apor kunde skratta. Det är sånt de gör ibland, forskarna – upptäcker saker. Aporna, i sin tur, har förstås anledning att skratta. I djungeln, ni vet där djuren bor, växer även de märkligaste växter. Carema Orkidén måste vara den märkligaste av dem alla. Detta företag, som gjort en affärsidé av att ta över omsorgen i våra kommuner, kan tyckas fin i själva blomman, men alla vet att rötterna är halvruttna och sprungna ur ett träsk.

Räknar man bara på rätt sätt kan man tydligen sälja vilken skit som helst, funderar kåsören och drar sig till minnes gamle Pierre Saluces som lyckades sälja 1 145 utdragna tänder, vilka alla tillhört filmstjärnan Clark Gable. För de oinvigda kan berättas att Clark var snubben som kysste Vivien Leigh i ”Borta med vinden”, uppenbarligen med världens bredaste käft. Tio dollar per tand tog Pierre. Billigt, tyckte kunderna. Det här hände i New York, ni vet den där staden på andra sidan Atlanten, så ingen av köparna bör ha varit kommunpolitiker i Sverige. Men osvuret är förstås bäst.

Kanske kan den nyutsprungne bli något inom ekonomi, fortsätter kåsören sin tankebana. Kåsören har aldrig förstått sig på det där spelet. Men det finns ju så många andra som är bra på kommunala upphandlingar och globala transaktioner. Tänk när ekonomin inte var global, funderar kåsören. Tänk att det fanns en tid när en sak var guld på ett ställe, och blott sand på ett annat. Betalningsmedlen har varit av de mest skilda slag genom historien och ibland är det svårt att avgöra om efterfrågan styrt tillgången, eller tvärtom. På den stenlösa ön Yap använde man sig självklart av just stenar, vilka fraktades dit med stor möda. De tyngsta vägde så mycket att de sedan aldrig flyttades mer. När en affär gjorts upp satte den nya ägaren av – ja, vi kan väl kalla det ”klumpsumman” – bara dit sitt märke och blev stenrik på kuppen. De står fortfarande kvar där på ön. Kåsören vet inte hur mycket de väger, men det kan inte vara mer än klumpen av vemod i hans mage. Lycka till i en galen värld, min lille student. 

Musiken från Helsike

Hagshult, Småland, 2009

(Foto: Ola Folkesson, HN)

Efter en kortare jobbturné i Smålands avfolkningsbygder återvänder jag till mitt eget öppna landskap och relativa täthet vad gäller befolkning och utbud. Väl hemma läser jag i bladet att Fagereds affär, trots en mångårig kamp, tvingas lägga ned. Det är nog inte så mycket som skiljer ändå, tänker jag. Vid första anblicken tycks det som om det bara är frikyrkotemplen som blomstrar i Smålands avfolkningsbygder. Men visst kämpar man för sin sak även här, ibland förgäves, andra gånger med framgång.

Hagshult, några mil nordost om Värnamo, finns egentligen inte, vare sig på kartan eller i verkligheten. En kyrka, en sockenstuga… ja, det är nog allt. Men i sockenstugan håller såväl biblioteket som föreläsningsföreningen till. Lilli-Ann på biblioteket berättar att hon lånar ut fler böcker under de två timmar hon har öppet än flera andra bibliotek gör på en vecka. Föreläsningsföreningen fyller 60 år i år, och märkligt nog är den mer livaktig än någonsin. Folk kommer från både när och fjärran för att lyssna till de mest skilda ämnen i en by som egentligen inte finns.

Affären stängde redan 1969. Göran, föreningens ordförande, berättar historien om handlarn som älskade beredskapsåren. Nej, handlarn var alls ingen krigshetsare, men fram till dess hade han aldrig varit utanför byn. Under beredskapen fick han åka till Norrland som beväring. Handlarn glömde aldrig det där, och under återstoden av sitt liv prenumererade han på Norrbottens-Kuriren, sannolikt tidningens trognaste prenumerant i Småland. Därtill stängde han sin bod två veckor varje sommar, packade sin lilla DKW med det nödtorftigaste, plockade fram vägkartan och drog upp till sina drömmars landskap.

Jag får även höra skrönan om hur radion kom till byn. Även här var det handelsboden som förmedlade nymodigheten till en nyhetstörstande allmänhet. Kyrkligheten var, och är, stor i trakten och för många var det där med musik något som hörde helvetet till. Följaktligen var det helt naturligt att det strömmade djävulska toner ur apparaten var gång man rattade in en station som hette ”Helsike”. Moralens väktare fick vatten på sin kvarn… ja, ända tills någon läste lite närmare på stationen och såg att musiken inte kom från Helsike, utan från Helsinki, även känt som Helsingfors…

Badtofflor i backen

Bad Gastein, Österrike, 2009

Häromveckan sågs två vilsekomna svenska turister traska runt i en av alpernas trendigaste skidorter iförda badtofflor och raggsockor. En av dem var kvinna, den andre man, ett alldagligt medelålders par som så många andra. Så praktiskt, så lätt och ledigt, tänkte de två när de trampade fram längs gatan med de fina butikerna. Ganska snyggt också, tänkte mannen och tittade ner på sina 46:or i blå skumplast.

”Ni skämmer ut er!” Det alldagliga parets dotter, som jobbar i den trendiga skidorten, visste bättre. ”Det här är bara sååå pinsamt”, fortsatte hon. Mannen försökte förklara att det bara var mellan backen och hotellet, och mest för att det var så förbaskat otympligt med de tunga pjäxorna.

”Gode gud, det är ju där ni syns mest”, kom svaret.

Kvinnan förberedde sig för duschen samtidigt som mannen kammade till kalufsen en smula.

”Herregud, vad gör ni?” Dottern ville inte riktigt tro sina ögon när de förberedde sig för den sena eftermiddagens after ski. ”Har ni inte fattat att man duschar EFTER after skin? Dessutom ska man ha mössa på sig, och gärna ett par coola skidglasögon i pannan. Det ska se ut som om man kommer direkt från backen, även om man inte gör det.” Kvinnan stängde av kranen. ”Det snöar väl för böveln inte inne på puben”, muttrade hennes man samtidigt som han krängde på sig en mössa.

”Inte en SÅN mössa”, utbrast dottern.

Senast mannen, tillika fadern till den trendmedvetna dottern, var i alperna vintertid var Bruno Kreisky regeringschef i Österrike. Minns ni honom? Han var kompis med en då fortfarande ganska ung Olof Palme. Fasen vet om inte gamle kungen levde också.

Ett tag tänkte den alldaglige mannen åka i en praktisks skidoverall, men redan innan han beställt biljetterna fick han besked från dottern på plats (klädtips kan skötas via Internet nuförtiden). Det praktiska var av ringa… ja, rentav intet värde där nere, fick han veta. Overaller fick bara DUKTIGA åkare använda, hette det. Han lät det bero. Kvinnan duschade så småningom, och mannens kalufs kom i ordning. Men det var förstås först efter after skin. Det finns så många outtalade koder och tabun nuförtiden, tänkte mannen när han släckte lampan på kvällen. Han sov oroligt den natten, och mellan de korta lurarna låg han och tänkte på den gamla tiden, då Bruno Kreisky var kompis med Palme.

Parallella Bella

Någonstans i ett parallellt universum, 2009

Egentligen har kåsören alltid vetat att det funnits parallella universum. Det blir bara så mycket påtagligare en kall vintermorgon. Innan kåsören ens hunnit tvätta sömnen ur ögonen knäpper han på datorn för att kolla mejlen. Kåsören är inte den skarpaste kniven i lådan när det kommer till datorer, varför han aldrig lyckats byta ut startsidan med de ”stora” nyheterna. Efter bara några sekunders tuggande i datorn hamnar kåsören därför i det första av de parallella universum han vet finns där ute. Någon som kallar sig Bella är tydligen arg på någon jury i något för kåsören obekant teveprogram. Ojdå! tänker kåsören och sätter sig att äta frukost.

Väl tillbaka vid skärmen har Bella ersatts av Ebba. Jösses! Det går snabbt i nyhetsvärlden, tänker kåsören. Ebba förklarar vad man skall ha på sig en dag som denna. Kåsören väljer samma långkalsonger han haft alltsedan lumpen, inte för att de står med på Ebbas lista, utan för att temperaturen ligger kring noll. Kåsören tar en promenad runt kvarteret. Jo, han har byxor ovanpå långkalsongerna - Gud ske pris! Det regnar, så det stannar vid ett varv.

När kåsören åter satt sig vid datorn hamnar han plötsligt i ett bråk mellan människor som tydligen är kända av orsaker han varken kan förstå eller redogöra för. Sannolikt rör det sig om något de gjort i TV4 för fem år sedan. Jösses! det är ta mig fasen rena djungeln där ute, tänker han. Längre ner på sidan kan man vinna ett par ”leggings”. Kåsören har bara vaga begrepp om vad ett par ”leggings” är för något, men han misstänker att de skulle passa honom sällsynt illa.

Kåsören klickar in på ”resedagboken.se” för att se hur dottern har det. Det tar bara någon sekund sen har han hamnat i ännu ett parallellt universum, ett han både trivs i och oroas av. Solen strålar över Bad Gasteins snöklädda alptoppar. ”Allt är bra, pappsen”, skriver hon. Och inte festar hon mycket heller. Mest jobb, långpromenader och biblioteksbesök, verkar det som. Hmmm, tänker kåsören och lägger pannan i veck. Inom sig ser han de där sluskarna från förra säsongen, de där som bar pipskägg och mössa inomhus.

Kåsören klickar på en webbkamera från Gasteinerdalen, men bilderna uppdateras bara var femte minut så det är fasen inte lätt att kontrollera vad som pågår. Men nog har de ett strålande väder. Kåsören tittar ut genom fönstret. Det regnar. Han kollar webbkamerorna från Skrea strand och Fästningen också för säkerhets skull. Samma sak där. Kåsören vet inte om det någonsin regnar i tillvarons parallella universum. Kåsören är nöjd så länge han får välja kalsonger själv.

Och bilden här ovan då? Tja, inte vet jag... men det kan kanske vara intressant för den ovane att få se en RIKTIG löpsedel som omväxling.

Freddy och amiralen

Tokyo – Varberg, Falkenberg, 2009

Ett misstag! Ja, ett enda misstag har gjorts i Varberg. Och om kåsören känner sin egen stads folkvalda rätt så är nog fullkomligheten lika stor där. Vad kåsören syftar på är den nyligen genomförda enkäten bland Varbergs politiker. Freddy Jensen heter syndaren som stod för tavlan. Fy på dig, Freddy! Naturligtvis handlade det om ett bygglovsärende, där facit är tydligt avläsbart.

Freddys språkbruk är förstås även det en smula anmärkningsvärt i sammanhanget. ”Den är riktigt skitful!” utbrast han när Öbergsfastigheten kom på tal. Kåsören gillar sånt, kåsören gillar när skit kallas för skit, och ett schysst sammansatt ord som skitful används alltför sällan av maktens män.

Amiral Saponji är en annan av kåsörens favoritpolitiker. Amiralen, som var handelsminister i Japan på 30-talet, använde sällan sammansatta kraftuttryck, men hans ödmjukhet var beundransvärd. Såhär inledde han ett av sina tal:

 ”Den fråga vi har att avhandla är synnerligen komplicerad och svår. För en man med min urusla begåvning är det fullständigt otänkbart att kunna göra annat än att på sin höjd komma med några enkla förslag till problemens lösning.”

På senare år har kåsören inlett en struntpratarkarriär som lett honom till de mest avlägsna trakter av vårt land. Edshult, Skövde, Lappträsk… sett det, gjort det, och dragit vidare snabbt som ögat. Sverige är vackert, men inte överallt. Lantmännens silo i Töreboda fyller säkert sin funktion, men inte mycket annat. I en annan stad fick kåsören för sig att knalla in på turistbyrån för att få tips på sevärdheter. ”Nu har du kommit rätt”, utbrast turistchefen. ”Vi har nämligen södra Sveriges största myrstack här i kommunen!” Kommunen HADE verkligen södra Sveriges största myrstack! Men inte f-n hade den något mer, frånsett ett köpcenter av betong.

Kommunala felbeslut är förstås alltid allvarliga, men konsekvenserna blir så mycket tydligare när det gäller förstörelsen i våra städer. Rivningen av en byggnad är oåterkallelig. När grävskoporna gjort sitt är det kört. Ibland önskar kåsören att han hade lite av Freddy Jensens och amiral Saponjis egenskaper. Då hade hans vädjan kunnat låta såhär:

”Med tanke på min urusla begåvning vore det mig främmande att komma med annat än några enkla förslag till problemens lösning. Men snälla, förstör inte mer i våra städer. Det blir skit-fult!”

En bransch i kris

England, 1750

I princip kunde detta vara skrivet av den bindgalne brittiske 1700-talspoeten Thomas Dexter. Det är det nu inte, det är skrivet av en högst alldaglig 48-årig hallänning, låt vara en i visst trångmål.

Såhär är det. När den högst alldaglige 48-åringen för första gången tog det här utrymmet i anspråk var han inte bara 20 år yngre, utan han hade även en halv ocean att sprida sin enorma livsvisdom i. Idag har oceanen blivit en… ja, på sin höjd en liten göl i skogen. Kanske är det där hans livsvisdom passar bäst. Hur som helst har utrymmet begränsats högst avsevärt under de gångna åren. När han var som färskast i livsvisdomsbranschen hade 48-åringen, som alltså då var blott 28, flera tusen tecken till sitt förfogande, tecken som han kunde nyttja lite hur som helst efter eget välbefinnande. Så småningom minskade de med några hundra tecken, och sedan någon vecka tillbaka tvingas han hålla tillgodo med blott 1 849. Livsvisdomsbranschen är alltså stadd i kris. Väntar ni er något i stil med Leo Tolstojs ”Krig och fred” eller Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” så får ni nog söka er annorstädes.

Nu är det ju sällan några livsavgörande nyheter som avhandlas på det här utrymmet… nej, inget i stil med Palme-mordets lösning eller vem som gjort vad med vem i ”Let’s Dance”. Rätt utnyttjat kan dock även det minsta tecken komma till användning. Det är här den gode Thomas Dexter kommer in i bilden. Eftersom Thomas levde på 1700-talet har ni säkert redan listat ut att han är död. ”Man lever kort tid, men är död väldigt länge”, som en bekant brukar säga. Nåväl, långt innan den sorgesamma dödsdagen lät Thomas publicera en bok som handlade uteslutande om densamma, eller snarare om hans begravning. Kritiken blev ljum. Det kan förstås hänga samman med att den store poeten bevisligen ännu var vid liv, men det man framför allt hängde upp sig på var att boken saknade både punkt och kommatecken. Eftersom Thomas Dexter var en stor poet lät han sig inte nedslås av detta. Vad förstod väl pöbeln? Nej, i nästa bok lade han istället till ett par sidor i slutet med enbart punkter och kommatecken. Var det så förbaskat noga så kunde väl läsarna själva betjäna sig därav, menade Thomas. Och med detta tvingas vi sätta punkt.

Möten med damer

Cranford, England, 1840

(Illustration: Tim Olander)

Kåsören har gått och blivit förälskad. Objekten för hans åtrå bor i Cranford och lystrar till namnen miss Matty, miss Deborah och miss Mary. Ja, miss Deborah dog i och för sig härom veckan, men då hon närmade sig de åttio var hon nog ändå aningen för gammal för kåsören. Miss Matty och lilla miss Mary är dock friska och krya inför helgens rendez-vous, och skulle det knipa är hela Cranford befolkat av rekorderliga fruntimmer.

Det bästa med damerna i Cranford, tänker kåsören, är nog ändå att man får ha dem i fred. För när kåsören njuter av sina lustfyllda möten… ja, då är nästan alla hans rivaler någon annanstans, oftast hos Robert Wells i grannkanalen. Som den obotlige romantiker han innerst inne är har kåsören upplevt högtidsstund efter högtidsstund på sistone. SVT har nästan dränkt honom i brittiskt 1800-tal. Serien Cranford är bara en i raden: Men det är klart, det krävs lite bildning. Kåsören tillhör den sista resten av de dinosaurier som gick i skola på lördagar. Det var visserligen bara under hans allra första skolår, men varför hänga upp sig på detaljer? I diskussioner med tonåringen i TV-soffan har kåsören alltid gått i skola om lördagar, om de så råkade inträffa på onsdagar.

”Tänk, min gosse”, börjar han och vänder sig mot sin avkomma, ”tänk vilket försprång vi fick, vi som hade förmånen att få gå i skola på lördagar.”

Tonåringen i TV-soffan slutar för ett ögonblick att knappa på sin mobil. Han sträcker på sig och mumlar något om att kåsören och hans generationskamrater var de sista som var så tröga att de verkligen BEHÖVDE gå i skolan om lördagarna.

”Vafalls!” utbrister kåsören. ”Förstår du inte vilken bildning vi fick tack vare lördagsundervisningen? Klassisk litteratur och gammal hederlig skolaga har min själ aldrig skadat någon!”

”Nicholas Nickleby” rullar på i den gamla tjock-teven framför dem. Hjärta och smärta i 1830-talets England går inte av för hackor. Där fick Dickens till det! Tonåringen i soffan visar faktiskt ett visst intresse för scenerna från barnhemmet Dotheboys Hall, särskilt när Mrs Squeers tvångsmatar gossarna med en blandning av svavel och sirap.

”Baah, det här är väl ingenting!” utbrister kåsören. ”Nej, de skulle min själ göra en dokumentärfilm från min gamla skolbespisning, särskilt en lördag.”

”Du farsan”, flinar tonåringen i soffan samtidigt som han återupptar knappandet på mobilen, ”det fanns faktiskt inga skolbespisningar på dinosauriernas tid. Det borde väl du veta, du som gått i skola på lördagar.”

Det är något med logiken som inte stämmer här, tänker kåsören utan att riktigt kunna sätta fingret på det…

En kavaljer med stil

Göteborg, 2008

Kåsören har förstås alltid varit en chevaleresk kavaljer med djupgående kunskaper om hur man uppvaktar en kvinna, men 2008 blev året då han förde det till en ny dimension. Minnesgoda läsare kanske kan dra sig till minnes att han i år bjudit sin dam på kryssning i Göta kanal. Nej, inte längs. Tvärsöver! Det kostar femtio öre och tar tolv sekunder i en gisten pråm. Vidare har han vid ett ömt tillfälle bjudit henne på lunch på Ikeas parkering, och vid ett flertal andra lika kärleksfulla tillfällen uppvaktat henne med blommor, vilka han i och för sig fått gratis av olika pensionärsföreningar han gästat. Och ja, där finns förstås även en och annan intim detalj som vi kan lämna därhän av hänsyn till pryda läsare. Ni förstår nog ändå att kåsören är en charmör utöver det vanliga.

Nu senast lyckades han dock överträffa sig själv. Det stavas TEATER. Kan ni tänka er något mer romantiskt? Föreställ er en blomsterbeströdd loge på andra balkong. Föreställ er champagne och en liten vickning på ostron och kaviar. Föreställ er en öm viskning i mörkret, aftonklänningar, stärkta skjortkragar och sammanflätade dofter av Chanel No 5 och… tja, Aqua Vera kanske? Ja, föreställ er allt detta. Och glöm sedan omedelbart bort det! 

Det regnade när kåsören och hans dam steg av tåget i Göteborg. Ja, det regnade något alldeles förbaskat, varför den romantiska promenaden i parken fick anstå till ett annat tillfälle. De tjuvåkte på spårvagnen. Kåsören hade en hel femhundring i fickan, men den låg så illa till att han aldrig hann få upp den innan det var dags att kliva av. De småsprang sista biten till den av kåsören utsedda restaurangen, som av en tillfällighet råkade vara en pizzeria av enklare slag. Trots etablissemangets blygsamma prisnivå tyckte kåsören att det var bra onödigt att växla den stora sedeln i fickan, varför han efter en klädsam betänketid på två sekunder accepterade kärestans erbjudande att stå för notan. Vägg i vägg låg en pub. ”Vad sägs om två kalla?” viskade kåsören ömt i sin dams öra. Även här låg femhundringen trygg i sin ficka.

Det tål att upprepas: de tu var alltså på väg till en teater, en publik samlingsplats där det inte spelas fotboll. Folkteatern på Järntorget gav ”Tre kärlekar”, salig Lars Molins mästerverk i nytappning. Krig, flyg och andra manliga tidsfördriv stod alltså på repertoaren. Och en del pussande förstås. Allt var en födelsedagspresent till kåsörens dam, så det var han som valde pjäs och fixade biljetter. Lite grämer det honom allt. Ja, om han låtit henne ordna med saken så hade den där femhundringen kunnat förbli intakt över nyåret.

Älskade Tre kärlekar

Någonstans i Norrland, 1944

Så var den över för den här gången. Gud vad jag kommer att sakna den! Värmen, sältan... Nej, det är inte sommaren jag talar om, den hänger förhoppningsvis kvar ännu ett tag. Men Gösta och Lilian får vi inte träffa mer i år, inte heller Brita, Egon eller någon annan av de oförglömliga karaktärerna. Vad jag talar om är förstås Lars Molins fantastiska teveserie ”Tre kärlekar”. Den har hyllats, den har älskats – välförtjänt så att det stänker om det! Jag såg den första gången den sändes, även andra gången och självklart har jag suttit där som klistrad även i sommar. Det finns de som säger att bedömningar är subjektiva till sin natur, men det där är förstås bara snack. Lars Molin var ett geni och hans ”Tre kärlekar” ÄR och förblir den bästa svenska teveproduktionen någonsin, fullt i klass med danska ”Matador”.

