Månadens bild - längs vägen

 

Om stort och smått, miljöer, modernism, mackar och människor. Allt utmed vägarna, och alltid med bilden i fokus - om än lite suddigt

 

Stationsplan, Mölle

Någonstans ska man ju börja, så varför inte här till höger, i Mölle, där sekelskiftesromantiken och de pittoreska pepparkakshusen står som spön i backen. Just här, på asfaltsplanen utanför den nedlagda järnvägsstationen, ser det dock ut som resten av Sverige, lite trist och grått, åtminstone en gråmulen höstdag som denna. Mannen på bilden kommer inte från Mölle, och han är inte heller överdrivet förtjust i Mölle. Eller... jo, han gillar allt det där gulliga och fina också. Men det finns en hel del annat som är värt att bevara, eller åtminstone titta lite närmare på. Mannen på bilden har en cigarett i mungipan. Bry er inte om det, han ska snart sluta, och kanske är det mest för att han vill se ut som Jack Kerouac... ni vet, han som skrev romanen "På drift". Mannen på bilden är också på drift. Det vete fåglarna vart...

                                                                                                                                                 Copyright: Jan-Olof Nilsson

 

November

Twede's Cafe, Twin Peaks

 

 

Det finns en del platser man bara måste besöka, och saker man bara måste göra. För 25-åringen är det kanske att hoppa groda längs inkaleden i Sydamerika eller måhända att hoppa bungy Jump på Nya Zeeland. Då det är bra länge sedan vi var 25 duger det gott med Twede's Café i Twin Peaks och en stadig portion av agent Coopers Cherry Pie. Egentligen heter stan North Bend, belägen några mil från Seattle i staten Washington, men likväl var det här David Lynch kultserie spelades in. Neonreklam, klassisk diner-inredning i caféet och mullrande V-åttor på gatan utanför. Mer Amerika än såhär blir det inte. Rekommenderas!  

 

December

Less is more i Ljungsbro

 

 

Inte så mycket julstämning kanske. Å andra sidan är det alltid bra att veta var man snabbt kan få tag på en tv nu när den koleriska ankan och hans suspekta vänner står i begrepp att invadera rutan. "Angelofs Union TV & Antenn Service" är det fullständiga och lite tillkrånglade namnet på det här etablissemanget i Ljungsbro. Skyltningen, som tycks hämtad från det tidiga 60-talet, då ankan först gjorde entré i folkhemmet, har ett desto enklare bildspråk. Det går liksom inte att missuppfatta vad det är man säljer här.

 

September

Varning för... giraff!

 

 

Väg 24 i norra Skåne bjuder alltid på överraskningar...

 

 

 

... och vad värre är. Han har kompisar också!

 

Augusti

Vi lyfter blicken en smula

 

 

Vi gillar ju det här med raka linjer på "Månadens bild". Och bland räcker det med att lyfta blicken en smula.

 

Juni

Jag vill bo i en svamp...

 

 

... sjöng Klasse Möllberg och Lasse Åberg en gång i tiden när vad som helst fortfarande kunde passera som musik. H&M:s brasilianska supermodell väckte kritik när den spikades upp mitt på Stureplan, dit vi "utsocknes" förirrat oss en stekhet dag i juni. Det gjorde för all del även arkitekten Holger Bloms futuristiska svamp av armeringsjärn och betong när den uppfördes 1937. Hur mycket modernism klarade man egentligen av på en och samma gång? Ganska mycket, visade det sig, men först efter ett tag, och när svampen revs på 80-talet blev reaktionerna lika stora. En ny kom snart på plats, om än inte på samma... plats alltså.

 

April

Skrea Motell - en skylt från det förgångna

 

 

Plötsligt stod den där och minde om tiden då man kunde klämma en "Skrea-macka" med stekt ägg, falukorv och

onödigt mycket ketchup på tekaka, tilta ett flipperspel och snacka väsentligheter till långt in på natten. Ingen hade

sett den på åtminstone 25 år, gömd som den var i en liten skog som vuxit sig stor, men när motorsågarna gjort sitt

kom dess fulla prakt (nåja) i dagern igen. Bra, tycker vi på Månadens bild, då man ju aldrig vet när man kan...

 

 

 

...behöva ett motell. En del talar för att just Skrea Motell är landets första och äldsta. Standarden är väl ärligt talat

inte sådär över sig hög numera, varför en del resande väljer att...