Tack vare en rad besynnerliga omständigheter råkar jag känna en av produktionens rekvisitörer en smula. En rekvisitör är helt enkelt en person som skaffar fram de prylar som behövs till en film eller, som i detta fall, en teveserie. Just denna rekvisitör var en gång medlem i pojk/punkbandet Noise. Ni som var med vet att de var jäkligt stora en kort tid. Men… ja, allt har ju ett slut och Nicklas, som han heter, flyttade ut på den skånska landsbygden, började samla rekvisita från 40-talet och försökte skriva ”den stora romanen.” Det där sista gick väl kanske sådär, men den som skaffat fram karaktären Göstas flygaroverall och eventuellt även haft något med Lilians sidennegligé att göra är värd all respekt, åtminstone i min värld.

Tyvärr är det inte alltid kvalitet lönar sig, det gäller både skådespelare och rekvisitörer. Det som gjorde Ingvar Hirdwall riktigt folkkär var inte hans enastående skådespeleri som Egon Nilsson i ”Tre kärlekar”. Nej, det som fick svenska folket att gå i spinn var en stödkrage, några lustigt färgade solglasögon och en enda återkommande replik i de massproducerade Beckfilmerna: ”Ska du ha dig en stänkare?”

Kanske tycker ni att jag tar det här med teveserier på lite väl stort allvar. Det gjorde nog min fru också en gång i tiden. En gång för vad som känns som både i går och en evighet sedan lämnade jag henne liggande ensam och höggravid i ett litet tvåmanstält i Mölle, då ett avsnitt av brittiska ”Claudius” repriserade i campingens sällskapsrum. Jag vet inte om hon någonsin förlåtit mig, men barnet blev välskapt och häromdagen tyckte jag mig faktiskt se en liten tår i hennes ögonvrå, samtidigt som Gösta och Lilian blickade ut över det som en gång var, men inte längre, och eftertexterna började rulla.

Om möjligt, sväng!

Göteborg – Bermudatriangeln, 2008

”Om möjligt, gör en U-sväng!.” 48-åringen sneglar förvånat åt vänster samtidigt som en långtradare sveper förbi på insidan. ”Om möjligt, gör en U-sväng!” hörs det igen. Det var då ett jäkla tjat, tänker 48-åringen irriterat. Mitträcket på Oscarsleden är ju för böveln meterhögt! Ännu en långtradare sveper förbi. 48-åringen tycker sig känna igen den. För en stund sedan var han inne och snurrade på en omlastningscentral av något slag. Ett halvdussin råbarkade chaffisar stod och flinade åt honom när han förvirrat såg sig omkring. 48-åringen hamnade där på uppmaning av samma metalliska röst som nu försöker få honom att ta livet av sig mot ett meterhögt mitträcke av stål. Under ett ögonblick överväger han att lita på tekniken, men lyckligtvis är ögonblick flyktiga per definition, och han svänger istället in i högerfilens relativa trygghet.

48-åringen bär på en obesvarad kärlek till kartor. Han kan peka ut Övre Voltas huvudstad i sömnen och känner till flera bergspass i Anderna. Ja, i teorin vill säga. Kasta ut honom i verkligheten och läget blir ett annat. 48-åringen har kört vilse i Boston och hamnat på gator med crackförsäljande råskinn, och han har kört vilse i småländska Edshult, vars centrum utgörs av ett nedlagt frikyrkotempel. Han är alltså inte knusslig av sig, utan delar med sig av sin bristfälliga orienteringsförmåga till alla och envar.

GPS, tänker ni kanske nu? Global Positioning System. Jajamensan! Och det är just den som försöker få honom att ta livet av sig mot ett jäkligt hårt mitträcke och orsaka milslånga köer i Göteborg. ”Om möjligt, gör en U-sväng!” Nu har 48-åringen fått nog. Han stänger av apparaten och lyckas genom tur och… ja, tur… snirkla sig fram till Sjömanskyrkan och sitt avtalade möte med pensionerade styrmannen Bo Johnsson.

”Tjenare, tjenare!” låter det käckt från den gamle sjöbjörnen. ”Var det svårt att hitta?”

”Nejdå, inga problem!” svarar 48-åringen. Han är en man med många brister, och frågor som dessa besvarar han inte alltid helt sanningsenligt. Han har trots allt sin stolthet, och vem vill erkänna för en gammal styrman som sett de sju haven, seglat genom både Panama och Suez, rundat Hornet och trotsat Bermudatriangeln… nej, vem vill erkänna för en sådan gammal sjöbjörn att man inte ens kan följa en asfalterad väg?

På vägen hem börjar 48-åringens respekt släppa, och väl ute på motorvägen på väg mot sitt eget  trygga landskap är han sig själv igen. ”Hur svårt kan det vara?” mumlar han indignerat för sig själv. ”Hur svårt kan det vara att göra en U-sväng till havs?”

Inte dum mot fåglar

Någonstans i Sverige, 2008

Någon dag nu… ja, alldeles snart, kommer kåsören att äta upp sin fars dag-present. Det fanns en tid då han förärades med något fint löv, en halvt uppäten slickepinne med jordgubbssmak och teckningar föreställande dinosaurier, rymdskepp och prinsessor. Så icke mer. I år förärades kåsören istället med en påse twist samt två värdekuponger. Den ena gick att lösa in på ett av stadens konditorier, medan den andra kunde bytas mot en lunch på en av dess restauranger. Det är alltså dithän man nått… Ställ farsan i kön till soppköket bara! Men visst utgör maten en inte helt oviktig beståndsdel i livet, så ock i kåsörens familj.

När kåsören, hans fru och inte minst deras barn var betydligt yngre ordnades det rådslag och sammanträden i stugan. Kanske inte var dag, men någon gång om året. Ämnena varierade, men som i de flesta familjer var det finansiella föremål för debatt, och därför ett ofta återkommande ämne vid sammankomsterna. Och alla skulle förstås vara med. Kåsören hade sannolikt läst någon djupsinnig artikel om medbestämmande och delaktighet. ”Här gäller det att få med ungarna i nedskärningarna”, tänkte han. ”Ja, bara de själva är med i beslutet att avskaffa lördagsgodiset och de sockrade frukostflingorna, så kommer de att växa som individer”, tänkte han. Då kåsören alltid varit en dokumentationens man fördes det förstås protokoll, vilket sedermera undertecknades av samtliga närvarande parter. Ja, någon av mötesdeltagarna nöjde sig förstås med att trycka dit en klick marmelad med tummen, men vad kan man begära.

Dokumenten finns kvar än idag. Likt arkeologiska rester från förflutenhetens landskap dyker de upp än här, än där. Kåsören må vara en dokumentationens man, men någon ordning på dokumentationen har han då rakt inte. Ett av dem har han dock sparat på ett säkert ställe. Protokollet, som naturligtvis undertecknats med namnteckningar och marmelad av samtliga parter, listar diverse åtstramningar som uppenbarligen var på tapeten det året. På första raden kan man således läsa att de varma duscharna skall begränsas i tid. På rad två dras alla onödiga bilresor in. Tredje raden handlar om fördelen med storförpackningar. Och på fjärde raden står det kort och gott: ”Inte vara dum mot fåglar!”

Kanske hade någon missuppfattat vad mötet handlade om. Kanske hade någon inte förstått att kärva tider kräver kärva åtgärder, åtstramningar och restriktioner. Eller så var det bara så, att någon helt enkelt tyckte att det var dags att säga sin mening… ja, att man inte skall vara dum mot fåglar.

Det serverades kalops

Sao Paolo – Örebro, 2008

När Lewis Hamilton häromveckan korsade mållinjen i Brasiliens GP och blev historiens yngsta världsmästare i formel 1 satt kåsören och tänkte på kalops. Numera är kåsören lika intresserad av bilsport som av hästsport, det vill säga inte alls. I denna fråga är han själsligt besläktad med kommentatorn Bengt Grive. Bengt blev en gång tillfrågad om vilka tre sporter han tyckte sämst om. Svaret kom blixtsnabbt: ”Formel 1, formel 2 och formel 3.”

Alltså satt kåsören och tänkte på kalops när det skrevs motorhistoria borta i Sao Paolo. Det har inte alltid varit så. Som sjuåring såg kåsören legenden Ronnie Peterson vinna Västkustloppet i en F3:a och tro honom när han säger att han blev exakt så imponerad som sjuåringar kunde bli på 60-talet. Tio år senare dog hans hjälte. Det skedde i kön till skolbespisningen. Ja, Ronnie dog förstås inte just där, men det var där kåsören nåddes av dödsbudet från Monza. Man glömmer inte sånt, man glömmer inte när mattanter med nedhasade strumpor serverar döda hjältar till lunch.

Kåsörens tankar kring kalops hängde kvar hela vägen till Örebro. Ronnie Peterson kom från Örebro. Det finns många anledningar att åka dit, och kanske ännu fler att åka därifrån. Men om man nu ändå råkar befinna sig där kan man slinka in på Astoriabiografen på Storgatan. Här har kåsörens bekant Mikael Olsson och några andra eldsjälar just öppnat ett museum till Ronnies ära. Lotusen från 1973 är förstås dragplåstret, men även den unge racingtalangens första fordon får många att hiva fram kameran.

Med skallen full av kalops gick kåsören runt bland montrar och bilder. ”Jäklar vilka polisonger!” tänkte han.  Vill ni ha en överdos polisonger, ja, då är Astoriabiografen platsen att vara. Det är långa polisonger, breda polisonger, buskiga, krulliga och ulliga polisonger. Alla bar polisonger under 70-talets första hälft, men då racerförarna var de tuffaste snubbarna på den här tiden var det just de som bar de största. Tuffast av alla var schweizaren Clay Regazzoni. Han vann inte många lopp, men jösses vilka polisonger! Tro kåsören när han säger att en normalstor hund skulle få svårt att hitta ut om den haft oturen att springa in i dem.

För övrigt var Ronnie Petersons första fordon en liten trädgårdstraktor som pappa Bengt svetsat ihop av överblivet skrot. Pressade man den hårt gick den att få upp i hela 12 km/t. Det är i år jämna 30 år sedan pojken på trädgårdstraktorn dog i kön till kåsörens gamla skolbespisning. Det serverades kalops den dagen. Man åt fortfarande kalops på den här tiden…

Dagens blomma

Nora, 2008

”Ååå tack, så fina de är! Men inte skulle ni väl…”

Då och då är 48-åringen ute pratar strunt hos olika föreningar runtom i landet. Av någon anledning föräras han nästan alltid med blommor efteråt. 48-åringen har aldrig förstått varför. Det är ju knappast så att man ger blommor till rörmokaren efter att han fixat avloppet, och de tillfällen sotaren fått en bunt tulpaner efter utfört uppdrag är nog tämligen lätträknade. Det sägs förvisso att brevbäraren ibland fått något extra, men hemma på 48-åringens gata ser faktiskt nästan alla ungar ut som sina fäder. Nåväl, blommor får han, vare sig han förtjänar dem eller inte.

Att ge blommor till en struntpratande karl behöver inte nödvändigtvis vara detsamma som slöseri med naturens gåvor, men i detta fall är det just det… ja, värre än så. 48-åringen har aldrig riktigt kunnat skilja en pelargon från en tulpan och att ge honom en bukett blommor är som att mata en gris med gåsleverpastej. Det där är förstås inte hela sanningen. Jodå, 48-åringen är en gris, därom råder inget tvivel. Men även grisar kan ha användning av pärlor, eller som i detta fall blomster.

”Ååå tack, så fina de är! Tack, min älskling! Men inte skulle du väl…”

48-åringens hustru är en väluppfostrad kvinna, skall ni veta. En kvinna som vet hur man skall föra sig och tacka en karl när han kommer hem med blomster. Det sägs att förhållanden kan gå i stå efter många år tillsammans och att det gäller att uppvakta varandra. Det där är något 48-åringen tagit fasta på. På senare år har han därför börjat uppvakta sin livskamrat med blommor. Av någon besynnerlig anledning har han alltid med sig en bukett till henne just vid de tillfällen han varit iväg och pratat strunt. Några gånger har han kostat på sig lite extra och smugit ner ett nyskrivet kort i buketten. Det är inte alltid han har tillgång till något riktigt kort, dessutom är de inte gratis, men ett skrynkligt konsumkvitto duger bra det också. Det är ju tanken som räknas. Så plitar han ner några spretiga kärleksförklaringar i tomrummet mellan lättmjölken och Skogaholmslimpan. ”Älskar dig!” står det om han haft tur, lyckats stava rätt och kommit ihåg att slänga det gamla kortet med en hälsning från PRO-avdelningen i Nora.

”Ååå så fint kort du skrivit!”, kuttrar 48-åringens hustru. ”Men du borde verkligen inte ha köpt så dyra…”

”Nej, jag vet gumman”, brukar han avbryta henne. ”Jag borde kanske inte köpt så dyra… men du vet hurdan jag är, och en blomma som du skall förstås ha en blomma!”

Det är äkta kärlek det!

Alltid sant!

Pyongyang, Nordkorea, 2008

Häromdagen stötte 48-åringen ihop med sin gamle farbror på gatan. Det händer inte så ofta, men när det ändå gör det drabbas han alltid av ett visst obehag. Det har med källkritik och sånt att göra.

Allt som oftast får 48-åringen frågan om det som hänt i hans förvirrade tillvaro och sedan hamnat i den här spalten verkligen hänt på riktigt. Ja, om han inte suttit och spånat ihop det hela framför brasan. Naturligtvis har det hänt på riktigt! 48-åringen har en medfödd förmåga att trassla in sig i situationer som han endast med svårighet kan ta sig ur med hedern i behåll, och den här spalten har helt enkelt blivit ett terapeutiskt substitut för hans tillfrisknande. På så sätt slipper han anlita psykvården.

Men det är klart, han kan vara lite slarvig med detaljerna. Det är här 48-åringens gamle farbror kommer in i bilden. För sisådär tio år sedan skrev 48-åringen ett kåseri om farbroderns ilskna bandhund, Kim Il Sung. Jo, den var faktiskt döpt efter Nordkoreas bindgalna diktator, och tro 48-åringen när han säger att namnet passade honom som en smäck. Kim var av rasen Pointer och alltså per definition en fågelhund, men han var inte kräsen av sig utan tog mer än gärna för sig var gång det serverades människokött. Även det där betett i 48-åringens bak var alltså med sanningen överrensstämmande. Men sen hände det som än idag sänder ett obehag längs 48-åringens ryggrad närhelst han möter farbrodern på gatan. Han började helt enkelt spåna kring den där jycken och skrev att han sedermera blev stamfader till en hel rad lika ilskna små valpuslingar. Två dagar senare stötte 48-åringen ihop med sin farbror och fick besked om att det förvisso funnits ilskna valpuslingar i huset, men att Kim, jycken med kommunistisk partibok, fått kulorna bortopererade. Paketet var så att säga både stämplat och ivägskickat. 

En annan gång skrev 48-åringen om en stackars man i Falköping som fått ett dörrhandtag från en förbipasserande bil i skinkan. På den här tiden, det vill säga 50-talet, hade många bilmodeller fortfarande framåtvinklade och spetsiga dörrhandtag. Vidare förklarade 48-åringen att handtaget suttit inborrat i mannens högra skinkhalva i ett helt år innan läkarna förstod hur det var fatt och fick ut eländet. Även det var faktiskt alldeles sant! Men sen hände det igen. 48-åringen skrev att bilen var en Talbot, en brittisk numera utdöd bilmodell. Två dagar senare kom ett telefonsamtal från en gammal läkarsekreterare i Falköping, men sommarboende i Varberg och därför prenumerant på HN. Det var ingen Talbot, upplyste den vänliga damen 48-åringen. Det var en Saab…

Vad katten är en TV-katt?

Himalaya, Nepal, 2008

Just som 48-åringen trodde att kvällstidningsjournalistikens uppfinningsrikedom hade nått sin bortre gräns och Ernst Kirschsteiger tillfrisknat från sommarens blodiga sjödrama med den där krabban slog den stora draken till och visade hur fel han kunde ha. ”TV-katten i bloddrama med duvhök. Ernst Kirschsteiger chockad.” Rubriken var av den typ som man för vad som nu känns som en evighet sedan skulle kalla krigstida, ni vet en sån där riktigt fet sak som på blytypernas tid säkert måste ha vägt bortåt 40 kilo och körts fram till tryckpressen med gaffeltruck. Ja, en sån som man på sin höjd plockade fram när Tyskland ryckte in i Polen, Röda armén besatte Prag eller Olof Palme blev mördad. Och på den väl tilltagna bilden nedanför rubriken syntes allas vår lilla barfotalasse, trivselterroristen Ernst, ömt kramandes en kissekatt med lätt tilltufsat öra.

Dagen efter roade sig 48-åringen med att ”googla” lite på Internet. Begreppet ”TV-katten” gav 2 350  träffar; ordet ”blodsdrama” 3 140, varav de flesta faktiskt inte handlade om vare sig ”TV-katter” eller vanliga bondkatter. Vad f-n ÄR en TV-katt, förresten? ”Ernst Kirschteiger” – ja, ni kan ju tänka er… Hela 184 000 träffar! Att Ernst skulle vinna förstod 48-åringen redan här. Slutligen ordet ”chock”. 48-åringen trodde i sin enfald att han skulle ramla in på medicinska sajter, men ni som vet bättre har förstås redan insett att han även här lotsades in på otaliga kvällstidningssidor. Till slut lyckades 48-åringen slingra sig förbi alla bröst- naken och TV-katt-chocker och hitta fram till något som kallades ”www.vardguiden.se”, och där stod att en chock är, ”ett livshotande tillstånd när blodtrycket sjunker och cirkulationen av blod och syre i kroppen minskar.” Om det kunde drabba katter och inredningsexperter framgick inte, men 48-åringen håller det inte för uteslutet.

48-åringen känner en numera mycket gammal man som i sin ungdom överlevde en flygkrasch. När det hände föll han in i ett chocktillstånd och det tog honom nästan ett helt liv att ta sig igenom traumat. Där kan man snacka om chock! Barfotalasse tillfrisknade från sitt livshotande tillstånd betydligt snabbare. Redan dagen efter kunde han krama om Kisse och ömt smeka hans något tilltufsade öra inför en djupt tagen fotograf. Häromdagen började ”Stjärnor på is” i TV 4” Ungefär samtidigt började 48-åringen googla på Internet efter begrepp som ”skridsko-chock”, ”naken-isdans-chock” och ”felskäret som chockade svenska folket”, alternativt efter biljetter till någon öde ö eller nepalesisk bergstopp.

En stråle i strålkastaren

Kymlinge – Sävsjö – Hyltebruk, 2008

Häromnatten kunde uppmärksamma bilister på väg 26 få se en halvt skräckslagen 48-åring kasta sitt vatten i vägrenen någonstans mellan Smålandstenar och Hyltebruk. Det är inte många som kör där i vargtimmen, men 48-åringen vet ändå med sig att åtminstone två bilar hann passera. Nummer två tutade, vilket ledde till att han tog ett ofrivilligt danssteg i rullgruset. Det kan ha varit en Skoda Octavia.

Redan uppe i Vetlanda började 48-åringen förstå att det var dags att gå, men han missade den nattöppna macken med en hårsmån. ”Nåväl”, tänkte han. ”Det blir nog läge tids nog”.

I trakten av Sävsjö fick Erik Bergman halsen avskuren. Kriminalinspektör Gunnar Barbarotti vid polisen i Kymlinge kopplades in på fallet. Kymlinge ligger inte i närheten av Sävsjö, men på något sätt blev han ändå inkopplad. Motet i Värnamo är inte det lättaste. ”Jäkligt många vägar som möts här inne i obygden”, tänkte 48-åringen och missade avfarten till ännu en nattöppen mack. ”Nåväl, det kommer väl fler”, fortsatte han sin tankebana.

Det kom inte fler…

I Forsheda kom dimman inrullande. Samtidigt fick Anna Eriksson huvudet inslaget med ett järnrör. Kriminalinspektör Gunnar Barbarotti började förstå att han hade att göra med en seriemördare, och 48-åringen började förstå att han måste ha tag på en nattöppen mack väldigt snart. Att stanna till vid någon dåligt upplyst rastplats kändes inte längre aktuellt med tanke på alla mördare som gick lösa. Det skedde ytterligare två otäcka mord innan han hunnit fram till Smålandsstenar, ett av dem med strypsnara. Vid det laget hade 48-åringen uppenbara svårigheter att sitta still. Några mil senare grät han. Vad kriminalinspektör Gunnar Barbarotti sysslade med minns han inte längre, men han kan inte ha varit på jobbet, för mördaren var fortfarande lös. Den sista biten spanade 48-åringen förtvivlat efter någonstans att stanna samtidigt som han oroligt sneglade över axeln. ”Var det möjligt att någon smugit sig in och gömt sig i baksätet uppe i Eksjö?”

Någonstans mellan Smålandsstenar och Hyltebruk såg en okänd bilförare hur en 48-årig man kastade sitt vatten i vägrenen. Den okände bilföraren, som kan ha kört en Skoda Octavia, kände plötsligt att han bara måste tuta. 48-åringen tog ett danssteg och kastade ofrivilligt sin stråle mot strålkastaren.

”Aldrig”, tänkte 48-åringen när han kommit tillrätta bakom ratten igen, ”aldrig någonsin att jag sätter på en cd-bok i bilstereon igen!” Mördaren var fortfarande lös när han svängde upp på parkeringen. Kriminalinspektör Gunnar Barbarotti låg redan och sov.  

Musse Pigg är en råtta!

Köpenhamn, 1940

Så kom den till slut – ”fatwan” mot Musse Pigg. Det var förstås bara en tidsfråga, då Musse baktalats under snart sagt hela sitt 80-åriga liv. En ”fatwa” är, om någon missat det, ett slags dödsdom som då och då utfärdas mot möss och människor. Just denna gång råkade det vara shejk Munajid, en skriftlärd saudier, som högg efter Musse, men tro mig när jag säger att den arma musen varit väl så förföljd här i Europa.

När den danske tidningsmannen Knud Jarmstedt, redaktör för Politiken, gästade Falkenberg berättade han att han en gång under ockupationen fått ett obehagligt besök av Gestapo, då han försökt publicera en bild på just Musse Pigg. Musen var ”amerikansk propaganda”, hävdade ockupationsmakten. Efter den händelsen höll Jarmstedt tyskar för fullständigt humorlösa. Men där tog han fel.

Adolf Galland, en av Tysklands mest berömda jaktflygare, struntade högaktningsfullt i vad den nazistiska ideologin sade om amerikanska gnagare och målade helt sonika en siluett av Musse Pigg på nosen till sin Me109:a. Galland såg ut som en korsning mellan Groucho Marx och Hasse Ekman, rökte ständigt cigarr i cockpit och flög ofta sina uppdrag iklädd badbyxor. Och längst fram på nosen satt alltså en amerikansk mus med löjligt stora öron. Det finns de som menar att Gallands vurm för amerikanska möss var en form av motstånd. Själv sa han bara ödmjukt: ”Jag gillade Musse Pigg, Jag har alltid gillat Musse Pigg.”

Musse föll åter i onåd under 70- och det tidiga 80-talet. Under den här tiden var det omåttligt populärt att pryda sig med olika knappar. Ni som var med vet vad jag talar om. Det var knappar mot kärnvapen, knappar för fred, knappar för ditten och inte minst datten. Själv bar jag under många år en knapp med texten ”Musse Pigg är en råtta!” Under studietiden i Göteborg fick jag flera vänner tack vare den där knappen, intellektuella existenser som brukade hänga på jazzklubben Nefertiti där de blundade sig igenom timslånga solon på ståbas. Alla förutsatte att jag bar knappen som protest mot USA-imperialismen. Såhär i efterhand slår det mig hur lika de var shejk Munajid, så säkra i sin övertygelse, så hårda i sin dom. Någon gång försökte jag förklara att jag bara tyckte knappen var ball, men det var sällan att någon lyssnade. Man gjorde sällan det på den tiden, men hade ändå svar på det mesta. De tyngsta frågorna blev dock obesvarade och ännu har ingen kunnat ge en fullgod förklaring till varför Walt Disney tecknade Musse Pigg med kortbyxor och bar överkropp medan stackars Kalle Anka fick den, även för ankor, ganska udda kombinationen sjömanskostym och bar UNDER-kropp. 

Typ 400 decimeter, kanske?

Kråkshult – Bälaryd, 2008

”Jag vet ju att du alltid önskat dig en”, säger 48-åringens hustru med ett spefullt leende, ett sånt som bara hon har.

48-åringen lägger armarna i kors och ruskar på huvudet.

”Vill inte!”

”Seså, ta den nu!” fortsätter hon trugande. ”Jag har ju köpt den bara för dig. Se så fin den är!”

48-åringen har en defekt. Ja, sannolikt är de fler, men det är särskilt en som sticker ut och drar ett löjets skimmer över honom. 48-åringen har ingen regnmätare! Och vad värre är, han har aldrig önskat sig någon heller! I vissa kretsar, inte minst bland villaägare, är det här som att svära i kyrkan, och många i 48-åringens umgängeskrets håller honom för galen. Men regnar det så regnar det, resonerar han. Ibland regnar det jäkligt mycket och ibland ännu mer, men exakt hur mycket har 48-åringen inget behov av att hålla reda på, och säger någon att det regnat 120 mm den senaste natten så har han ingen aning om det är mycket eller lite. 

Sannolikt hänger det hela samman med hans livslånga aversion mot siffror. Det hände något där på den första mattelektionen. Att knåpa ihop bokstäver till ord funkade hyfsat, och nog kunde han nödtorftigt citera katekesen och peka ut både Kråkshult och Bälaryd på kartan. Men det där med siffror… Nej, det låste sig, som man säger. 48-åringens hustru, som jobbar inom vården, har säkert någon diagnos för det här, men han har aldrig vågat fråga. För övrigt är det där leendet svar nog.

”Seså, ta den nu!”

48-åringen lovar att tänka på saken, men inom sig vet han att den där plastöverdragna stickan snart kommer att få tjänstgöra som blomsterpinne åt någon ledsen pelargon och att den gröna behållaren på dess topp kommer att hamna på återvinningen eller nyttjas som mätglas vid blandandet av fredagsgroggen.

Nej, någon matematiker blev han aldrig. Istället blev orden 48-åringens nisch här i livet. Ibland händer det att han blir inbjuden till olika platser för att berätta om en eller annan sak han skrivit. Inget lyxliv direkt. Termos, mackor och många mil på vägarna blir det, men då han alltså snappade upp ett och annat på de lektioner som inte inbegrep siffror hittar han till både Kråkshult och Bälaryd. Det tycks alltid regna på dessa resor. Han vet aldrig hur mycket, men så snart han nått sitt mål får han besked av traktens statistiker. De är alltid lika vänliga och nyfikna. 48-åringen hinner knappt packa upp innan de är på honom med sina frågor: ”Jaha, från Västkusten säger du. Vad har ni för årsnederbörd där månntro?”

”Tja, det rör sig nog om 400 decimeter”, svarar 48-åringen.

Sånt ger respekt, i både Kråkshult och Bälaryd.

En kryssning med Lina

Göta kanal, Töreboda, 2008

Så har 47-åringen blivit 48 utan att det lämnat några som helst avtryck i historien. Det mest dramatiska i sammanhanget är väl att han snart måste förnya sitt körkort. ”Det här blir dyrt”, tänkte han surt när brevet från Vägverket damp ner i lådan därhemma. Inte för att han är snål eller så.  Nej, härom veckan bjöd han minsann hustrun på middag. ”God korv”, utbrast hon mellan tuggorna på Ikeas parkering. ”Tackar, tackar!” kontrade 48-åringen nöjd med såväl sig själv som det faktum att det var gratis påfyllning i drickaautomaten.

Några dagar senare åkte 48-åringen och hustrun på semester… till Töreboda. I Töreboda finns ett torg, en Konsumbutik, Patriks Grill och… och… Ja, det var nog allt. Jo, det förstås… Göta kanal! ”I morgon, kära hustru, i morgon är det du och jag som åker på kryssning”, förklarade 48-åringen innan han släckte lampan i den lilla stugan på Töreboda camping. På natten sov han den rättfärdiges drömfria sömn.

48-åringen har aldrig kunnat tyda sin hustrus tankar – tur är kanske det – och eftersom han alltså själv sov den rättfärdiges sömn visste han heller ingenting om hennes drömmar den natten. Kanske drömde hon om en kryssning längs Göta kanal med M/S Wilhelm Tham. Det serverades visst pilgrimsmusslor ombord den kvällen, och säkert även ett lagom tempererat vin.

Något sådant hade förstås inte 48-åringen i tankarna när han vaknade påföljande morgon. Nej, en kryssning LÄNGS Göta kanal tar för böveln sex dagar och kostar mer än en bättre begagnad bil i mellanklassen. En kryssning tvärs ÖVER Göta kanal däremot, den tar tolv sekunder och kostar exakt lika mycket som en 50-öres kola.

Det regnade när de packade in sina saker i bilen, som faktiskt råkade vara just en bättre begagnad sak i mellanklassen. Efter bara några minuters körning var de framme vid Lantmännens omisskännliga silobyggnad. Det är där den ligger, färjan Lina. ”Nu jäklar i min låda skall det bli åka av!” utbrast 48-åringen.

M/S Wilhelm Tham lägger ut från Skeppsbron i Stockholm och ankommer till Packhuskajen i Göteborg sex dygn senare. Helpension och egen badrock ingår i biljetten. Färjan Lina lägger ut från ena sidan av Töreboda och ankommer till den andra i nästan samma ögonblick som den lämnar kaj. Det är för övrigt Europas minsta färja i reguljär drift. Men man har en fantastisk utsikt över Lantmännens silo under hela överfarten.

”Vad är det för dag idag?” frågade 48-åringens hustru samtidigt som hon läste på informationstavlan..

”Söndag, sötnos!” svarade 48-åringen.

”Perfekt, den går nämligen inte på söndagar!”

Där sparade vi 50 öre, tänkte 48-åringen.

Det är sånt de gör

Gulag, Sibirien, 2008

Alexander Solzjenitsyn dog häromveckan. Det var en söndag, för övrigt samma söndag som biologen Blair Hedges hittade världens minsta orm, blott 10 cm lång och tunn som en spagetti. Det är sånt de gör ibland – biologerna – hittar små äckliga djur som ingen haft en aning om förut. Solzjenitsyn präglade en stor del av min uppväxt, ständigt i nyhetsrapporteringen och näst intill ett obligatorium i skolorna, inte minst efter nobelpriset 1970.

På måndagen tog jag en fika på stan. Kidsen vid bordet intill snackade om ormen, men naturligtvis sades det inget om Solzjenitsyn. Det är tungt när något som en gång var viktigt förpassas till vrårna. Det är tungt när en tidsålder degraderas, blir mindre viktig än ett litet djur, knappt större än en spagetti, särskilt om det är ens egen tidsålder.

”Gissa bikinirumpan”, stod det på en av nyhetssajterna på Internet på tisdagen. ”Vilken kändis döljer sig bakom bikinirumpan?”, fortsatte det. Man kunde visst vinna en resa till solen om man gissade rätt. När Solzjenitsyn dog hade det regnat och inte många hade varit i behov av en bikini, men desto fler av en resa till solen.

Det fanns förstås nyheter även på onsdagen, men tanken på ormen upptog allt mer av min tid.  Jag gillar inte ormar. Solzjenitsyn å sin sida gillade inte Stalin. Det är lite mer tyngd i en sån grej, men han fick förstås betala ett dyrt pris. Stalin var georgier från början. Innan han inledde sin klättring mot makten var han faktiskt väderobservatör i Tiblisi. Det regnade även på torsdagen.

Solzjenitsyn föll förstås en del på senare år. Hjältar som plötsligt börjar tala om en stark ledning, en stark man, plägar göra det. Det har funnits en del starka män i Ryssland genom åren. Om tsar Peter III berättas att han en gång lät rannsaka och hänga en råtta som gnagt på en av hans pappsoldater. Det var förstås schysst mot råttan… ja, att den fick en anständig rättegång innan den hängdes.

På fredagen började jag fundera på om det fanns en möjlighet för ormen att ta sig hit. Djur som bevisligen finns, men knapps syns, känns på något sätt lömskare än de som tar för sig ordentligt. Egentligen var det ganska onödigt att upptäcka världens minsta orm. Personligen kände jag mig tryggare innan den fanns, låt vara att den förstås fanns även då. Det är ungefär samma sak med Solzjenitsyn. Det kändes bättre när han fortfarande var en hjälte och ännu inte hade börjat snacka om starka män. På lördagen gav en stark man order att bomba Georgien, där en annan stark man en gång i tiden varit väderobservatör. Det var en helt vanlig vecka i augusti och på en av nyhetssajterna på Internet avgjordes tävlingen ”Gissa bikinirumpan”.

Under M som i Matvaror

Borås, 2008

För ungefär ett år sedan köpte jag ett arkivskåp på loppis. Det var ett tungt åbäke som krävde sin man att baxa ner i källaren. Det är först när man sätter sig ner för att sortera allt man sparat genom åren som man börjar förstå att allt nog inte står rätt till på kontoret. Och det tillkommer ständigt nya dokument som måste arkiveras, pusselbitar ur ett liv i kaos.

För en tid sedan fick jag en pizza uppkallad efter mig på kvarterskrogen. Det var strax innan bilen drog sin sista suck och sattes på långtidsparkering. Det brukar vara så. Tillfälliga framgångar följs av nästan omedelbara bakslag. Det där med pizzan kräver kanske sin förklaring. Naturligtvis fick inte pizzan heta Nilsson, hur skulle det se ut? Men jag bidrog ändå starkt till att den där utplattade degklumpen över huvud taget fick ett namn. Efter fem år tröttnade nämligen innehavaren på mina önskemål om att utesluta skinkan och istället lägga till färska champinjoner och en del annat jox. För att underlätta beställningen fick alltså pizzan till slut ett namn. Händelser som dessa måste naturligtvis dokumenteras och bevaras. Det hade varit ganska ohygieniskt att trycka ner själva pizzan i arkivskåpet, men jag har sparat ett exemplar av beställningslistan för att på ålderns höst kunna minnas detta gastronomiska stordåd.

Den ligger i samma mapp som brevet från den stora hamburgerkedjans filial i Borås. ”Bäste kund”, börjar det. Tänk bara en sån sak, att vara den stora hamburgerkedjans bästa kund i Borås, utan att ens bo i Borås. Nåväl, när blodsockret är lågt, bilen varm som en bastu och hamburgaren helt rå kan även den bästa av kunder höja rösten en smula. Då kan det hända att man får ett förtryckt brev med sirliga ursäkter och en stående inbjudan att äta en ny hamburgare i den stora hamburgerkedjans filial i Borås. Det känns som om det vore slöseri med både bensin och tid att köra dit upp för en sån sak. För övrigt så gick ju bilen sönder strax efter att jag fått en egen pizza på kvarterskrogen.

Det har påståtts att hamburgaren fyller 50 år i år. Det har stått en del om det i tidningarna. Det där är förstås bara snack. Är det något hamburgaren fyller i år så är det 51 år. Redan i februari 1957 började Gunnarssons Korvbar i Falkenberg servera hamburgare, det vill säga ett helt år innan hamburgaren överhuvudtaget fanns i Sverige. Jag har faktiskt en annons som bevis för mitt påstående. Den ligger i samma mapp som beställningslistan från min lokala pizzeria och brevet från den stora hamburgerkedjans filial i Borås. Allt är arkiverat under M som i ”Matvaror”. Tro mig, ni vill inte veta vad som döljer sig under bokstaven N…

Jag är en baguette

Ätrafors – Caen, 2008

Hisingen i Göteborg och Ätrafors har vid en ytlig betraktelse inget som helst att göra med vare sig varandra eller den franska staden Caen. Men tro mig när jag säger att man utan större svårighet kan finna rackarns trevligt folk på alla tre orterna. Ställ er bara vid vägkanten och se bekymrad och allmänt bortkommen ut, och vips kommer någon till hjälp.

Hisingen är en ö, påstås det. Och visst, tittar man på kartan så flyter där vatten runtomkring, men inte är det något Saltkråkan direkt, och inte hänger det många fiskegarn på tork i motljuset. En redan vilsen hallänning blir snabbt helt förlorad i virrvarret av genomfartsleder och industriområden. Men ställer man sig bara vid vägkanten, så vips är där en vänlig själ och hjälper en. Nu senast stannade en hyvens man kring de 70 och inom fem minuter hade han inte bara visat mig tillrätta, utan även kört sin bil framför, blinkat på de rätta ställena och avslutat med en glad tutning som avskedshälsning.

I Caen talar de franska, vilket i och för sig inte är så konstigt då stan råkar ligga i just Frankrike. Men inte f-n underlättar det! ”Varför har de så förbaskat många bokstäver, när de ändå inte får uttalas?”, brukar min gamle kamrat, herr T, utbrista närhelst franskan förs på tal. Själv kan jag säga ”Je, suis un baguette” med perfekt uttal, men har på senare år förstått att det betyder något i stil med ”Jag är en brödlimpa”, en fras som har begränsad relevans när man skall fråga en drygt 70-årig fransman om vägen i Caen. Jag försökte på engelska, och tro det eller ej – inom loppet av fem minuter var vi ute ur Caen! Och även denna hedersknyffel körde före och visade.

I Ätrafors kör man sällan vilse, men tro mig när jag säger att man kan se jäkligt bekymrad ut vid vägkanten när man fått motorhaveri. Märkligt nog var även mannen från Ätrafors kring de 70. I Ätrafors kan man tala halländska, ett språk som i händelse av motorhaveri underlättar kommunikationen högst avsevärt. Mannen från Ätrafors var den hyggligaste av dem alla, han till och med bogserade oss ut ur byn… ja, faktiskt ända hem till Falkenberg.

Häromdagen satte jag mig ner och funderade på de här tre händelserna, och tänkte att ”sjutton vad folk är trevliga!” Sen slog det mig. Det var ju inte så att jag fått hjälp att komma dit, nej snarare DÄRIFRÅN!

Förvisningen från Hisingen kan jag förstå. Falkenberg spöade som bekant skiten ur BK Häcken häromsistens. Och att tala engelska i Caen var kanske inte så smart med tanke på att engelsmännen tvingades pulverisera stan innan de befriade den. Men vad sjutton kan jag tänkas ha gjort för ont i Ätrafors?

Alla har fått det

New Dehli – Laholm, 2008

Sedan någon vecka åker man inte längre tåg till Falkenberg, och inte heller ifrån. Nej, efter stationsflytten är det väl snarare ungefär till Falkenberg, och ungefär ifrån. Det kunde förstås vara värre, vilket alla som stigit av i Laholm vet. Laholms station ligger inte ens ungefär i Laholm, utan snarare en jäkla bit därifrån. För övrigt finns inte Laholm alls. För en tid sedan berättade jag om Västnytts besynnerliga påfund att utesluta den lilla halländska staden från väderkartan. Det var i samband med att man började markera alla orter med lite brunt kludd. Det bruna kluddet tog uppenbarligen slut någonstans kring Laholm, kanske vid Eldsberga eller Genevad. Minnesgoda läsare kanske kan dra sig till minnes att jag mot en smula klädsam tacksamhet lovade ordna saken medelst ett samtal till redaktionen. Så blev det förstås inte, vilket alla som ser på Västnytt säkert redan konstaterat.

Falkenberg finns bevisligen både i verkligheten och på Västnytts väderkarta, även om man på det omtalade nya Monopolspelet fick en bild från något okänt tyskt berg som stadsvapen. Även Falkenbergs station finns i verkligheten och ligger alltså ungefär i Falkenberg. Exakthet vore att föredra, exakthet är alltid att föredra när man har med SJ att göra. Ett litet exempel: I juli 1950 lyckades SJ slarva bort ett helt tåg fullastat med bland annat 90 cirkushästar. Och vart var tåget på väg? Jajamensan, till Falkenberg! Och var hamnade det? Jajamensan, i Falköping! Jag har ett tidningsklipp från händelsen. Jag älskar att spara på sånt där – inkompetensen är ju nästan det enda som skiljer oss från djuren numera. 

En annan höjdare i mitt arkiv är den förre överbefälhavaren Helge Jungs utredning kring Falkenbergs behov av luftvärn. Den höge generalen lägger fram en hel rad tvärsäkra påståenden om ditten, datten och Falkenbergs topografi, och adresserar sedan utredningen till… jajamensan, Falköping! Alltid detta Falköping! Det är sånt som gör att Sverige känns aningen tryggare efter nedskärningarna i försvarsbudgeten. Mardrömmen vore ett scenario, där den svenska armén har hand om försvaret av New York eller New Dehli samtidigt som SJ svarar för logistiken. Jag menar, båda städerna börjar ju på N. Då skulle cirkushästar och kanoner skickas kors och tvärs över vår jord. Någon gång skulle de kanske passera en station som ligger ungefär i Falkenberg. Häromdagen var det för övrigt ungefär 33 grader i New Dehli. Jag såg det själv på väderkartan. Staden var förstås markerad med lite brunt kludd. Alla har fått det, alla utom Laholm.

Att svära i kyrkan

Halmstad, 2007

Vill ni se en syndare av värsta sort så titta på bilden här intill. För nu har det hänt till slut: 47-åringen har svurit i kyrkan! Han kommer sannolikt att få sitt straff vad det lider och hans tunga lär förbli svart så länge han lever, men tro honom när han säger att han skäms, och att det faktiskt skedde i oförstånd och utan egen förskyllan. Plats: Immanuelskyrkan i Halmstad, som på grund av vattenskadorna i stadens teater tillfälligt förvandlats till föreläsningssal för högst profana ämnen. Ni börjar kanske ana? Publik: drygt 170 Halmstadbor, vilka antingen A: förletts av arrangörernas reklam och uppfattat det som att 47-åringen har något vettigt att säga. B: saknar all form av umgänge och därför inte har något att göra en regnig onsdagskväll. Eller C: anar sensation och skandal, då den inbjudne gästen är utsocknes och därför dåligt insatt i Halmstads kyrkorutiner och vad som går för sig i denna stad som sannolikt kristnades långt före de trakter varifrån 47-åringen stammar.

Det börjar bra. Publiken verkar välvillig och med på noterna. 47-åringen kommer snabbt upp i varv. Han gestikulerar och har sig. Han brukar det. Då och då förstärker han sina argument och påståenden genom att citera ur olika dokument och brev. I flera av dessa återfinns kraftuttryck av både sexuell och hädisk natur… ja, i några åkallas rentav den onde själv. Vanligtvis brukar det locka fram ett och annat skratt, åtminstone ett halvkvävt fniss. Den här gången blir det knäpptyst. Uppenbarligen vet publiken något som 47 åringen inte gör. Han fortsätter, och sakta börjar han komma till insikt. Han börjar förstå var han befinner sig. Det här är ingen sketen sockenstuga i Bondstorp, tänker han. Det är ingen tillfällighet att salen ser ut som den gör, det är ingen tillfällighet att det står ett stort fat vid sidan av honom… och nej, det är nog inte tänkt att man skall dricka ur det. Han känner hur de sakrala mosaikerna bakom honom börjar krypa närmare. I ögonvrån ser han frälsaren på korset. Han kallsvettas. Han vet att längre fram i dokumentet finns där ännu en, ännu en svordom av riktigt grov natur.