 

 

 

... övernatta på själva skylten. Luftigt och fint! "A room with a view", som det brukar heta.

 

Mars

Göteborgsfunkis

 

Vad Per Albin-husen och Ålsten är för Stockholm är den så kallade "EPA-dalen" för Göteborg. Här i området Skår i Örgryte uppfördes åren 1937 - 1947 en rad spektakulära funkisvillor - hett eftertraktade idag, men ack så svårsålda när det begav sig. "Vem ville bo i en låda", frågade man sig. Och framför allt, vem hade råd? För även om funktionalismen hade en social dimension och var en del av folkhemsbygget var det inga dåliga villor som smälldes upp här strax öster om nuvarande E-6, och de spekulanter som till slut ändå dök upp jobbade inte på varvet, om man säger så. Arkitekten bakom de flesta husen var Börje Eliasson, som vinnlade sig om att skapa variation i såväl planlösning som exteriör. För även om husen vid första anblicken kan tyckas likartade finns här stora variationer. Tyvärr har området börjat förvanskas och vid vårt besök fann vi både prefabricerade "putsplattor" och träpanel på vissa hus, lika harmoniskt som en älg i träningsoverall.

 

Februari

Vintermackar längs vägen. Gulf i Billinge...

 

 

Eternit försöker inte ens ge sken av att vara snyggt, och är det just därför. Med "Mexitegel" är saken annorlunda. Tänk Dallas, tänk sydländska haciendor, en och annan vajande palm och någon paraplydrink upptill. Vi är inte säkra, men det sägs att den vita stenen lanserades i samband med olympiaden i Mexiko City 1968. Den mer hårdföra fraktionen i stil- och etik-kommittén här på "Månadens bild" säger FÖRBJUD med stora bokstäver. Några av oss andra säger "låt gå" med helt vanliga gemener. Den här övergivna Gulf-macken i Billiinge längs väg 13 i det inre av Skåne har åtminstone inte valmat tak med svarta betongpannor. Där går liksom gränsen även för den mest förlåtande...

 

... Och Caltex i Getinge

 

 

Knappt 15 mil norrut, i Halland, svänger vi av E6 vid Getinge, där vi finner den här gamla macken med mer modest fasadbeklädnad. Skylten stavades Caltex en gång i tiden. Så småningom blev det OK. Detsamma säger vi om det gula teglet... ja, OK alltså. Numera stavas dock skylten LOPPIS. Och det är också helt OK om det kan bidra till att macken får stå kvar.

 

Januari

Tre stilikoner

 

 

Det är inte var dag en K-spanare får chansen att fånga tre stilikoner på en och samma bild. För den som råkar bo i Ribershus och äger en gul VW- bubbla (låt vara bara en i modern tappning) är förstås det här vardag. Men många av oss andra går i spinn. Om Santiago Calatravas Turning Torso har det skrivits spaltkilometer, bubblan har älskats av såväl tyska stöveltrampare som californiska hippies, men kanske är det ändå huset däremellan som är mest intressant. Vi snackar Malmö 1938, vi snackar Ribershus, funkis och en framgångsrik byggmästare vid namn Eric Sigfrid Persson. Eric ville vara störst, bäst och vackrast och blev det med hjälp av arkitekterna Nils Einar Eriksson, David Helldén och Stig Dranger som väckte sensation med det lyxigt funktionalistiska bostadskvarteret i Malmös bästa läge, med utsikt över Öresund. Lyckligtvis har husen fått stå kvar i näst intill originalskick. Vi säger: missa inte!

 

December

Vandaler i sandaler

 

 

Någon gång i början av 400-talet drog en grupp vandaler på sig sina sandaler och vandrade ut i Europa. En sväng ner till Spanien, så lite sight seeing i Rom, som plundrades år 455. En liten grupp tycks även ha besökt den lilla orten Dalby, strax öster om Lund, där vi plåtade denna annars så välbevarade busskur. 

 

November

Stadsparksvallen i Jönköping

 

 

Alla borde någon gång få nåden att gå in genom den gamla träentrén till Stadsparksvallen i Jönköping, alltsedan 2003 med på listan över landets 100 viktigaste idrottshistoriska platser - väldigt högt upp enligt oss här på "Månadens bild". Inte för att det skett så många stordåd här. Men atmosfären, närheten till planen, de belysta träden i omgivningarna och utsikten över Vättern och Jönköping. Magiskt är bara förnamnet! Stadsparksvallen byggdes redan 1902, och skulle någon få för sig att riva eller modernisera den härliga originalentrén kommer vi att arbeta för ett återinförande av medeltida rättsskipning. Och detta trots att vi aldrig varit annat än bortasupportrar här på landets charmigaste fotbollsarena.