En svordom av grov natur blir inte bättre av att upprepas i tidningen, så vi nöjer oss med att konstatera att 47-åringen alltid är trogen sina källor. En vecka senare är han därför fortfarande tillintetgjord av skam och skuld. En vän försöker trösta. ”Var inte orolig”, säger han. ”Jag är nästan säker på att de har någon ceremoni inför ett sånt där arrangemang… ja, någon sorts avkristning. Lite stänk med vigvatten eller något sånt.” Fan tro’t, svarar 47-åringen.

Mössa av

Bad Gastein, Österrike, 2007

Efter tre och en halv månads festande varvat med jobb och skidåkning i Alpernas hetaste partyställe börjar 47-åringen bli ganska mör. På söndag är det äntligen slut. Nej, missförstå nu inte det här. Det är naturligtvis inte 47-åringen själv som härjat runt bland berg och barer. Herregud, hur skulle det se ut? 47-åringen är ju trots allt… ja, typ 47 år, och därför sedan länge diskvalificerad från sådana utsvävningar. Nej, det handlar förstås om hans tonåriga dotter. Tack vare dagens teknologi känns det dock som om 47-åringen själv varit med på ett hörn, kanske inte vid backens brantaste stup, kanske inte i barens skarpaste ljus, men någonstans där i dunklet närmast städskrubben eller i barnbackens nedre del, intill bamsebjörnarna och saften. 

När 47-åringen var ung var det fortfarande en smula äventyrligt att åka Europafärjan till Grenå. Å andra sidan var han och hans generationskamrater i princip omöjliga att nå så snart de slagit igen ytterdörren till hemmet. Idag kan inte ens den högsta alptopp hindra en 47-årig överbeskyddande far från att övervaka sin tonåriga dotters utsvävningar i backar och barer. Några kommandon på tangentbordet, ett klick på skärmen och simsalabim är han där!

Redan innan hon åkte klickade 47-åringen in på Freeride, det största forumet för ”ski-bums”. Ja, de kallas så, alla dessa ungdomar som tillbringar vintern där nere. Det skulle han inte ha gjort, och det var knappt att han släppte iväg henne efter det. Forumet var fullt av åsikter från tatuerade grabbar kring de 20, grabbar som hade onödigt stora byxor, trendiga pipskägg, tre till fyra ringar i ögonbrynen och bar mössa inomhus! Men nej, med sådana sluskar skulle hon förstås inte umgås.

Alltsedan dess har 47-åringen suttit vid datorn och studerat allt från Silver Bullet Bar’s drinklista till snödjupet i Sportgastein. Här och där sitter livekameror uppsatta. Någon gång har han tyckt sig se hennes hjälm susa förbi. Men det är klart, upplösningen är ju inte den bästa, så det kan lika gärna ha varit en tysk älg på kälke. Då och då lägger ”ski-bumsen” ut sina bilder på något som kallas ”resedagboken.se”, allt för att lugna oroliga föräldrar där hemma. 47-åringen förstår inte vad de tänker på. Som om det skulle göra saken bättre! Visst står dottern där i förgrunden, lika guldlockig och oskuldsfullt leende som alltid. Men vad finner han i bakgrunden, lite halvt om halvt ur fokus? Jo, tatuerade grabbar kring de 20, grabbar som har onödigt stora byxor, trendiga pipskägg, tre till fyra ringar i ögonbrynen, och värst av allt, bär mössa inomhus! bumsen n skickar "pipesgtde 20.ar kring de 20.

Bland borrar och tänger

Falkenberg, 2007

Häromdagen dök två förtjusande damer ner i 47-åringens munhåla, och kom efter fem minuters distinkt, men ändå ömsint, arbete upp därifrån med en värkande visdomstand, så sargad och blodig att han tyckte sig kunna skönja en smula medlidande i deras anleten. 47-åringen log mot sina räddare, och faktiskt även mot receptionisten som tog betalt. Han hade just sparat 628 kr.

Under en stor del av sin uppväxt gick 47-åringen hos en tandläkare som sannolikt extraknäckte som grovsmed. Det tog många år innan 47-åringen förstod att det där inte var riktigt normalt. På den här tiden trodde han nämligen att människor som gick omkring i vit pyjamas mitt på dagen visste mer än andra. Hade de sedan en och annan penna nerstoppad i bröstfickan… ja, då var deras ord lag. När han väl kommit till insikt bytte han tandläkare snabbare än man hinner säga borrsväng. Nästa tandläkare var skickligare, men ägde såväl en Porsche som en Harley Davidson, och därtill en onödigt stor villa. Det ska fan medverka till att göda kapitalismen, tänkte 47-åringen, och strök sig ur patientregistret. Det sista hans dåvarande tandläkare – som alltså var något skickligare än den förutvarande, men alltför rik för att falla 47-åringen på läppen – gjorde var att skriva ut en remiss till en kollega för utdragande av en styck visdomstand. Det var en elak rackare med rötter som en välgödd palsternacka, menade han. Ja, inte kollegan, men väl visdomstanden. 47-åringen åkte dit, men vände i receptionen när det visade sig att operationen skulle kosta 1 200 kr.

Det år sju år sedan nu. Visst, det är länge, men 47-åringen har helt enkelt inte kunnat finna någon tandläkare som kunnat leva upp till hans kriterier, det vill säga fattigdom och skicklighet, och därtill gärna lite socialt medvetande. Han har lusläst såväl gula sidorna som taxeringskalendern, men det har varit som förgjort. Och vem kan förresten lita på taxeringskalendern i dessa tider av skatteplanering?

Häromdagen blev det istället en akuttid på Folktandvården. För en vuxen man är det näst intill omöjligt att komma in där, men för 47-åringar som omtöcknade av smärta vrålar otidigheter i telefonluren kan de göra undantag. De var ömsinta, de var skickliga, de bästa han haft. Han såg inga Porschar på parkeringen. 572 kr kostade det. Han hade sparat 628 kr på att vänta i sju år. Visst hade han lidit, visst hade han gråtit. Men han hade härdat ut. Utslaget på sju år handlar det om lite styvt 24 öre per dygn. Det kostar inget att vara idealist, men tro 47-åringen när han säger att det smärtar…

Mamies morot

Greendale, Wisconsin, 2000  

Mamie Eisenhower var amerikansk presidentfru under två fulla mandatperioder på 50-talet medan Jeff Birmingham inte suttit i Greendales stadsfullmäktige i mer än en. Jag vet inte vem av dem som haft mest inflytande över amerikansk politik, men då Mamie härstammade från Fjärås kan man som svensk svårligen bortse från denna paranta dam. Å andra sidan har jag badat bubbelpool och hinkat bärs under stjärnorna med Jeff Birmingham, varför även han är värd en rad i min värld. Jeffs valaffisch är uppnålad ovanför mitt skrivbordet. Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag fick den hemsänd. De är liksom inte buskablyga, de amerikanska politikerna, och Jeff utgör inget undantag. Men jag gläds över hans framgång, och är säker på att folket i lilla Greendale gjort rätt val.

Kvällen då vi badade bubbelpool var stjärnklar och kall, lika kall som den medhavda pilsnern. Även Jeffs gamle far, Bob, var med. Bob har många fantastiska egenskaper, men är samtidigt stockkonservativ. På den här tiden avskydde han Clinton. Nej, inte Hillary, men maken Bill desto mer. Det var det där med moralen. Bob avskydde omoral och Bill Clinton utgjorde själva inkarnationen av densamma. Därtill hade han nyligen låtit Air Force One hindra all annan flygtrafik i över en timme av den enda anledningen att den personliga frisören behövde trimma till presidentens frissa en aning. En händelse som fått pressen och Bob att gå i taket. 

Det var en märklig kväll. Tre män under den amerikanska himlen. Ingen av dem hade någon frisyr att tala om. En hatade Clinton och omoral. En annan var inne på sitt tredje äktenskap och skulle väl kunna beskrivas som traktens häradsbetäckare. Lägg därtill en gästande svensk som enligt amerikansk måttstock levde i synd, då han avlat två barn utan att vara gift med deras mor. Jag skulle tro att Jeff och jag tillsammans svarade för åtminstone hälften av Greendales samlade synd. Men pilsnerns var sällsynt god den där kvällen under den kalla amerikanska stjärnhimlen.

Till skillnad från Bill Clinton var Mamie Eisenhower, som alltså härstammade från halländska Fjärås, en inkarnation av amerikansk dygd. Om hennes frisyr vet jag intet, men även Mamie visste att missbruka ett flygplan. En tisdag under maken Ike’s andra mandatperiod tog hon Air Force One till Elisabeth Ardners privata lyxklinik i Arizona för två veckors bantningskur. Det blev ett jäkla liv, ett väsen som nådde ända till Fjärås. Jag har sparat några pressklipp från händelsen och där kan man läsa att kuren kostade 520 kr per dag och att det enda som serverades till middag var en morot. Fjärås är annars mest känt för sina pepparrotsodlingar.

En Loka i Loka Brunn

Loka Brunn, Bergslagen, 2007  

47-åringen och hans far skall dricka brunn. Det finns ingen anledning att trötta ut er med de besynnerliga orsakerna därtill, utan vi nöjer oss med att konstatera att de skall dricka brunn, och därtill just på den plats där det är tänkt att man skall utöva denna sedan länge bortglömda konst, det vill säga i Loka Brunn. 47-åringen och hans far hamnar i Grythyttan innan de inser att de kört åtminstone tre mil fel och tvingas vända.

”Tänk så fint här måste vara på sommaren”, säger 47-åringens far.

47-åringen svarar inte eftersom han är invecklad i en olaglig U-sväng på länsväg 205 som kräver all hans koncentration. Det är så här uppe i Bergsslagen. Låter man bara blicken flacka en aning utmed vägkanten i spaning efter björn, varg eller vad som nu kan tänkas röra sig där, så är man plötsligt i Grythyttan inblandad i olagliga U-svängar. Inte konstigt att det gått utför med brunnsdrickandet, tänker 47-åringen surt.

”Här måste vara jättefint på sommaren!” utbrister hans far när de till slut kommer fram till Loka.

”Mm, säkert. Men nu råkar det vara februari”, kontrar 47-åringen.

De slår sig i slang med kurortens arkivarie, en meddelsam dam kring de femtio. Med stor inlevelse försöker hon övertyga de båda hur spännande Lokas historia är.

47-åringen lyssnar lite förstrött. 1700-talet är liksom inte hans grej.

Den meddelsamma damen går inte att stoppa. Det är grevar här, baroner där och mineralhaltigt vatten i överflöd.

”Här är säkert fint på sommaren?”, säger 47-åringens far för femtioelfte gången.

”Ja, och då kanske ni skulle få se ormen”, svarar den meddelsamma damen lycklig över att ha fångat någons intresse. ”Ni förstår, det bor en snok här i fontänbrunnen. Visst är det lustigt.”

Nu är även 47-åringens intresse fångat. Omedvetet tar han ett steg tillbaka. 1700-talet må vara honom likgiltigt, men han hyser den största respekt för ormar, oavsett sort, årstid och århundrade, och ordet ”lustigt” synes honom inte särskilt välfunnet i sammanhanget. På kvällen håller han sig till pilsner. Det här kan nog sjutton passera som brunnsdrickning det också, tänker han.

Det lär finnas åtminstone ett dussin olika smaker på buteljerat mineralvatten nuförtiden. 47-åringen har läst att alla de där plastflaskorna utgör en miljöfara. Innan han somnar lovar han sig själv att bli miljövän. Han drömmer om ormar i mineralhaltigt vatten.

Påföljande morgon packar 47-åringen ihop sina saker under tystnad.

”Tänk dig det här stället på sommaren!” säger hans far och ler när de svänger ut på länsväg 205.

Utan lap top bland snapphanar

Göingebygden, 2007

Med sin osvikliga känsla för vad som är hopplöst omodernt har 47-åringen ånyo gjort en större investering i ”ny” teknik. Ni bör veta att vi talar om en man som grenslar en Monark Monarscoot från 1961, lyssnar på en radio från 1940-talet och betraktar cd-skivan som ett modernt påfund. Är ni bara medvetna om detta, så ter det sig kanske inte lika underligt när jag avslöjar att investeringen består av en diaprojektor. Jo, de finns fortfarande därute, men det krävs en del sökande att hitta dem. 47-åringen har alltid resonerat som så att en apparats funktioner bör vara minimerade till en primär och högst två eller tre sekundära. Ja, typ en byggfläkt. Den blåser och avger värme. Det är allt. En diaprojektor gör faktiskt båda dessa saker. Den kan dessutom visa bilder, vilket betyder att dess funktioner är tre, och därmed på gränsen till vad 47-åringen mäktar med.

Då och då blir 47-åringen anlitad av olika föreningar som fått för sig att han är en sådan person som har någonting att berätta. 47-åringen håller god min, låtsas som om det stämmer, gör sin presentation, visar lite diabilder och ler ansträngt mot tanterna under den efterföljande kaffestunden. Det låter kanske inte så glamoröst. Det är det inte heller. Förfrågningarna kommer liksom inte från London. Däremot har 47-åringen blivit en jäkel på snapphanebygdens geografi. Av någon anledning är hans rykte som en talför man ovanligt starkt just här. Vi talar om i princip väglöst land, vi talar om bygder där man fortfarande plöjer med häst och aldrig riktigt förmått sig att skruva ner det gamla gengasaggregatet från farfars Ford Hudson.

Inte sällan är farfar fortfarande vid liv i dessa bygder, och det händer allt som oftast att han kommer körande till församlingshemmet i sin Ford Hudson. Han spottar snus och petar omotiverat folk i magen med ett stålhårt finger. Han har gikt, grå starr och fyra till fem höftledsoperationer bakom sig och skrattar nästan ihjäl sig när 47-åringen packar upp sin gamla diaprojektor.

Snuset rinner i mungiporna på honom när vinkar till sig sina vänner. ”Titta vad pojkvaskern har med sig!” Vännerna ler överseende och börjar snacka om bärbara hårddiskar, lap topar och digitala projektorer. De vänder 47-åringen ryggen ivrigt samtalande om vilken bredbandsuppkoppling som är mest effektiv.

Kanske är det därför uppdragen fortsätter att strömma in. 47-åringen kan riktigt höra hur det låter när ryktet sprids över nejden. ”Och vet ni vad, när han var hos oss i församlingshemmet… ja, tro det eller ej, men han hade med sig en gammal diaprojektor!”

Hårda bollar, mr Sing 

Bombay, Indien, 2007 

Styvt två månader in på det nya året tvingas jag konstatera att mr Sing från Bombay en gång för alla strukit mig ur sitt kundregister. I tio års tid damp hans kataloger ner i min postlåda strax efter nyår. Det var påkostade saker i utsökt färgtryck, fyllda av mystiska benskydd och slagträn. Och så bollar förstås: ”Cricket balls, base balls, soft balls”. Försändelsen brukade vara helt täckt av färgglada frimärken på några få rupier. Jäklar vad han måste ha slickat frimärken i sina dar, mr Sing från Bombay. Jag har aldrig förstått varför mr Sing ägnade mig något som helst intresse. Kanske tog han första bästa namn ur högen, kanske skrev han fel adress i alla år. Hallå där ute! Saknar någon i läsekretsen en cricketboll? Nej, skulle inte tro det.

Nu när de slutat komma saknar jag mr Sings försändelser. Det känns bra att bli kallad ”Dear Sir” då och då, särskilt av en indisk affärsman från Bombay, en affärsman specialiserad på bland annat cricket-utrustning. Det ger liksom en doft av en annan värld, en doft av Darjeeling-te, tigerjakt och engelska överklassfånar i randiga kavajer. Cricket är förstås ett helt förvirrat spel, omöjligt att förstå, hopplöst att beskåda.

Den amerikanska arbetarklassvarianten, baseball, känns mer sympatisk på något sätt. Även på detta område var mr Sing välförsedd. Visste ni förresten att en amerikansk baseball-match spelats i Halland? Det var den 31 juli 1956, då laget Americana gästade Falkenbergs IP. HN:s utsände skrev: ”Utanför USA har sporten aldrig vunnit någon terräng och den torde väl knappast göra det i framtiden heller.”

Reportern fick rätt, men bara delvis. För även om ni inte läser om det i tidningen, så har baseball spelats i Sverige sedan kriget, då amerikanska flygare tog med sporten hit. Och den spelas än idag. Under en av mina många irrfärder i historiens spår hamnade jag i lilla Rättvik vid Siljans strand. Och där, borta vid det gamla slakteriet i byns utkant, låg den och skimrade i solen – svensk baseballs mecka, eller rättare sagt, Rättvik Butchers hemmaplan. Kort före mitt besök hade Butchers – eller slaktarna som de kallas i folkmun – vunnit SM-guld. Jag skulle gärna skriva att det rådde karnevalsyra i byn, men det vore att ljuga. Matcherna besöktes mest av de närmast sörjande. Men ändå! Man slog, fångade och sprang… här i Sverige! Om mr Sing någon gång skulle besluta sig för att återinföra mig i sitt kundregister lovar jag att tipsa honom om Rättvik. För här i Halland blir det nog svårt. Matchen på Falkenbergs IP i juli 1956 blev den första och sista, mig veterligt.

Lite brunt Kludd 

Tiblisi - Machu Picchu, 2007  

Josef Stalin var temperaturavläsare för Tiblisis meteorologiska institut i sin ungdom. Det är en sån där historisk detalj som jag inte hade en aning om tills för bara några dagar sedan. Ungefär samtidigt upptäckte jag att vi fått för lite brunt kludd i Halland. Det där är särskilt allvarligt för de av er som är bosatta i Laholm och Hylte.

Såhär ligger det till: För en tid sedan började Västnytt markera tätorterna på väderkartan med brunt kludd. Mycket brunt kludd betyder stor stad. Lite mindre brunt kludd betyder således lite mindre stad. Kolla själva, och ni kommer att märka att varenda byhåla i Västergötland finns markerad. Vi talar om Grästorp, Töreboda och en hel drös andra orter som få om ens någon har lust att besöka, oavsett väderlek. Men gamla fina Laholm? Hylte? Icke då! Inte ett uns av brunt kludd kan spåras i dessa trakter, som tycks sväva omkring i ett geografiskt limbo.

Josef Stalin var alltså den som rapporterade vilken temperatur som skulle markeras för Tiblisi på den dåvarande ryska väderkartan. Året var 1899. Kort därefter fick han sparken och det skulle dröja innan han fick nytt jobb. Jag har inte en aning om vem som läser av temperaturen för Västnytts räkning, men har noterat att det ofta varit fyra plus i både Hylte och Laholm den här vintern. Länge trodde jag att den där siffran dolde det bruna kluddet. Men så är det inte. Jag har kollat, vridit och vänt på teven och självklart gjort otaliga besök på Västnytts hemsida. Jag har även besökt Smålandsnytts och Sydnytts webbsidor för att se om man inte hittar lite brunt kludd i deras periferi, vilket i detta fall alltså betyder bortåt Hylte och Laholm. Tro mig, det är helt tomt!

Som vän av ordning tycker jag nog att det är en smula onödigt att slarva bort städer. Bortslarvade städer kan nämligen vara jäkligt svåra att hitta när de väl en gång försvunnit. Ta den gamla inkastaden Machu Picchu. Puts väck i nästan 400 år, innan amerikanen Hiram Bingham snubblade in på huvudgatan en julidag år 1911. Han var säkert full också, det var forskningsresanden ofta på den tiden.

Riktigt så länge hoppas jag inte att Laholm och Hylte skall behöva vara försvunna. Jag menar, man kan ju få anledning att besöka dem. Och då är det bra om de finns och har åtminstone någon form av väder. Idag skall jag ringa Västnytt och påtala fenomenet. Kolla ikväll om det tagit skruv, ja, kolla om det dykt upp lite brunt kludd bortåt Hylte och Laholm. I så fall tycker jag nog att lite klädsam tacksamhet kan vara på sin plats. Det behöver inte vara något överdåd, men ni skall veta att jag tycker om choklad.

Aldrig med sekatör

Arvidstorp, 2007

I en liten skog ovanför Arvidstorp finns en liten, liten buske, som någon gång strax före jul blev ytterligare något mindre.

Såhär ligger det till: 47-åringen räknar gärna in sig bland de idealister som går i taket när grävskopor och motorsågar tillåts härja fritt. Och då han råkar bo i Falkenberg har han aldrig svårt att finna orsaker att höja sitt redan alltför höga blodtryck. Samtidigt är han snål som en gammal get. Det där är en olycklig kombination.

Strax före jul blev 47-åringen utkörd från stugan med order att skaffa hem lite ris som dekoration. ”Inga problem, gumman. Det fixar jag!”, sa han och log mot sin käresta. 47-åringen har mycket bestämda åsikter om tallris. Att köpa något som man kan få gratis är naturligtvis befängt, resonerar han. Samtidigt ger han sig ogärna på levande träd med yxa, såg, eller ens sekatör. Sådant är snudd på mord, anser han. Nej, tallriset skall ligga där färdigt och klart vid någon vägkant eller gatstump, en rest från något nyligen utförd träd-slakt. Tallris av denna sort stoppar 47-åringen gärna ner i sin medhavda konsumkasse. Han gör det utan större samvetsbetänkligheter, men ändå sådär lite i förbigående. Även inför denna jul tog 47-åringen en promenad i staden där motorsågen föddes och alla träd över två meter darrar av skräck. ”Det fixar jag, gumman!” Hans självsäkerhet försvann snabbt. Jo, nog fann han de vanliga spåren efter motorsågarna. Men sjutton vad de städat noga efter sig, tänkte han besviket. Efter några timmar gav 47-åringen upp och smög hemåt. Så tyst som möjligt drog han igen bildörren efter sig och backade sen ut från uppfarten. ”Inga problem, gumman!” tänkte han tyst för sig själv, men han log inte längre.

Skrea avverkades, så Ringsegård och Bobergstrakten. En tur till Årstad följdes av en annan till Ljungby. Efter styvt tio mils planlöst irrande i mellersta Halland fann 47-åringen till slut vad han sökte. Det är kanske svårt att förstå för en utomstående, men nyligen röjt tallris intill en vägkant kan faktiskt ha något religiöst över sig. Åtminstone om man letat länge nog.

Bensintanken var nästan tom när 47-åringen åter svängde in på uppfarten. Stolt slängde han ner kvistarna framför hustruns fötter, som vore det ett just nedlagt byte – en ren kanske, eller rentav en hjort.

Reaktionen blev inte den förväntade. Hans hustru tittade länge och väl på tallriset innan hon frågade:

”Jaha, men var är EN-riset?”

47-åringen lommade moloket bort till förrådet. Han visste att någonstans bland bråten skulle det ligga en sekatör.

Esmeralda och Ginger Spice

München – Salzburg, 2007

Hennes fingrar far över tangentbordet. Några kommandon, ett klick och skärmen fylls med avgångar. Det är nu det börjar, tänker 47-åringen. Det är nu hon tar det sista steget ut i den värld som är hennes. Hon var huvudperson i 47-åringens allra första kåseri. På den tiden skrev han fortfarande på skrivmaskin. Jag upprepar, på SKRIVMASKIN! Hon hade fått syn på en Esmeraldaklänning i Leksaksmagasinet och pekade uppfodrande på sin far. 39:90 kostade den, det minns han än idag, snål som han är. Varför det just skulle vara en Esmeraldaklänning synes honom mer oklart, men sannolikt hade någon Disneyfilm spridit budskapet, att sådana, just sådana, skulle små flickor bära den vintern.

Han har skrivit om henne många gånger genom åren. Någon gång har det handlat om slagsmålen med lillebror, andra gånger om hur man skulle värdera Spice Girls-bilder. Var en bild på Sporty Spice bättre än en på Ginger Spice? Och hur många Baby Spice gick det egentligen på en Scary Spice? Ja, om man skulle vilja byta alltså. Hennes far valde alltid Ginger Spice, vilket hade föga eller intet med sångförmågan att göra. Han hade svårt att förklara det där. Det var så mycket som var svårt att förklara. Då och då hör han små suckar. Skall hon resa via München eller Salzburg?

För en kåsör med skrivkramp utgjorde hon en outtömlig källa. Men i takt med ökad ålder och integritet blev raderna färre. En pinsam farsa kan vara skäl för emigration under vissa perioder i livet. Men gudarna skall veta att hon varit tålmodig. Inte ett ord om att farsgubben envisats med att köra en moppe från 50-talet eller haft en rostfläckad Volvo Duett långtidsparkerad på uppfarten. Det är mycket han borde ha gjort annorlunda. Som liten älskade hon att ”leka affär”. Förberedelserna tog timmar. Lådor och burkar ordnades i prydliga rader. Hennes far brukade stanna till i butiken, men oftast bara som hastigast. ”Tar ni kort?” brukade han fråga. Det gick snabbast så. Idag vill han bara att tiden skall stanna.

Hon bär inte längre Esmeraldaklänning. I våras sprang hon istället ut i världen iklädd en vit studentklänning. Den må ha varit vacker, liksom hon, men den vittnade samtidigt om uppbrott. Häromdagen fick hon ett nytt jobb, i ett annat land, och det var inte i ”Barbie-land” eller ”My little Pony-land” eller något annat av de många fantasiländer hon tagit sin tillflykt till förut. Det är en klen tröst, men ändå en tröst, att Spice Girls gjort comeback. Ginger Spice är för övrigt fortfarande bäst. Och nej, det har fortfarande ingenting med sångförmågan att göra…

I rumpan på en höna

Någonstans i Sverige, 2007

Så har 46-åringen hunnit bli 47, utan att han för den sakens skull blivit ett uns klokare. En sak har han dock börjat inse. Han måste sluta med sina lögner. Annars riskerar han snärja in sig i ett näringsfysiologiskt virrvarr som han svårligen kommer att kunna ta sig ur med hälsan i behåll.

Så här är det: 47-åringen äter inte potatis! För den yngre generationen låter det kanske som en bagatell, men då skall ni veta att 47-åringen och hans generation växte upp i gränslandet mellan rotmos och pizza, och det i en tid då kinesisk soya ansågs som maoistisk propaganda. Än idag kan han möta människor som menar att det var potatisen som byggde landet och betraktar det som något av högförräderi att inte gilla den där knölen. 47-åringen gillar, som sagt, inte potatis, men det är värre än så. Han gillar inte leverpastej heller, och inte kokt ägg. Ni må kalla honom kräsen, men han är åtminstone konsekvent. I många år förde 47-åringen ett gerillakrig mot skolbespisningens tanter, och hans övertygelse är lika stark idag.

Den besynnerliga tillvaro som utgör 47-åringens liv kryddas då och då av intervjuer och föreläsningar. Intervjuerna har blivit många genom åren, och gångerna då han inte blivit bjuden på fika är få. Omsorgen är rörande att se, och skräcken svår att uppleva, särskilt när färdigbredda ägg- eller leverpastejmackor serveras på husets bästa fat. Folk under de femtio skulle på sin höjd slänga fram en inplastad ”dammsugare” av marsipan, men folkhemmets hjältar vill gärna bjuda på något rejält, och det är oftast de som utgör 47-åringens intervjuobjekt. ”Ta nu för dig!” trugar de gamla och ler. Det är då 47-åringen börjar trassla in sig i en härva av lögner. Ibland påstår han sig precis ha ätit middag, andra gånger har han en tid att passa, en tid som råkar infalla just i det ögonblick han upptäcker vad det är för sorts pålägg på mackorna. De vill så väl, och egentligen vill även 47-åringen väl, men han kan bara inte få ner det. Det är därför han hittar på. Men tro mig, han skäms efteråt.

Andra gånger kommer lögnen helt ogenerat. Föreläsningsföreningarna bjuder ofta på smörgåstårta, ”köpetårta” därtill. Och har ni någon gång sett en sådan utan leverpastej och ägg? ”Ni kommer inte att tro det här” börjar 47-åringen, ”men jag är faktiskt allergisk mot just leverpastej och ägg!” Senast drog han till med att han var vegetarian. ”Men ägget då?” frågade de. Nej, 47-åringen kunde inte tänka sig att äta något som producerats av något som helst djur, och absolut inte något som suttit i rumpan på en höna. Tur de inte bytte ut det mot en potatis…

Vad gör väl några äpplen?

Kivik, Österlen, 2007  

”Det skriver du inte alls!” 47-åringens fru stampar ibland med foten när hon vill understryka sin åsikt. Det här är ett sådant tillfälle.

”Jamen…” försöker 47-åringen och viker undan en gren som hänger in över stigen. ”Jag menar, du måste väl ändå se humorn i det?”

”Du skriver inte ett ord!”

Det är en magiskt vacker oktoberförmiddag i Kivik på Österlen. De har vandrat genom äppelodlingar dignande av frukt. De har besökt musteriet, försöksodlingarna och de pietetsfullt skötta utställningsträdgårdarna. De har smakat och druckit av både frukt och must, de har tuggat och smackat. Nu är de på väg uppför Stenshuvud, det mäktiga berget på vars topp man har utsikt över hela Hanöbukten i norr och ända ner till Simrishamn i söder.

”Men det kan ju ge några kronor”, fortsätter 47-åringen. ”Ja, så vi kan betala rummet hos Günther på Kastanjegården.” Han är väl medveten om att det i själva verket är hon som drar det största lasset, såväl ekonomiskt som med allt annat, men ibland vill han göra sig lite märkvärdig och betydelsefull. Som vanligt är det hon som packat och förberett allt, så egentligen borde han inte skämta om hennes omsorger.

”Men erkänn, nog är det ganska kul ändå?”, försöker 47-åringen igen. ”Ungefär som att ta med en egen borrsväng till tandläkaren, eller eget mos till korvalådan på torget.”

Hennes blick lämnar inget utrymme för tolkningar.

”Du skriver inte ett ord!”

Stigen är magiskt vacker. Ek och bok skuggar deras vandring. Halvvägs upp till toppen stöter de på några parkarbetare och en tjänsteman från förvaltningen. En gren skall sågas ner och tjänstemannen lägger pannan i djupa veck för att hitta det rätta snittet, så att skadan skall bli så liten som möjligt. Han verkar både kunnig och uppriktigt bekymrad, han verkar bry sig… ja, han verkar faktiskt tycka om träd! Vad märkligt, vad besynnerligt, tänker 47-åringen som framlever sitt liv i en liten västkuststad lokaliserad någonstans mellan Varberg och Halmstad. Vandringen är mödan värd. Utsikten från toppen är verkligen så fantastisk som alla säger, och de kan se ända bort till Listerlandet och Blekinge. Nere vid bergets fot blänker det från musteriets plåtklädda tak.

”Men om jag inte nämner det där med cidern?” avslutar 47-åringen.

Hans fru är redan på väg ner mot parkeringen. Hon är ett under av organisation. Han älskar henne förbehållslöst och hade varit förlorad utan hennes omsorger. Men ibland packar hon ner lite väl mycket när de skall iväg på sina resor. Att packa ner äpplen och cider känns faktiskt lite som överkurs när man semestrar i Kivik och Österlen.

Var är besticken?

Linköping, 2006

En del hoppar bungey jump mellan bergsklyftor på Nya Zeeland. Andra mediterar med tapirer i Sydamerikas djungler. 46-åringen tar med sin gamle far till McDonalds. Det är ungefär samma sak, fast billigare.

46-åringen och hans far är båda intresserade av flygplan. Den yngre av de båda snöar lätt in på estetiken, på formen och linjen, medan den äldre kan ägna timmar åt att förklara aerodynamikens mysterium och olika metallegeringars sammansättning. Utanför Linköping ligger det självklara utflyktsmålet för alla som delar detta intresse. Viggar och J-22:or i långa rader kan vara värt några mil på vägarna. Men först något i magen. ”Här blir bra”, säger 46-åringens far och pekar på en McDonalds-restaurang. Obekymrad över det faktum att han varit vegetarian sedan Hedenhös gick i kortbyxor beställer han sedan in en större måltid. Är inte han vegetarian? funderar 46-åringen. ”Var sjutton är besticken?” frågar hans far.

Vig som en panter kliver 46-åringens far över alla avspärrningar på flygmuseet. Har inte han reumatism? undrar 46-åringen förvånat samtidigt som hans far börjar klämma på roder, oljekylare och allt som kommer i hans väg. Efter två timmar kommer en museivakt fram och förklarar att de har stora problem med alla barn som tvunget skall fingra på allt. ”Så besvärligt”, svarar 46-åringens far med rynkad panna. ”Det måste ni verkligen ta och göra något åt!”

På hemvägen stannar de till vid en bensinmack. Ja, egentligen är det väl en servicestation för både bil och förare. ”Så smidigt att man kan plocka åt sig allt själv nuförtiden”, säger 46-åringens far på väg till caféavdelningen bakom tidningshyllorna. ”På min tid fyllde man på bensin, och kanske lite olja.” De äter sig mätta på kanelbullar och flottyrmunkar. Vegetarianer är jäkligt oberäkneliga, tänker 46-åringen. De står och hänger över ett av mackens cafébord, de utbyter tankar om linjens inneboende estetik respektive cylindrars legeringar. Antagligen talar de förbi varandra, men det spelar ingen roll en dag som denna. Två rejäla koppar kaffe avslutar måltiden.

Det är två belåtna herrar som glider ner utmed Nissastigen. De har kommit en bra bit ner mot Gislaved när tanken plötsligt kommer till den yngre av dem.

”Betalade du?” frågar han.

”Nä, det gjorde väl du!?” svarar hans reskamrat.

Det är rätt mycket man inte vet om metallegeringar och fäder, tänker 46-åringen samtidigt som han trycker till lite extra på gaspedalen. ”Når vi bara länsgränsen är nog faran över”, säger hans far.

Jycken Jazz 

Saranac Lake, 2000  

Härförleden avslöjade 47-åringen att han understundom varit en smula ovarsam med sanningen, särskilt vid de tillfällen han blivit bjuden på smörgåstårta med ägg och leverpastej. Hade 47-åringen vid dessa tillfällen rakt och ärligt förklarat att han alltid varit en smula kräsmagad, att han avskyr leverpastej och är allmänt misstänksam mot sånt som befunnit sig i en hönas rumpa? Skulle inte tro det. Nej, istället hade han krumbuktat sig och kommit med halvsanningar eller rena lögner om allergier och dylikt.

47-åringens skam är stor, men han kan ändå inte riktigt avgöra om sanningen alltid är att föredra framför den vita lögnen. Ibland drar han sig till minnes en episod i det stora landet i väster. Det är där 47-åringens vänner Roger och Hoomer bor. I Saranac Lake, närmare bestämt. Roger närmar sig de 90 nu, och brorsan Hoomer bör nog fylla 97 snart. 47-åringen saknar dem. De var något yngre när han och hans familj var och hälsade på, men bara något. Hoomer hade ett djupt hål i stortån, och var måttligt rörlig under besöket, varför Roger fick ta hand om allt. Fortfarande blir 47-åringen rörd när han tänker på den gamle mannens välvilja och omsorger.

Brödernas hund, Jazz, en skön jycke med högst diffus stamtavla, var nog lika gammal som Hoomer och svårt drabbad av akut håravfall. Jazz trivdes bäst i köket där han dagligen efterlämnade stora högar av grått hundhår som med lätthet kunnat vävas till en ryamatta av ordinär storlek, om någon haft håg därtill.

Första kvällen serverades spagetti och köttbullar. Tämligen omgående stod det klart att Jazz hade varit Roger behjälplig i köket. Ja, faktiskt tycktes han ha haft en tass med i laget vid såväl rullandet av köttbullarna som kryddningen av pastan. Roger åt med god aptit, brorsan Hoomer likaså. Och då familjen från Sverige påstod sig vara mätta redan efter några tuggor blev det rätt mycket rester över till Jazz också.

Påföljande kväll sade sig 47-åringen och hans familj vara upptagna av viktiga åtaganden på annat håll, åtaganden som tyvärr hindrade dem från att äta middag med bröderna. Familjen hade knappt hunnit bänka sig på den lilla ortens pizzeria innan en väderbiten äldre man kom in genom entrén med en ännu äldre svårt haltande bror i släptåg. Bandaget kring  Hoomers stortå petade ut genom ett uppklippt hål i skon. ”Look, our Swedish friends!” utbrast Roger och log brett samtidigt som 47-åringen gömde ansiktet i menyn. Jazz var kvar hemma i köket, där han gjorde slut på de sista resterna av gårdagens middag. Han var en hejare på köttbullar, den där jycken.

Med Audrey Hepburn där bak

Rom, 1951 

Våren är här, och vore det för sisådär 25 år sedan så hade jag plockat fram ”Trajan” vid det här laget. Jo, även den här lätt stukade 46-åringen var en stencool knutte en gång i tiden. En 650 cc Triumph Bonneville med busstyre och sänkt baksving var inte fy skam på den tiden, även om den redan då hade åtskilliga år på nacken. När ungarna kom åkte den ner i källaren och när den växande familjens första gemensamma utlandssemester skulle finansieras försvann den all världens väg, vilket var någonstans åt Årstad till, om jag inte minns fel.

Idag plockar jag istället fram moppen. Det kanske inte låter så tufft. Men tänk såhär istället… Den är försedd med fotplattor och är full med plåtar och kåpor som skydd mot den enorma fartvinden. En del påstår att plåtarna och kåporna är där för att skydda tanternas kjolar, men det är bara elakt förtal.

Jag kan hålla med om att det där med plåtarna och kåporna inte lät så tufft. Men tänk såhär istället… Det är en gräddgul Monarscoot, tillverkad under pompa och ståt under 50-talets allra sista skälvande månader, precis som sin ägare. Inte så tufft det heller kanske, men lägger vi ihop alla ingredienser landar vi någonstans i Rom. Och om ni bara är något litet insatta i filmhistoria ser ni Gregory Peck och Audrey Hepburn framför er. Peck vid styret och Audrey där bak. Den är med andra ord snorlik vespan i filmklassikern ”Prinsessa på vift”. Det är möjligt att jag håller på att trassla in mig än mer nu. Och visst kan jag hålla med om att den där filmtiteln inte är den tuffaste i världen, och alls inte i klass med typ Clintans ”Häng dom högt”, Sven Hassels ”Döden på larvfötter” eller Schwartzeneggers ”Terminator”. Men tänk såhär istället… Gregory Peck var ju tveklöst en av de coolaste katterna i sandlådan och Audrey Hepburn jäkligt snygg och en modeikon för miljoner.

Det där med modeikon kanske inte lät så tufft. Men tänk såhär istället… på en Monarscoot skulle hon aldrig riskera att trassla in kjolen i kedjan.

Audrey Hepburn är för övrigt den enda brud som skulle få åka med på min moppe. Nej, inte för att hon var så snygg, det är ju min fru också, men hon vägde obetydligt mer än ett margarinpaket, och en Monarscoot som tillverkats under 50-talets allra sista skälvande månader, ja, faktiskt även dess förare, har ganska begränsade hästkrafter, även om våren kan få oss båda att utföra stordåd. Häromdagen lyckades jag faktiskt spinna loss en aning med bakhjulet i rullgruset!

Det är möjligt att det där med de begränsade hästkrafterna och margarinpaketet inte lät så tufft. Men tänk såhär istället…

En interkosmisk giraff 

Rymden, 2006 

Om ni någon gång skulle råka se en lätt stukad mansperson komma ut ur en second hand-affär med ett projektorbord under armen är risken stor att det är jag. Den yngre generationen vet nog knappt hur de ser ut. De var dock vanliga långt in på 70-talet, då historielektionerna i skolan fortfarande avslutades med ett hederligt ”bildband” och varje släktmiddag kröntes av värdparets semesterbilder från Torremolinos. Men idag? Nej, tiden har nog runnit ifrån de gamla projektorborden, och därför samlar de nu damm på loppmarknader och i second hand-butiker. De flesta skulle nog nöja sig med ett. Själv har jag tre! Knappast någon samling, men likväl på tok för många för den som inte äger någon projektor. Ett projektorbord består till största delen av en stor benställning, som vid en ytlig betraktelse påminner om en magerlagd giraff. Det är alltså ett otympligt åbäke och definitivt inget man smyger ner i en konsumkasse. Det är detta som är själva poängen med ett projektorbord. Det skall vara otympligt, det skall spreta och ha sig. Ja, har man manövrerat sitt projektorbord på rätt sätt skall det väcka ömsinta moderskänslor hos barnlösa second hand-expediter och avleda uppmärksamheten från den där andra prylen man nonchalant slänger upp på disken. Det handlar om samma psykologi som regeringen brukar använda sig av, fast tvärt om. ”Ge dem ett saftigt bete, ja, ge dem en spretande giraff, så märker de inte den andra skiten vi prackar på dem.”

Problemet är bara att jag är så förbaskat dålig på det. Jag trasslar och trixar med projektorbordet. Benen spretar än hit, än dit. Oersättliga vaser från Kosta Boda och Rosa Ljung-kaniner från faster Beatas dödsbo klarar sig precis från att åka i golvet, men lik förbaskat hinner den där andra prylen knappt landa på disken innan expediten börjar studera den med lupp. Nu senast rörde det sig om en liten leksaksraket från 60-talet. Jag är svag för såna där prylar, särskilt om de är av plåt. Just den här raketen var en ”Holdrakéta Interkozmosz”. Jag tror den är tillverkad i gamla Tjeckoslovakien, vilket skulle förklara dess besynnerliga utseende. Tjeckernas rymdprogram tillhör kanske inte de mest kända i världen.

Med kännarmin förklarade expediten att raketen antagligen var den enda i sitt slag och att priset måste bli därefter. Jag måste nog ge henne rätt, åtminstone delvis. Jag har försökt hitta den på Internet, men misslyckats. Det beror dock sannolikt inte på att den är sällsynt, snarare på att den är så ful att ingen vill förknippas med den, eller ens kännas vid den. Projektorbordet… ja, det fick jag med på köpet. Fast det var förstås tänkt tvärtom…

Med limfläckar på huven

Budapest - London, 1938 

Trots sitt monumentala ointresse för finansvärlden finns det tillfällen då 46-åringen studsar till inför nyheten om någon större bolagskonkurs eller fabriksnedläggning. 46-åringen minns med vemod den tid då man fortfarande kunde stava till Skånska cementgjuteriet och Gunnar Sträng bar hängslen på offentlig plats, inte för att det var särskilt snyggt utan för att det var sådant en välbyggd karl bar av tradition och ohejdad vana. Som ni kanske redan förstått är 46-åringen måttligt road av förändringar, vilket gör honom till en smått omöjlig figur i dagens samhälle. 46 åringen finner allt fler tillfällen att bli upprörd. Nu senast rördes han upp åt både vänster och höger när han nåddes av beskedet att byggsatsfirman Airfix gått i konkurs. ”Vart är vi på väg egentligen?” grubblade 46-åringen uppgivet när han förstod att ytterligare en bit av hans ungdom var på väg att försvinna i förändringens gigantiska dammsugarmunstycke. Alla pojkar mellan 35 och 75 år vet vad jag talar om. Kvinna eller rappare? Ingen idé att läsa vidare!

Visst fanns det de som föredrog Matchbox, men världen har alltid haft plast – förlåt, plats – även för avfällingar. Vi som viste bättre förstod att det var anrika Airfix som var nummer ett. Grundat av en fattig ungersk emigrant i slutet av 30-talet växte brittiska Airfix till världens ledande byggsatstillverkare. Ack hur många äro inte de pojkar av kvinnor födda som spillt lim på den ömtåliga huven till en Spitfire Mk1, bara för att i nästa ögonblick göra om samma misstag, fast denna gång på Messerschmitt 109:ans sällsynt känsliga propelleraxel. 

46-åringen använde så mycket lim under de här åren att han inte håller det för uteslutet att hans hjärna tog skada därav. Kanske var det därför han då och då sprängde de mödosamt byggda plastmodellerna i bitar. De första gångerna användes en helt vanlig ”Kinapuff”, men redan i späd ålder lärde sig 46-åringen och hans kamrater att tillverka sprängmedel med hjälp av några få ingredienser som kunde köpas i närmsta speceriaffär (don’t try this at home!). Dylika påhitt betraktades med milt överseende på den här tiden, då ingenjör eller grovsmed var de enda accepterade jobben för en riktig karl.

”Egentligen måste vi ha varit ganska korkade!” tänker 46-åringen ibland med de celler som blev kvar efter att limångorna gjort sitt. ”Ja, egentligen är ju hela idén absurd”, funderar han i stunder av klarsyn. Då tänker han närmast på det faktum att någon under en full mansålders tid satsade såväl kunnande som kapital för att tillverka irriterande små bitar av plast som någon annan sedan skulle satsa kunnande och kapital på för att försöka limma ihop (helst utan att kladda ner huven). Men det kommer han aldrig, jag upprepar ALDRIG, erkänna offentligt. Jag menar, han är väl inte dum… Airfix, vila i frid.

Bland rådjur och digitalboxar

Mantorp, 1910 

När det analoga tv-nätet slocknade i den timide 46-åringens del av världen inföll ett harmoniskt lugn i den lilla stugan. Den timide 46-åringen och hans familj satte genast igång med de sysslor som den moderna världen hindrat dem att utföra under så många år. Det stöptes ljus och bakades bröd, och däremellan slank den timide 46-åringen ner i källaren där en tätvuxen fura hyvlades ner till en sparkstötting. Kvällen avslutades med att hela familjen samlades vid radioapparaten, vars dämpade högtalare förmedlade ett stycke uppbygglig poesi. När natten kom smög rådjuren ner till den lilla sjön för att släcka törsten i månens sken.

Det där med rådjuren var förstås inte riktigt sant. Ja, skall sanningen fram förekom det inte heller poesi den där kvällen, men däremot en del sammansatta ord som skulle göra sig mycket illa i tryck. Den timide 46-åringen var upprörd den här kvällen, mer upprörd än han varit på mycket länge. Och då skall ni veta att han varit VÄLDIGT upprörd en längre tid, ja, faktiskt ända sedan han fick reda på att det analoga nätet skulle släckas. Än mer upprörd blev han när han förstod att det skulle kosta honom pengar, och att tillvaron skulle kompliceras av ytterligare en fjärrkontroll, full av alltför små och alltför många knappar. 

I den timide 46-åringens hem pågår en ständig kamp mot tekniken, en kamp som allt oftare utfaller i svidande nederlag för den timide 46-åringen. Efter ett halvt livs förvirrat knapptryckande har han dock till slut lärt sig att förstå det här med e-mail. Ja, när det gäller post är han faktiskt beredd att acceptera utvecklingen. Det som fick honom att ändra sig var stinsen i Mantorps oblida öde. Saxar ur ett nummer av HN från år 1910:

”Bland våra posttjänste- och järnvägsmän har man väl reda på de olägenheter, som äro förenade med postsäckarnas utslungning från snälltågens postkupéer, när dessa i vinande fart passera järnvägsstationerna. Än blir postsäcken liggande genomblöt i ett dike, än hamnar han långt från stationen och kan först efter mycket letande hittas. Senast berättas från Mantorp att då den 15 kg tunga postsäcken kastades av blev den tjänstgörande stinsen träffad över knäna, så att han föll framstupa på plattformen och ådrog sig rätt svåra kontusioner i ansiktet samt å benet och ena axeln.”

Det finns stunder då den timide 46-åringen tror sig vara född i fel tid, stunder då han förbannar all modern teknik och ömsint smeker sin gamla rör-radio. Det finns stunder då han blundar och tänker på rådjur och månskensblänk i sjöar. Ibland ser han det så tydligt. Andra gånger dyker där bara upp en stins, oftast en med kontusioner å ena axeln. När så sker brukar den timide 46-åringen ta sig samman. Knapparna är så många, men enstaka gånger träffar han trots allt rätt.

Sprattla och spela tokig

Memphis, Tennesse, 1956

Med jämna mellanrum smyger en oansenligt klädd 46-åring in genom HN:s personalingång. Det är knappt han har tillgång till portkoden, men efter tillräckligt många slumpvisa kombinationer på tryckknapparna brukar automatiken ge med sig. Tro mig, han hade gärna valt ett annat liv. I likhet med otaliga lika oansenligt klädda män i samma ålder närde han en gång en rock’n roll-dröm.

Två trappor ner ligger arkivet, som är ungefär så upphetsande som arkiv brukar vara – det vill säga inte alls. Travar med tidningslägg, ett bord från tidigt sjuttiotal, en snurrstol med britsfällig stoppning, ett kvarglömt paraply och en bordslampa i formpressad stålplåt. Det är allt. Tro mig, det är inte mycket rock’n roll över ett liv i ett bombsäkert källarvalv. Fast det är klart, det finns stunder… 

”Det är en långvuxen och smal pojke med långt hår”, läser den oansenligt klädde 46-åringen och tänker att även han faktiskt varit både smal och långhårig. Låt vara att det var ett tag sen.

”Han tuggar sönder konsonanterna och upprepar vokalerna ändlöst ylande.” Hur svårt kan det vara, tänker 46-åringen, som för bara någon dag sedan ylade som en hund efter att ha besegrat familjen i ett högst trivialt sällskapsspel.

”Han stönar, ryter, kväker och visar upp ett av hänförelse och extas vridet ansikte.” Jodå, även sådant har förekommit i 46-åringens hem, även om han är för blyg för att gå in på detaljer.

”Han gör vilda rörelser som påminner om extatiska danser hos urskogens primitivaste stammar.” Ha! ni skulle varit med när jag var bjuden på bröllopsfest ute på Årnäshalvön i augusti, tänker 46-åringen. 

”Senare nöjer han sig med att sprattla och spela tokig.” Vem behöver SPELA tokig? tänker 46-åringen, som då och då kommit på sig själv med att samtala med bordslampan i formpressad stålplåt.

”Han dricker inte sprit och röker inte.” Aj då, där sprack det! tänker 46-åringen.

Ja just det, jag höll på att glömma! Elvis Presley hette den smala pojken med det långa håret. Citaten är saxade ur en artikel av Henry Markert, som för i dagarna ganska exakt ett halvt sekel sedan fanns införd i HN, såvitt känt den första artikeln om Elvis i den här tidningen. Tro mig, rader som dessa har sitt värde för oansenligt klädda män i 46-årsåldern. Särskilt de som tillbringar sina liv bland dammiga tidningslägg i bombsäkra källarvalv där den enda ljuspunkten är en bordslampa i formpressad stålplåt.

Påföljande dag kunde för övrigt HN rapportera om, som det uttrycktes, ”Rock’n Roll-kravaller” i Östersund i samband med premiärvisningen av Rock Around the Clock, en film som förvisso inte hade något som helst att göra med grabben från Memphis, men hade det magiska ordet ”Rock” i titeln. Lägg på ytterligare några år och ni finner Arne Weise recenserande rock och pop i HN. Jo, det är faktiskt alldeles sant. ”Arne Weises ungdomsruta”. Snacka om kuslig läsning. Den oansenligt klädde 46-åringen i HN:s källare vet bara alltför väl att alla en gång varit unga. Men nu snackar vi alltså Arne Weise, snubben som serverat oss ”Kalle Anka önskar God Jul” alltsedan boerkrigets dagar. Att påstå att Arne Weise varit ung är som att påstå att Gud är kvinna.

Var lämnar man puffrorna?

Alingsås, 2006

Misstänker att man inte läser den här spalten i Alingsås, men jag vill ändå klargöra att jag inte ens övervägde att ta med något skjutvapen vid mitt senaste besök i den lilla västgötska staden. Några skyddsvallar fann jag heller ingen anledning att bygga. Och till er som funderar på motsatsen vill jag bara säga en sak: låt bli! Det finns nämligen regler mot sånt. Jag har läst dem och de lämnar inget utrymme för tolkningar. Skjutvapen och skyddsvallar är förbjudna i Alingsås och därmed basta, åtminstone på campingplatserna.

Förbudet mot skjutvapen är i och för sig förståeligt, men jag är inte helt säker på att alla kringströvande bovar har samma tålamod som jag. Jag vet inte om de är så noga med att läsa igenom campingreglerna. Själv läser jag ALLTID igenom campingreglerna, kanske mest för att jag har en viss förmåga att glömma favoritboken hemma på nattduksbordet. Ni vet hur det är. Klockan har passerat tolv, fuktigt i tältet, magen kurrar av dåligt grillad korv och en eller två pilsner för mycket. Klarvaken, inget att läsa, tant Veras kiosk stängd sedan länge. Vad gör man? Jo, man trevar utmed sovsäcken, greppar tag om ficklampan, plockar upp första bästa turistfolder och läser om natursköna vattenfall en mil bort, runstenar i hagen intill och små gulliga kaféer längs Storgatan i… ja, i detta fall Alingsås. Det brukar vara snabbt överstökat och till slut ger man sig i kast med campingreglerna: ”Bajs får endast tömmas på för bajstömning anvisad plats”, ”grillning enbart på vår jättetråkiga grillplats” och ”inget badmintonspel i duschen”. Listan med förhållningsregler kan vara lång, det vet ni själva. Men i Alingsås lämnar man inget åt slumpen. Frågan är bara var sjutton man skall lämna in puffrorna? I receptionen eller i tant Veras kiosk? Trots alla frågetecken kan man, som sagt, ha förståelse för det där med skjutvapnen. Med skyddsvallarna är det värre. Jag menar, hur ofta behöver man en sån? Är det vanligt att folk gräver skyddsvallar kring sina tält? Hur breda brukar de i så fall vara? Hur höga? Och finns det många fientliga indianstammar i skogarna kring Alingsås?

Men det är klart att det är bra att det finns regler. Det är ju alltid bra att ha svart på vitt på saker och ting, särskilt om något skulle hända. I USA finns det en hel kår med advokater som enbart sysslar med skadeståndsmål, där gaffeltillverkare glömt att påpeka att just deras gaffel kan vara skadlig för synen om man råkar sticka sig i ögat med den. En god vän, som arbetat många år som konstruktör, talar ofta om den så kallade ”truckfaktorn”. I korthet lyder den såhär: Först räknar du ut hur mycket en konstruktion skall tåla. Sen dubblar du hållfastheten ifall någon bär sig ovanligt korkat åt. Slutligen dubblar du dubbleringen. Ja, ifall någon skulle råka köra på den med en truck…

Låt illrarna klia sig

Costa Rica – Gävle, 2006

Det är så mycket man inte vet om djuren. Häromdagen var jag inne i den stora lant- och trädgårdsbutiken. Bland de ändlösa raderna med gödning, planteringsjord, spadar, krattor och diverse andra trädgårdsredskap hittade jag även ett ansenligt lager med avloppningsmedel för jaktillrar. Det rörde sig om en hel hylla full med konstiga tuber med okänt kemiskt innehåll. Jag försökte räkna dem, men tvingades ge upp. Tre frågor dök upp: Hur många jaktillrar finns det egentligen? Hur många av dem bor i mellersta Halland? Och hur många av dem behöver avloppningsmedel?

Ja, det är i sanning mycket man inte vet om djuren? Men ett är säkert, de tar sig allt större friheter. Rapporterna har kommit tätt under året. Först var det orangutanghanen Baku som bet en skötare i Borås djurpark. Till synes helt omotiverat började han tugga på hennes tår och fingrar. Från Freetown kom samtidigt rapporter om att polisen jagade ett mördarband schimpanser som dödat en inhemsk chaufför och svårt skadat tre turister. Vidare kunde HN avslöja – låt vara med hjälp av någon internationell nyhetsbyrå – att en tapir bitit Costa Ricas miljöminister i ansiktet. Hur är det över huvud taget möjligt att bli biten av en tapir? Jag menar, vi snackar om ett djur med en jättekran mitt i nyllet, en snabel rentav. Vi snackar om ett djur som nästan uteslutande livnär sig på termiter, skalbaggar och andra kryp som är så små att de knappt ens fått något namn!

Som grädde på moset dök bävern Bosse upp och tog in på stadshotellet i Gävle. Fint skall det vara! Själv brukar jag få nöja mig med vandrarhem. Och så nu slutligen ”Monstret i vallgraven”, Varbergs svar på Storsjöodjuret. Falkenberg har förstås också haft besök av en del besynnerliga vattendjur. Saxar ur ett nummer av Falkenbergs Posten från år 1906.

”I onsdags afton observerades från mudderverket ett stort hafsdjur ute å redden. Två af arbetarne C. Larsson och A. Skog rodde ut i en eka för att på närmare håll beskåda det märkvärdiga djuret, som befanns vara en jättefisk, c:a 8 alnar lång och alldeles snöhvit till färgen. Då fisken fick syn på de båda nyfikna männen i båten styrde han kosan rakt på dem och stirrade hotande på dem med sina stora ögon. Det blef nu en vild jakt. Karlarne rodde för brinnande lifvet och fisken följde dem ända fram till hamnarmen. Där vände den om och styrde norrut, till glädje för de stackars karlarne, som voro halft vettskrämda.”

I skrivande stund är det ännu oklart vad som skrämde skiten ur de där ”karlarne”. Och vad som döljer sig i vallgravens grumliga vatten vete fåglarna. En gnu med simfötter kanske? Eller en zebra med dyckarklocka? Det skulle inte förvåna mig. Det skall mycket till för att få mig att höja på ögonbrynen. Jag menar, har man en gång sett en hylla full med avloppningsmedel för jaktillrar…

En galen japan

Någonstans i Sverige, 2006

Lättnaden är stor nu när vintern äntligen gett vika. Om kylan dröjt kvar blott någon vecka till hade miljoner mördarsniglar förlorat livet, och jag själv förståndet. All denna oro man känt, all denna ängslan man närt. Framför allt har jag oroat mig för katterna. Jag menar, det måste ju ha varit jättejobbigt för dem den här vintern. Tänk er själva, att tvingas trängas med tio andra lurviga kräk i kvarterets enda någorlunda upptinade sandhög.

Till en början verkade det faktiskt som en utmärkt idé att ha sand som underlag i vedförrådet. Så praktiskt och prydligt, tänkte jag i min enfald. Och så torr veden skulle hålla sig. Nu är det förstås inte vanlig sand. Det liknar mer ett sånt där svårdefinierbart flismaterial som man strör på cykelbanor. Ja, och så då i kattlådor förstås.

Allt hade nog gått bra om inte nittio procent av Sverige hade täckts av en halvmeter snö, och de resterande tio procenten begåvats med en halvmeter tjäle. Ja, allt hade nog gått bra om inte vintern varit så förbannat lång och kall. Men nu blev det ju som det blev. Så varje morgon har jag sett en strid ström av katter gå förbi köksfönstret på väg att göra det katter plägar göra i såväl sand som i mer svårdefinierbara flismaterial. När kölden biter i svansen och blott en av kvarterets invånare haft vett att ordna med tak över toan kan man i och få sig få vänta på sin tur en minut eller två. Men nu har ju katter inte så mycket för sig om dagarna, så de tycks inte nämnvärt besvärade av att det kan vara kö.

När alla är klara går jag ut och hämtar den ved som en gång var både torr och väldoftande. Det är inte lätt att göra upp en brasa samtidigt som man håller för näsan, men det går, och när elden börjar ta sig i den våta veden slår jag på datorn för att skriva det som måste skrivas. Det har gått lite si och så på sistone. Sånt där sätter sig lätt på humöret, vilket en och annan eftersläntrare fått erfara. Jag menar, komma tassande mitt på blanka förmiddagen! För några veckor sedan kastade jag en snöboll efter ett av kräken (förlåt Murre, jag var inte ute efter att träffa dig). Och häromdagen rusade jag ut i sockorna för att skrämma iväg en av hans kompisar. Med kvastskaftet i ett fast tvåhandsgrepp vrålade jag ut mot ett stilla villakvarter: ”BANZAAII!” För den oinvigde kan berättas att det är ett urgammalt japanskt stridsrop, flitigt använt vid frontalangrepp.

Det enda synbara resultatet är att kräken inte längre bryr sig om att krafsa ner skiten efter sig. Katter brukar annars vara mycket noga med sånt, men sedan de blev varse att det bor en galen japan i det gulmålade huset intill kvarterstoaletten anser de sig helt enkelt inte ha tid. Och så säger de att man inte kan uppfostra en katt. Det kan man visst det – man kan uppfostra den till att bli en SLARVIG katt... 

Mellan Sputnik och Apollo

Någonstans i rymden, 2006

Missade ni Harrison Schmitt? Det gjorde jag också! Och ändå befann jag mig i Göteborg just som han skrev autografer på Götaplatsen med anledning av en nyöppnad utställning. Harrison Schmitt är något så ovanligt som en äkta astronaut, därtill geolog och den siste mannen på månen. Jag vet förstås inte exakt vad jag gjorde i det ögonblick den gamle rymdfararen dök upp, men jag misstänker att det var ungefär samtidigt som jag stod och stampade fötter inne på ”Indiska” i väntan på att dottern skulle prova ut ett par solglasögon av tvivelaktig kvalitet.

Jag har alltid varit svag för rymden. Nu menar jag inte låtsasrymden, Star Trek, eller ens Obi van Kenobi. Nej, för den som är född i tidsspannet mellan Sputnik och Apollo duger inget annat än den riktiga varan. Nu är det kanske inte rymden som sådan som lockar, snarare den anda som en gång fanns, andan som gjorde det omöjliga möjligt. I dag har andra värderingar tagit över, och allt går att sälja och köpa, även rymden.

Om jag varit smart hade jag naturligtvis rusat iväg mot Götaplatsen med dotterns ”indiska” solglasögon i handen, låtit Harrison Schmitt signera dem, sålt dem till en mindre nogräknad samlare och druckit gin och tonic vid någon pool resten av året. Tro mig, priserna är sådana. En gång stod jag och bollade med två rymdstenar i händerna. Det var på en sten- och mineralmässa. Jo, det finns faktiskt sådana, och det är en smått surrealistisk upplevelse att besöka en. Nu varade förstås bollandet inte så länge. När jag förstod att kilopriset var ungefär detsamma som för saffran lade jag tillbaka dem snabbt som ögat. Min ledsagare i stenarnas värld förklarade att mycket av det som såldes där på mässan hade smugglats ut från andra länder. Han pekade ut ett antal handlare vilka påstods ha för vana att smuggla värdefulla stenar i kalsongerna. Minns faktiskt inte om mannen med rymdstenarna ingick i den utpekade gruppen, och när jag tänker efter vill jag nog inte veta.

För oss som är födda i tidsspannet mellan Sputnik och Apollo är det aldrig svårt att finna intressanta paralleller mellan rymdprogrammet och våra egna liv. Själv har jag gjort en stor sak av att den sovjetiska rymdhunden Strelka återkom till jorden samma dag som jag föddes. Hon var ful som stryk, men annars finns det nog inget samband mellan de två händelserna. 1996 såldes för övrigt ett par nylonkalsonger från en sovjetisk rymdhund på Sothebys anrika auktionsfirma. Då ingick förstås även en överdel och en liten syrgasmask. Misstänker att de kan få sällskap av Harrison Schmitts kallingar vad det lider. Kombinationen astronaut och geolog får nog anses som oslagbar på den begagnade kalsongmarknaden. Tro mig, det finns folk som är beredda att betala för att se efter om det finns kvar någon sten…  

Underst i högen

Basel, 1765

Städade skrivbordet häromdagen. Ett styvt jobb skall ni veta. Myten om det papperslösa samhället är och förblir en myt, åtminstone i det nilssonska hemmet. För många år sedan, medan barnen ännu var små, hölls pappershögarna samman av kvarglömda slickepinnar med hallonsmak, och ibland av en halv skorpa med såväl smör som marmelad. Nuförtiden är det inget som binder dem samman och följaktligen rasar de ner med jämna mellanrum, avslöjande de mest förvirrade tankebanor.

Som några av er kanske märkt har jag för vana att då och då skriva om saker som hänt i historien, om saker jag egentligen vet väldigt lite om, men av någon outgrundlig anledning får betalt för att sprida vidare. Tanken kan komma hastigt och krafsas då ned på en lapp, som läggs bland andra lappar, vilka tillsammans bildar en hög, som i brist på smörade skorpor och slickepinnar med hallonsmak tenderar att rasa i backen en gång i halvåret. Vid dessa tillfällen kastas papperslappar med artikelförslag och historiska uppgifter kors och tvärs över golvet. Alltför ofta rör det sig om lösryckta ord och meningar som en gång tett sig logiska, men som efter ett halvår i högens undre regioner framstår som helt obegripliga och därför mynnar ut i intet. Om de dessutom hamnar i oordning är det kört för gott. Den nilssonska produktiviteten skulle i sanning må bra av ett tydligare språkbruk och, inte minst, av ett välstädat skrivbord.

Men herregud, man är väl inte mer än människa! Och historien är full av ostädade skrivbord och människor som trivts med lite skit i hörnen. Ja, faktiskt inte bara i hörnen. I stadsarkivet i Basel finns ett bevarat dokument från år 1765 i vilket en av stadens prominenta notarier beskriver en för sin tid helt ordinär toastädning i den egna bostaden. Enligt protokollet tog det en arbetsstyrka om sex starka karlar en full vecka att gräva ut allt. Totalt rörde det sig om 23 fulla vagnslass. Tilläggas bör, dels att inrättningen var placerad i ett mindre torn, och dels att 47 år hade förflutit sedan det gjordes sist. Arbetarnas förplägnad utgjordes av 12 stora kakor bröd och 40 mått vin.

Och varför är världen betjänt av att få reda på dessa historiska fakta? Ja, för mig personligen är det förstås en tröst att veta att det skrivits en hel del skit genom åren. Det är dessutom gott att veta att en hög papper på ett skrivbord, med eller utan smörade skorpor och slickepinnar med hallonsmak, aldrig kan komma i nivå med de högar som bildats på schweiziska dass. Och för de av er som undrar om latrintömmarna tvättade händerna innan de satte i sig av vinet och brödstyckena kan meddelas att det gjorde de minsann. Även det finns det papper på. Sex kärvar halm nyttjades för rengöring av kläder och händer, står det. Så nu kan ni lugnt återgå till frukosten…

Med luren mot örat

Fillingsharne, England, 2005

Häromdagen ringde 45-åringen upp sin dotters mobil och fick för tusende gången besked om att abonnenten inte kunde nås för tillfället. Eftersom det, som sagt, var för tusende gången och 45-åringen är svag för jubileer började han fundera en smula. Jo, det händer då och då. När väl tanken slagit rot tycktes den honom omöjlig att släppa. ”Men så giriga kunde de väl inte vara?” tänkte han i sin enfald. ”Det är ju deras nät som har dålig täckning!” Samtalet till det stora telecomföretaget fick honom snabbt på rätt köl.

”Du förstår, det sker en uppkoppling”, kvittrade rösten i luren.

”Men…”, försökte 45-åringen.

”Och det är klart att vi måste ta betalt för det”, fortsatte den kvittrande rösten.

45-åringen tog mod till sig. Ja, faktiskt höjde han rösten en smula, då han som mångårig kund hos det stora telecomföretaget ansåg sig ha rätt därtill.

”Varför behöver jag ha reda på att abonnenten inte går att nå? Det fattar jag väl ändå när det inte svarar!”

”Det är en tjänst vi tillhandahåller och ni har inte avböjt den”, kvittrade rösten.

”Nähä”, fortsatte 45-åringen. ”Men jag har inte avböjt medlemskap i maoistgerillan i Nepal heller, innebär det att jag är med i den? Hur mycket kostar det förresten?”

”69 öre”, kvittrade rösten.

Vid det här laget började 45-åringen komma upp i varv.

”Du menar att jag skall betala 69 öre för att få reda på att jag INTE kan ringa?” frågade han med ett nu ganska uppjagat tonfall. ”Och”, fortsatte han utan något som helst kvitter i rösten, ”skall jag göra likadant på resebyrån, skall jag hosta upp 3 000 spänn för en resa till, låt oss säga England, om det inte finns plats på planet?”

”Vill du att jag kopplar dig till huvudkontoret?” kvittrade rösten.

”Nä, jag har inte råd!” svarade 45-åringen och tänkte på den Englandsresa han kunnat unna sig om det inte vore för det stora telecomföretagets räkningar.

Om 45-åringen nu ändå skulle komma iväg så är jag säker på att han skulle försöka leta upp slottet Fillingsharne. Det lär ta en stund, eftersom det inte finns, och faktiskt aldrig funnits. Ändå betalade den brittiska staten årligen en hyra om 75 pund och 10 shilling för slottet. Det tog dem lite styvt 300 år att upptäcka sitt misstag. Det tog något kortare tid för 45-åringen att upptäcka att det kostar att INTE ringa, men alltför lång tid ändå. Numera sover han med luren mot örat.

Lycka till, Mr Gorsky!

Rymden, 1960

Det var Bjelka och Strelka, några råttor och möss samt ett okänt antal flugor. Bjelka och Strelka var hundar, det var därför de begåvats med egna namn, en ynnest väldigt få råttor, än färre möss och knappast några flugor får ta del av. Och eftersom de var ryska hundar hade det inte blivit Karo och Fido, utan just Bjelka och Strelka. Mr Gorsky var däremot amerikan, och granne till den då fortfarande mycket unge Neil Armstrong.

Själv har jag ingen hund, men väl två snart vuxna barn. När de föddes sparade deras mor och jag var sitt nummer av HN åt dem. Jag vet inte vad det står i dem, det överlåter jag åt barnen att upptäcka. Men jag utgår ifrån att det är något viktigt och betydelsefullt, något som de kan vägledas av i stunder av stillhet och undran. Sånt nonsens sysslade man förstås inte med under 60-talets första år, då framtiden fanns i rymden och USA var på väg att få en ny och oförskämt ung president som snart skulle förklara att om tio år skulle människan ha nått månen. Mr Gorsky log säkert belåtet när han hörde det där.

Nej, mina egna föräldrar sparade aldrig någon HN åt mig, men tidningshusets källare är en guldgruva i såna här sammanhang. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig att finna, men något stort och viktigt var det nog allt. Något som förklarade varför jag var jag, eller åtminstone ett spår på vägen. Först hittade jag inget. Just det numret tycktes ge begreppet redaktionell sommartorka en ny dimension. Visst, en och annan rekordgurka hade väl siktats i något trädgårdsland, och någon sommarrepris skulle väl gå på TV kommande onsdag. Eller var det torsdag? Bjelka och Strelka på sidan tre kom som två räddande änglar, utsända från… ja, rymden. När de visades upp för världspressen hade de fortfarande på sig sina små rymddräkter. Vad råttorna och mössen hade på sig vete sjutton, och än är nog inte den skräddare född som lyckats sy upp något åt en fluga. Men de var med där allihop, hjältarna från sommaren 1960. Och Mr Gorsky han bara log.

När människan nio år senare satte sin fot på månen höjde de stora kvällstidningarna lösnummerpriset med tillhörande månbilaga från 75 öre till osannolika 6 kr. HN låg förstås kvar på ordinarie pris. Jag vet inte vad lösnummerpriset på Florida Today kan vara i dagsläget, än mindre vad det var 1995, då Neil Armstrong till slut berättade för en av tidningens reportrar vad han menat med det där ”Good luck, Mr Gorsky!”, som en förbryllad radiotekniker på NASA snappat upp från månen 26 år tidigare. Det mystiska uttalandet hade sitt ursprung i en händelse i Neils yngre tonår, då han råkat höra sina grannar gräla genom ett öppet sovrumsfönster. ”Oral sex!”, hade Mrs Gorsky rutit åt sin man. ”You want oral sex? You’ll get oral sex when they put a man on the moon! Om jag är villig att ta gift på att historien är sann? Skulle inte tro det! Men vem är jag att sabba en god historia, som varit på månen och vänt…

Lyckliga draken

Bikiniatollen, Söderhavet, 1946 

Jag har tänkt en del på Alkichi Kuboyama på sista tiden. Alkichi Kuboyama var fiskare, liksom hans far och farfar varit före honom. Det är i dagarna ett halvt sekel sedan Kuboyama gav upp andan, varför det kan vara på plats att reflektera en stund över denne strävsamme japan. Nu ger ju såväl japaner som en hel del andra upp andan titt som tätt, tänker ni. Låt gå för det, men Kuboyama är likväl speciell. En tidig morgon ett halvår före sin död hade Kuboyama och 25 andra japanska fiskare äntrat båten Lyckliga draken” för att pilka torsk, eller vad nu strävsamma japanska fiskare brukade göra ute till havs på den tiden. Hur som helst borde de låtit bli. ”Lyckliga draken” satte nämligen kurs mot Bikini, en liten atoll i Stilla havet, som nyttjades som amerikanskt provsprängningsområde. Redan 1946 hade den första sprängningen ägt rum. Drygt 200 getter, 200 svin, möss, marsvin och diverse olika insekter, däribland kackerlackor hade skeppats in till den lilla Söderhavsidyllen för att offras på den nya atomgudens altare. Pressen skrev spaltkilometer om det hela. Endast kackerlackorna tycktes oberörda över uppståndelsen, men så var de de enda som överlevde. Några dagar senare läste den franske modedesignern Lois Reard om smällen på Bikini. Vilken smäll! tänkte han. Och vilket tufft namn! Några dagar senare trippade dansösen Michelle Bernadini upp på ”cat walken” iklädd… ja, vad sjutton hade tösen på sig egentligen!? En baddräkt bestående av tre små ynka tyglappar! Resten är, som vi säger, historia.

Om detta visste förstås Kuboyama föga. Det dröjde många är tills bikinin nådde hans traditionstyngda och pryda hemtrakter. Ett decennium senare äntrade istället Kuboyama och hans 25 kamrater fiskebåten ”Lyckliga draken” för att själva ta sig till Bikini. Vid det laget var atombomben gammalmodig. Nej, vätebomber skulle det vara. Ingen vet riktigt hur det gick till, men Kuboyama och hans kompisar kom för nära. Väl hemma igen kunde de berätta om ett gigantiskt moln och om en märklig aska som fallit ner över dem. Kuboyama insjuknade först.

Hela Japan följde hans halvårslånga dödskamp, och mot slutet sände radion täta bulletiner över förloppet samtidigt som buddistiska präster höll särskilda böner för den sjukes liv.

En ödets ironi att Japan, som drabbats av de första atombomberna, även skulle tvingas notera det första offret för den ofantligt mycket kraftigare vätebomben.

Bikini bär vi lite till mans numera… ja, åtminstone den kvinnliga halvan av befolkningen. Men Kuboyama, vem sörjer honom idag?

Bruno Mathssons spis 

Frösakull, Tylösand, 2005 

Det har varit mycket ståhej kring Bruno Mathsson på sistone. Eller snarare kring hans hus. ”Konstverk eller skjul?” löd rubriken i tidningen häromdagen. Spekulanterna lutade tydligen åt det sistnämnda eftersom ingen ville betala mer än 1,4 miljoner, vilket är detsamma som en fnysning i ett område som Frösakull, där man kan stöta på Per Gessle i joggingspåret.

Själv joggar jag endast under pistolhot, och även om jag fördubblade min inkomst skulle det inte räcka till amorteringarna på en vedbod i Frösakull. Likväl är jag en smula intresserad av det där skjulet. Framför allt undrar jag om vitvarorna ingår i priset. Där finns nämligen en väldigt intressant spis. Jo, jag har faktiskt sett den. För en tid sedan gick jag en kurs i modern svensk design. Mathssons sommarhus var ett självklart studieobjekt på vägen mot ökad insikt i ämnet, förklarade vår eminente föreläsare. Sagt och gjort, efter några telefonsamtal satt vi i bilen på väg mot denna klassiker i svensk arkitekturhistoria. Förväntningarna var minst sagt uppskruvade. Bruno Mathsson! Vi snackar om en snubbe som skapade ergonomiska möbler innan ordet var uppfunnet. Vi snackar om en legend, en ikon! Så plötsligt stod vi där framför ett… ett skjul.

Men åter till vitvarorna. För säga vad man vill om huset. Det är spisen som är intressant. Brunos möbler må ha varit ergonomiskt fulländade, men han stod nog aldrig vid spisen. Det gjorde inte hans fru heller… hon satt på huk. Den är med andra ord väldigt låg, knappt högre än en ordinär pudel, därtill försedd med hjul och en hyfsat lång förlängningssladd. Bruno, som var naturist av födsel och ohejdad vana, ville utnyttja solens livgivande krafter fullt ut och ansåg därför att all matlagning skulle ske utomhus, därav hjulen. Höjden är svårare att förstå. Det måste ha varit synnerligen obekvämt att sitta där på huk och passa en sufflé från att koka över, eller vad det nu är suffléer gör.

Den är rostig och sliten, missfärgad – sannolikt av suffléerna. Nej, den ser inte mycket ut för världen, den där spisen. Men den har sett mycket av den… ja, av världen alltså. För några år sedan skeppades den över till Japan, där Bruno Mathssons status är fullt jämförbar med kejsarens. Försäkrad för X antal tusen kronor ställdes den ut på en stor designmässa. Japanerna himlade med ögonen och utbrast unisont: ”Gud, så intressant!” Fast på japanska. Sen tillbaka till Frösakull igen.

Klåfingrig som jag är kunde jag inte låta bli att öppna ugnsluckan. Döm om min förvåning när jag hittade en herrtidning där inne. Jag vet inte vad som är mest anmärkningsvärt med den här historien, att en halländsk spis fraktas hela vägen till Japan och tillbaka, eller att en svensk herrtidning fraktas samma sträcka inuti en ugn utan att någon bryr sig om att öppna luckan.

I åsnans tecken

Någonstans i Sverige, 2005

Det står en skrivmaskin nere på tippen. Den är gömd långt inne i en återvinningscontainer, som om dess förra ägare skämts en smula över den, eller kanske snarare över sin egen dumhet. Och visst har det skrivits en och annan groda på den där apparaten, men det är inte därför jag skäms. Jag köpte den en vårdag i mitten av 90-talet, och använde den under knappt ett års tid. Ändå har jag inte kunnat med att slänga den förrän nu. Kanske har det inte varit tillräckligt mörkt ute. Den var uppbyggd av en hel rad, som det tycktes mig, osannolikt smarta och högteknologiska lösningar och kostade närmare 3 000 spänn i inköp, vilket var ungefär lika mycket som jag var beredd att betala för en bil. Än idag ångrar jag att jag inte köpte en bil.

Antagligen var jag butikens sista skrivmaskinskund. Jag fick nästan bokstavera min önskan till försäljaren. ”Hej, jag kommer från medeltiden och vill gärna köpa en S.K.R.I.V.M.A.S.K.I.N. Vad har ni att välja på?” Tro mig, valet var snabbt överstökat, då det bara fanns en, och därtill alltså väldigt dyr, maskin. Den hade en liten display som rymde ungefär tolv tecken. Det där skärpte förstås till språkbruket, men en ordinär dator, som redan vid den här tiden kunde rymma några miljarder tecken, hade förstås varit att föredra. Och då inte bara för att den hade varit så mycket lättare att jobba med. Man hade dessutom sluppit känna sig som en jubelåsna. Jag menar, vem vill vara dumskallen som köper det sista kvarvarande isskåpet tolv år efter att kylskåpet lanserats? Vem köper en svartvit TV idag? Och vem vill vara fånen som bygger en tamtamtrumma dagen efter att Alexander Graham Bell ringt och beställt sin första hämtpizza? 

För att man skall kunna känna sig som en jubelåsna måste två kriterier uppfyllas. Dels måste man bete sig som en sådan, och dels måste det finnas människor som inte gör det. Ja, så att man har något att jämföra med. På senare tid har jag upptäckt att folk sneglar på mig i videobutiken. Jag menar, man känner sig ganska ensam runt hyllan med VHS-band. Och faktum är att det blivit allt svårare att få tag på film till kameran som jag köpte för två år sedan. Kort tar man med telefonen nuförtiden. Och ändå har jag haft alla möjligheter att hänga med. Det är för böveln bara att läsa tidningen!

Redan i augusti 1955 återgav HN en intervju med en A. F. Jacobsson, direktör vid ett större amerikanskt telefonbolag. ”I framtiden kommer en liten telefon i västficksformat att finns tillgänglig att användas var som helst”, berättade direktör Jacobsson. ”Och”, fortsatte han, ”kombinerad television och telefon kommer att göra det möjligt att se den man talar med.” Fyrtio år senare stegade en ung man in i en butik och köpte sig en skrivmaskin. Det här är framtiden, tänkte han.

Surra osten

Laholm, 1905

Det enda man med säkerhet kan säga om livet är att det är fullständigt livsfarligt. Det är nu snart ett år sedan Gudrun kom infarande med känt resultat. Ungefär samtidigt som SMHI uppgraderade hotbilden för det galna fruntimret satte vi oss i bilen och körde upp till Hylte för att titta på pingis. Lysande timing!

Personligen älskar jag träd, vilket är en smula bekymmersamt för den som bor i Falkenberg, de trimmade motorsågarnas huvudstad, där varje trädplanta över en meters höjd lever under dödshot. I Hylte finns det betydligt fler träd. Eller snarare, det fanns. För tro mig, vi höll på att få dem alla i skallen den där kvällen. Jag vet inte vad det är för drivkrafter som får en normalbegåvad tvåbarnsfar att stuva in familjen i en rostig Volvo och köra fem mil rakt in i orkanens öga bara för att se en tämligen obetydlig pingisturnering. Å andra sidan går det inte att värja sig mot livets livsfarliga absurditeter.

Ta Margareth Hultman, en strävsam dam från Laholm på några och femtio. Inte sjutton trodde Margareth att hon skulle vara död inom några timmar när hon steg upp ur sängen morgonen den 8 oktober 1906. Inte kunde väl Margareth föreställa sig att hon skulle råka köra hattnålen i skallen med sådan kraft att läkarna på Halmstad lasarett bara hade att underteckna dödsattesten. Nej, det är knappt ens att jag kan föreställa mig. Men jag har noga noterat händelsen i min anteckningsbok.

Den som tillbringar halva sin vakna tid bland gamla tidningslägg och dammiga dokument fastnar lätt i de mest besynnerliga vanor. Själv samlar jag på udda olycksfall. Jag har tidigare berättat om en olycklig man från Falköping som levde flera år med ett dörrhandtag från en Saab 92 inkört i vänstra skinkhalvan. Utan att veta om det! Det är en personlig favorit, särskilt som jag faktiskt fick kontakt med en läkarsekreterare som sett det där dörrhandtaget i verkliga livet. 

Måhända frågar ni er varför en trädälskande pingisentusiast lägger ner kraft på slikt. Jag har faktiskt inget bra svar på det, men om någon där ute vet något om den vällagrade stiltonost, eller var det en cheddar, som för i dagarna ganska exakt ett halvt sekel sedan orsakade en trafikolycka på Kyrkogårdsvägen i Varberg så får ni gärna höra av er. Enligt protokollen kom den dåligt surrade osten rullande någonstans från bilen bakre regioner och låste fast förarens fot mot gaspedalen med katastrofalt resultat. Lyckligtvis klarade sig föraren, en norsk kvinna på genomfart, men nog undrar man en smula över hur hon förklarade den kvaddade bilen vid hemkomsten.

Och vad är sensmoralen med allt detta? Ja, kanske att risken är lika stor att få en pingisboll i ögat som att få ett träd i skallen… ja, i Falkenberg är nog risken rentav större, såvida man inte råkar vara dvärg.

Intelligenta människors glömska

Leningrad, 1942 

Det stormar kring Lars Ohly. Jag kan inte påstå att jag har någon större erfarenhet av honom som person. Ett besök i riksdagen under den utrikespolitiska debatten för något år sedan, det är allt. Anna Lind var fortfarande i livet, och debattens självklara medelpunkt – sprudlande vital, omöjlig att snacka omkull. Ändå överglänstes hon faktiskt av den nu så hårt ansatte kommunist… förlåt, ”vänsterledaren”, skall det vara, som avvärjde varje attack med elegans och skicklighet. Desto märkligare är det, att en så intelligent man kan ha så dåligt minne, att en så intelligent man inte alltid vet vad han sagt eller menat.

Tänker ibland på ”vår egen” Anders Gustavsson, född i Tvååker, uppväxt i Falkenberg, benhård kommunist och så småningom major i Röda armén. Han fick uppleva mycket under sitt 90-åriga liv, den gode Anders. Tänker särskilt på Leningrads belägring, då kanske så många som en miljon människor dukade under av svält, sjukdomar och bomber.

För några år sedan kom jag över Anders dagbok från tiden i Leningrad. Den ser inte mycket ut för världen, knappt läsbara anteckningar i ett slitet block med en svart pärm som knappt förmår hålla samman sitt innehåll. Men det den berättar tar andan ur en. Anders skriver om sin sorg när hustrun dukar under, han beskriver svälten i Leningrad samtidigt som den håller honom själv i ett febrigt järngrepp.

Det är en ålderdomlig svenska, präglad av uppväxten och skolgången vid folkskolan i Falkenberg på 1910-talet. Men samtidigt så levande. Han berättar om slagfältets fasor och livet bakom fronten. Han gör det då, medan det händer, eller just skall till att ske, ibland blott någon timme innan det stora anfallet skall starta. Andra gånger smyger han undan för skriva ned sina tankar kring en bok han lyckats läsa under ett tillfälligt uppehåll i striderna… Maxim Gorkij förstås, men även Hamsun.

Samtidigt varvas de varma och innerliga kärleksförklaringarna till hustrun och barnen, de osminkade skildringarna från fronten och de insiktsfulla anteckningarna kring litteratur, med hyllningar till kamrat Stalin och arbetarparadisets hjältar. Och, vilket i efterhand kan upplevas som särskilt svårt att förlåta honom, med hätska utfall mot demokratin och ”fascistregimen” i Finland.

Även Anders var en intelligent man. När mullret från slagfälten tystnat och allt var över återgick han till sitt gamla liv och blev så småningom lektor i språk vid universitetet i Leningrad. Han förblev obrottsligt lojal till Sovjetregimen ända fram till sin död.

Jag förstår det inte. Det är särskilt svårt att förstå intelligenta människors glömska… Men samtidigt, kanske är det just det som gör dem till människor, kanske är det just det som gör oss alla till människor.

”Vi i Sveriges Radio”

Yankee Stadium, New York 1959  

”Din lilla Värmlandspudding!” utbrast Jonas Gardell när han skulle presentera Stefan Holm på idrottsgalan häromkvällen. Minns faktiskt inte vad som sades om Ingemar Johansson. Men det skulle förvåna mig om någon skulle drista sig att kalla honom för ”pudding”. Snarare har han väl varit någon form av kaka, en stor jäkla kaka, som alla önskat en bit av, inte minst Radiotjänst. För några år sedan hotade bolaget med att lägga en snigel på ögat på licensskolkarna. I Radiotjänsts senaste reklamsnutt förekommer inga som helst hotbilder. Piskan har bytts mot morot och de slemmiga sniglarna har ersatts av ett accelererande bildflöde ur 50 års svensk television, allt ackompanjerat av en cittraspelare på crack. Genom att visa vad vi får för pengarna försöker Radiotjänst övertyga oss om licensens fördelar. ”Mycket att se och höra, skärpt teveavgiftskontroll i Flahult, Sexdrega och…” Ja, ni har säkert sett den själva.

Och visst har vi fått se och höra en del genom åren. Allt och alla tycks representerade i den där lilla reklamsnutten. Saddam är förstås där, liksom Niel Armstrong, Kennedy och en hel rad historiska personligheter. Och så Ingemar Johansson! Ja, faktiskt har Radiotjänst fäst så stor vikt vid den gamle tungviktsvärldsmästaren att den lilla 50-årsexposén inleds med knocken i Yankee Stadium. Högerkroken kommer så tidigt i filmen att den crackrökande cittraspelaren knappt ens hunnit få upp sitt plektrum ur byxfickan. ”Titta så mycket vi visat genom åren. Fram med plånboken så ni inte missar något!”

Personligen är jag en stor anhängare av public service-kanalerna. En liten fråga bara. Någon som minns Radiotjänsts utsändning från Yankee stadium 1959? Nej, skulle inte tro det va. Som alla utanför Radiotjänst vet sändes matchen via Radio Luxemburg på mellanvågsbandet 208 m, och i den mån Radiotjänst var inblandat så var det enbart i syfte att sabotera utsändningen. Läser i ett samtida nummer av HN hur den legendariske journalisten ”Steve” stångar sig blodig mot det statliga monopolets köttmur av tjänstemän. I Falkenberg hade bolaget på denna tid en liten lokal sändare, som stundtals omöjliggjorde lyssnandet på mellanvåg. ”Steve” bönade och bad. Men icke. Falkenbergssändaren fick på inga villkor stängas av, inte ens under några timmar. ”Vi i Sveriges Radio”, förklarade pressombudsman Philip von Krusenstjerna, ”tror att det kan finnas gammalt folk som inte vågar skruva på sina rattar och om de då har sin apparat inställd på falkenbergsstationen skulle de ju gå miste om det svenska programmet.”

”En syn som skulle förfölja oss, kanske in i det sista” kontrade ”Steve” torrt.

Påföljande natt, 2,06 in i tredje ronden knockade Ingemar Johansson Floyd Patterson. Radiotjänst sände ”Rattugglan” följt av underhållningsmusik.” Låt vara att programmet bröts av en och annan efterhandsrapport från Yankee Stadium. För de som förgäves försökte ratta in Radio Luxemburg var upplevelsen nog ändå fullt jämförbar med att få en snigel på ögat.  

433 dagar

Peterskyrkan, Rom, 2005  

Exakt 433 dagar tog det. Exakt så länge lyckades jag undvika att få reda på handlingen i Dan Browns bok Da Vinci-koden. Exakt så länge lyckades jag avskärma mig från såväl det offentliga rummet som det offentliga samtalet. Jag kollade faktiskt med förlaget, bara för att få det bekräftat. Och jodå, 433 dagar var det – en bedrift fullt i klass med... tja, byggandet av pyramiderna eller något sånt.

Teveprogrammen har avlöst varandra, artiklarna likaså. Det har varit Dan Brown hit och Dan Brown dit och Da Vinci-koden på både bredden och längden. Månad efter månad har det pågått. Och jag har missat allt, eller snarare sett till att missa allt. För tro mig, jag vill verkligen läsa den där förbaskade boken, men det har liksom aldrig blivit av. Och är det något jag avskyr, ja, förutom ormar, leverpastej och en del annat, så är det att få reda på handlingen i en bok innan jag hunnit läsa den.

Att avstyra information är minst lika jobbigt som att skaffa den. Inte titta dit, inte titta hit. ”Snälla, kan vi tala om något annat?”. Ett hastigt kanalbyte för att undvika en nyinsatt dokumentär. Puuh, det var nära! Snabbt förbi kultursidorna. Oops, där var visst en notis om Dan Brown på sportsidorna! Gillar han basket? ”Tyst, tyst, jag vill inte höra!”

Så plötsligt föll min skyddsvall samman. Platsen där det skedde var helt osannolik, men samtidigt så självklar på något sätt: en liten vitrappad halländsk kyrka. Och han som talade bredvid mun var förstås prästen själv. Jag har visserligen lyckats undvika handlingen, men så mycket har jag förstått att den där Dan Brown inte står högt i kurs inom den katolska kyrkan. Ja, inte bara inom den katolska, med tanke på prästens ordval. Egentligen var det en helt vanlig konfirmation, men av någon outgrundlig anledning envisades han med att tala om Gud och sånt. Och så Dan Brown då, förstås. Även påven kom med på ett hörn. Hur ofta har ni hört påvens namn i en halländsk kyrka? Nu är jag ju ingen expert på vad som sägs i halländska kyrkor, men allvarligt. En gång? Två gånger? Säger ni tre gånger så vete sjutton om ni inte narras. Och ändå talade plötsligt alla om honom. Plötsligt hade påven förvandlats till Guds ställföreträdare på jorden, vilket väl i och för sig – om jag förstått saken rätt – är just vad han skall vara. Men att påven var sååå god hade jag faktiskt ingen aning om. Tänk så okunnig man är. Hyllningarna i media ville aldrig ta slut. Folk som knappt kunde stava till Kraków, och än mindre till aids, fattigdom och förtryck visste plötsligt med bestämdhet att påven var det godaste av allt gott, och Dan Brown det ondaste av allt ont, påvens självbiografi det mest uppbyggliga som tryckts och Da Vincikoden det mest fördärvliga. Kan det verkligen vara så? Snälla, berätta den som vet. Nej, förresten. Jag skall ju snart läsa den…

George Philips karta

Asmindrup, 2005

Känner ni George Philips? I så fall, slå mig en signal. Jag har nämligen en del otalt med den där snubben. George Philips namn toppar omslaget till Kulturhistoriska förlagets världsatlas från år 1979. Jag vet inte vem George Philips är, men han har sannolikt aldrig varit i Danmark. I George Philips världsatlas ligger den lilla danska staden Asmindrup på en helt annan breddgrad än vad som påstås i registret, snarare en sisådär tio mil längre norrut. Häromdagen tillbringade jag styvt två timmar åt att försöka hitta den där hålan, och ägnade åtminstone två tredjedelar av den tiden åt att förbanna George Philips. Vansinnigt irriterande sånt där! Särskilt för den som nått dithän i ålder och kroppsligt förfall att han nyligen tvingats skaffa läsglasögon, vilka för övrigt aldrig behagar ligga där de är tänkta att ligga. I just detta har de mycket gemensamt med den danska staden Asmindrup.

I vår familj lider vi av en svårbotad geografisk åkomma. Ja, åtminstone den manliga hälften. Den har gått i arv från min far, och med vemod ser jag nu hur den börjat anammas av min egen son. Mellangenerationen är dock tveklöst värst drabbad. Måhända rör det sig om en genetisk defekt, eller bara om ett manligt kontrollbehov. Hur som helst finns det åtminstone dussinet kartböcker i det Nilssonska hemmet, och ännu har ingen TV-serie, roman eller deckare kunnat ses eller läsas till slut utan att varje stadsdel, gatstump och landsväg noga prickats av i någon av dem. Jag har tidigare berättat om mina våndor med Maardam, Håkan Nessers fiktiva stad. Slikt kan jag leva med, om än under protest. Värre är det när den geografiska fiktionen vävs samman med verkligheten. Tro mig, då går jag igång på allvar. Läste nyligen Giles Blunts ”En stilla storm”, en kriminalroman förlagd till Algonquin Bay i Ontario, Kanada. Algonquin Bay är inte bara platsen för några osedvanligt ruggiga mord, utan sannolikt även födelseort för George Philips, mannen som lyckades slarva bort den danska staden Asmindrup.

Algonquin Bay finns naturligtvis inte i verkligheten, men det gör Lake Nipissing och en hel rad andra geografiska platser Giles Blunt slänger sig med. Ja, det handlar faktiskt om ett litet mästerverk i geografiska miljöskildringar, om än omstuvat till oigenkännlighet. Och eftersom Kanada råkar vara ganska stort blir villervallan därefter – som om Varberg skulle ligga i Jämtland och Ätran mynna ut i Kaspiska Havet, ungefär.

Det här blev nästan för mycket ett tag, varför jag tvingades vila från läsandet någon dag. För att stilla sinnet en smula drömde jag mig bort till den danska landsbygden, till städer jag av svårförklarliga anledningar ämnar besöka i framtiden. Och så hittade jag Asmindrup. Eller rättare sagt, jag hittade inte Asmindrup… 

Pete's lista

Norwich, England, 2005

Pete är borta. Jag började förstå det redan för ett halvår sedan, då det obligatoriska julbrevet aldrig kom – Pete skulle aldrig missa en sån sak. Till slut kom beskedet. Visst finns han där ännu, rent fysiskt, men en galopperande demens har förvandlat Pete till en skugga av vad han en gång var. Det blir inga fler vykort med ”Pin-up-girls” från det oskyldiga 40-talet, inga fler tårdrypande dikter till prinsessan Dianas ära, inga telefonsamtal på obegriplig Norfolkdialekt eller bullrande asgarv åt skämt som bara Pete själv och hans katt förstod. Kanske förstår ni redan här att min gamle vän, rörmokaren Pete Alden från Norwich, var en mycket speciell man.

Vår vänskap började för styvt tolv år sedan. Jag skulle skriva om det stora fredsjubileet, 50-årsminnet av andra världskrigets slut, och hade tagit båten till England för att uppleva allt på plats. Det blev många parader och historier. Mustaschprydda Lt Colonel’s och fanjunkare från förr berättade om både El Alamein och Dunkerque. Störst intryck gjorde dock Pete Alden som vuxit upp på Branford Road med en bombkrater som närmsta granne. Bullrig, på gränsen till ohyfsad, men avväpnande charmig, tog Pete plats var han än uppenbarade sig.

När världen stod i brand var Pete en ung rörmokarlärling på den amerikanska flygbasen utanför stan. Trots att han fortfarande bara var pojke hade han hunnit bli ”chum” och ”bud” med alla när kriget slutade. Flygarna bjöd på cigaretter och tuggummi, och Pete bjöd på sitt leende. Många år senare letade han upp sina gamla vänner. Ibland kom han fel, men det gjorde inget. Pete blev ”chum” och ”bud” även med sådana han aldrig träffat förut. Pete ”adopterade” även mig. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till, det bara blev så.

Åren innan Pete försvann in i den dimmiga verklighet som nu är hans ägnade han all vaken tid åt att hålla kontakt med såväl livslånga som nyvunna vänner. Varje morgon, prick klockan åtta, ringde han ett fyrtiotal av dem. Då vännerna var spridda över hela världen tvingades Pete upprätta ett särskilt schema för att hålla reda på när klockan var åtta i alla tänkbara städer och byar, städer och byar som Poughkeepsie och Sugarloaf Point. Han lät bara en signal gå fram, och det var inte meningen att man skulle svara. Det enda Pete ville var att vännerna skulle veta att han tänkte på dem. Så där gör ju ingen vettig människa, tänker ni kanske nu. Det är möjligt. Men samtidigt, om en gammal rörmokare från Norwich kan hålla reda på när klockan är åtta i Poughkeepsie och Sugarloaf Point, och faktiskt även Falkenberg – ja, då finns det trots allt hopp för vår värld.

Vilse i myrstacken

Varnhem, 2005

Semestern blev kanske inte vad man förväntade sig. Två turer upp till Skövde och en till Arvika… ja, så mycket mer var det väl inte. Förra året var jag i Borås. Det brukar bli så. När folket från inlandet packar bilen och åker ner till kusten då åker jag till inlandet. Där finns mycket att upptäcka, bara man vågar fråga.

I en inte alltför avlägset belägen inlandskommun finns en turistchef som råder sommarlediga besökare att bege sig ut i skogen för att beskåda traktens största myrstack. Jo, det är faktiskt alldeles sant! Det är svårt att avgöra vem som är mest tokig – turistchefen eller alla dem som följt hans maning under årens lopp. Inget fel med myrstackar i och för sig, men… tja, det är väl kanske inte det första man letar efter när man kommer till en ny plats. Turistchefen är en alldeles förträfflig karl, trevlig och tillmötesgående på alla sätt och vis, och vore det inte för det där med myrstacken, så hade han kunnat passera för helt normal. Och hade jag inte följt hans råd och begett mig ut i skogen på jakt efter den lilla inlandskommunens största myrstack så hade kanske även jag kunnat passera för normal. Till råga på allt så hittade jag den aldrig. Och då fanns det ändå en snitslad stig dit. Jag har aktat mig för turistchefer sedan dess. De må vara trevliga, men de är tränade att sälja sand i Sahara.

Vågade aldrig närma mig turistbyrån i Skövde, men hittade alldeles på egen hand till Varnhem några mil utanför stan. Inga myrstackar där, men väl en schysst klosterruin från medeltiden. Hade förstås aldrig åkt dit om det inte vore för Arn, Jan Guillous romanhjälte. Turistcheferna i Västergötland behöver inte kränga vare sig myrstackar eller sand. Folk kommer ändå, i busslaster! På andra sidan har vi kyrkan, i tydlig konflikt med både Jan Guillou och turistcheferna. Jodå, visst finns det både skyltar och kartor i Varnhems kloster, men tro inte att det står något om Arn. Och tro inte att namnet Guillou nämns i onödan. Man må tycka vad man vill om succéförfattaren, och det gör man som bekant. Men att kyrkans, och för all del även riksantikvarieämbetets, högfärd var så monumental!

Det är en märklig värld. De som har en sevärdhet vill inte ha dit någon, åtminstone inte av de orsaker folk kommer. De som bara har en myrstack kämpar hårdare. Ibland lyckas de. Stigen var faktiskt väl upptrampad, vill jag minnas. Ibland känns det helt logiskt, att Falkenberg med sina milsvida sandstränder och fantastiska natur marknadsför sig i inlandet, i Småland och Västergötland, som ”Falkenberg – hästkommunen!”

Franska hundar äter inte ostron

Bretagne, 1997

Skillnaden mellan ebb och flod varierar kraftigt här på vår jord. På den svenska västkusten lär den ligga någonstans i spannet 2 – 6 cm medan man i den bretonska staden Cancale kan stoltsera med en differens på hela elva meter. Att det förhåller sig så är helt i sin ordning. Ja, jag skulle nog vilja hävda att vår herre hade en ovanligt lyckad dag när han ordnade det på detta vis. Att det nu alls blev något tidvatten har dock sin orsak i en av hans mindre lyckade skapelser: hunden! Eller mer exakt, den franska hunden. Denna har nämligen inte bara ett synnerligen otrevligt vilddjursbeteende. Nej, den har begåvats med en hel rad mindre trevliga särdrag. Det mest påtagliga är att den skiter. Svenska hundar har blivit så väluppfostrade att man nästan glömt bort att hundar äger denna fysiologiska egenhet. Den franska hunden däremot, han skiter var som helst, hur mycket som helst och vid vilka tidpunkter som helst. Och varken den franska hunden eller hans husse har hört annat än rykten om att det finns små svarta plastpåsar att plocka upp geggan med.

Den franska hunden skiter gärna på såväl gator som torg, men den ojämförligt största hundlatrinen utgörs av det vi i dagligt tal brukar kalla stranden. Värst är det utmed stränderna i Bretagne. Och det är här vår herres genialitet kommer in. Var är tidvattnet som kraftigast? Var kommer havet in likt en biblisk syndaflod för att skölja bort orenheter och synd? Rätt gissat. I Bretagne!

Särskilt mycket skiter hundarna i Cancale, och följaktligen är tidvattnet ovanligt starkt just här. Cancale är dock inte i första hand känt för sina hundar, ej heller för sitt tidvatten. Nej, Cancales berömmelse i världen stavas ostron. Många av er vet säkert redan hur ostron smakar. Själv svävade jag i ovisshet ända tills för några veckor sedan. Jag är mycket svag för delikatesser, men av någon anledning hade jag missat just ostron. I Bretagne föll allt på plats, och var kunde ostron smaka bättre än på en pittoresk hamnkrog i Cancale? Jag funderade länge på att beställa ett helt dussin, men nöjde mig till slut med ett halvt. De kom in på en bädd av tång. Jag stänkte på en smula citron och muskeln darrade i sitt skal. Så med en enda svepande rörelse hällde jag ner härligheten i min strupe. Därefter blev allt svart.

För att göra en lång historia kort: Det smakade skit! Visserligen har jag aldrig bedrivit några fältstudier inom området, men… jo, skit ligger nog närmast till hands. Medan jag kippade efter andan och geggan sakta arbetade sig ner längs matstrupen slog en tidvattensvåg in över stranden, som med ens blev alldeles ren. Varthän? frågade jag mig samtidigt som jag lät blicken flyta ut mot ostronbankarna i bukten. Vart för han denna våg av orenheter och synd? Och här, mina vänner, finner ni orsaken till att franska hundar så sällan ses äta ostron. För inte har väl ni sett en fransk hund äta ostron?

Plast och läder

Salzburg – Dachau – Nürnberg, 1984

”Esmeralda. Klänning med fin scarf och hårmedaljonger. Endast 119:50.”

Åttaåringens ögon lyser av åtrå när hon ser den glättiga annonsen i senaste numret av ”Leksaksmagasinet”. Hon har redan en Esmeraldadocka från McDonald’s Happy Meal, men att bli en själv är förstås snäppet bättre. Ändå säger hon det inte rätt ut. ”Kanske är det för barnsligt”, verkar hon fundera. ”Kanske är jag för stor.” Jag tänker på hur det var innan hon fanns, på hur det var innan Disney ställde allt till rätta.

Det var utanför Nürnberg vi fick syn på den, den lilla skylten som klargjorde att två sorters människor, ”Landfahrer und Zigeuner”, inte var välkomna inom den prydliga campingplatsens hägn. Det var en ren tillfällighet att vi stannade till på just den campingplatsen. Nürnberg var inte inplanerat, Nürnberg dök bara upp, som något ur det förgångna.

Två dagar tidigare hade vi suttit på en uteservering i bergen ovanför Salzburg. Vi hade ätit halstrad bäcköring med klyftpotatis och sköljt ner härligheten med kallt öl av bäst sort. Servitören hade uttryckt sin beundran över vår Volvo Amazon, och vi hade replikerat med några artiga fraser om hans berg. På vägen ner hade vi sett ett murmeldjur. Det var semester när den är som bäst. I Nürnberg var allt annorlunda. Kanske hade vi upplevt situationen på ett helt annat sätt om vi inte påmints om det som en gång var, om det som en gång hände – i Dachau. Men vi hade svängt in på den där avtagsvägen, vi hade sett det med egna ögon, och när vi sen närmat oss Nürnberg hade vi fortfarande allt på näthinnan.

”Zigenarskylten” var i gott sällskap. Inga tältlinor utanför markeringarna, inga besök efter klockan 20:00, inget badmintonspel vid någon som helst tidpunkt, kissa inte på ringen, peta dig inte i näsan, och ha för helvete inte för roligt! Och slutligen, i eldskrift, absolut ingen musik! Eftersom vi befann oss i mässingsblåsets Bayern hade jag viss förståelse för det sistnämnda förbudet. Ändå misstänker jag att skyltuppsättaren hade helt andra tongångar i åtanke när han satte upp sina förhållningsregler. Ja, något säger mig att han i själva verket var en ivrig förespråkare för just mässingsblås.

På kvällen gick vi ner till sjön. Några natosoldater hade världens röjarskiva på andra sidan. Eldar, skratt, bollspel öl och soulmusik – allt förbjudet på vår sida av den lilla pölen. Ja, frånsett ölen förstås. Vi somnade till tonerna av Marvin Gay, eller var det Otis Redding? Tidigt på morgonen smög min flickvän iväg och duschade… på förbjuden tid! Jag har sällan varit så stolt över henne. Idag har hon en dotter på åtta år, en guldlockig flicka som samlar på Esmeraldadockor som hon finner längst ner i färgglada kartonger från McDonald’s. Fast nu har de visst bytt till dalmatiner, små svartvita jyckar av plast. På något sätt känns plast helt rätt, åtminstone när alternativet är läder…