 

 

Oktober

Sporthallen i Värnamo

 

 

Design-ikonen Bruno Mathsons hemstad Värnamo är alltid värd en omväg. Den här gången stannar vi till vid Sporthallen, ritad av Tore Moxness. Med sitt konkavt eliptiskt formade tak och stora glaspartier utgör den ett anslående välbevarat exempel på det sena 50-talets och tidiga 60-talets modernism. Vi skriver RÖR EJ! med stora bokstäver och utropstecken.

 

 

 

September

Folkets Park i Uddevalla

 

 

 

Även i Uddevalla låter man den medvetna bristen på underhåll bli ett verktyg i exploateringen. Lägenheter och radhus skall ersätta stadens vackra, om än något slitna, folkpark. Det sägs dock att den gamla "strutkiosken" skall att bevaras. Frågan är om en kokt korv med ketchup och senap någonsin kunnat köpas i en ballare kiosk än just denna. Och vem kom på, att "här... här minsann, behövs det nog en strut!" Vi på månadens bild hade gärna sett att även den bedagade entrén fått vara kvar. 

 

 

Sett längs vägen

 

 

Såvitt vi vet är 3,5 meter just 3,5 meter på alla kända språk. Jobbigt att ringa chefen efteråt...

 

Augusti

 

Betong från förr, Främby interneringsläger

 

 

I en skog strax utanför den lilla orten Främby i Dalarna finner vi några kvarglömda betongfundament från en svunnen tid. Mygg och sniglar gör sitt bästa för att bevara hemligheten, men mot en ihärdig K-spanare går inget att göra. Fundamenten bar en gång upp en av barrackerna i det interneringsläger som upprättades här i all hast strax efter tyskarnas anfall mot Norge i april 1940. Så småningom kom även nödlandade allierade bombplansbesättningar att interneras i Främby, dock oftast mycket kort tid, innan de sändes vidare till sköna hotellsängar i Falun och Rättvik.

 

 

Funkis i Falun, biograf Falan

 

 

Den funkisjagande K-spanaren har det inte lätt i Falun - de vanliga HM-komplexen, mördande trista affärshus från 70- och 80-talet varvat med ett och annat pepparkakshus från förr. Men där ligger ett klockrent undantag vid Faluåns östra strand, läckra biograf Falan från 1939, ritad av dåvarande stadsarkitekten Erik Lundgren. Vi rekommenderar ett besök både där och på webbplatsen "urplay.se, Tidsresor i Filmens värld", en SF-journal som får snålvattnet att rinna till på K-spanare från både norr och söder. Den alltid lika käcka speakerrösten deklarerar bland annat att det är "prima grejor" även bakom kulisserna, bla har projektorerna försetts med AGA-Baltics senaste kvicksilverlampor. Vi här på Månadens bild förordar förstås ett flitigare användande av uttryck som "prima grejor".

 

Juli

 

Bland eternithus och Caltexmackar i Fridhemsberg

 

 

 

 

Egentligen heter det asbetscement, men vi känner det som eternit – ett på många sätt fantastiskt material: underhållsfritt, brandsäkert och snyggt. Nja, det där sista skriver väl inte alla under på, men den som någon gång inhandlat en serietidning, kanske en Fantomen eller Buster, för panten från några tomflaskor Apelsin Special vet att älska det där materialet, då det var det självklara fasadmaterialet på lanthandlare och konsumbutiker över hela landet. Alla affärer var dock inte lika puritanskt ”eternitiska” som Dahlbergs i lilla Fridhemsberg, där både tak och fasad kläddes med materialet som började tillverkas i Sverige redan under tidigt 1900-tal. Det var dock först efter funktionalismens intåg på 30-talet som det slog igenom på allvar. Lyfter man på eternitplattorna finns där förstås även en mörk och djupt tragisk baksida, och sedan 1977 är materialet förbjudet i Sverige.  

 

 

 

 

I Fridhemsberg finner vi även den här gamla tillbommade macken med en järnpelare som en gång bar upp en Caltexskylt. Och hur vet vi att det var just en Caltexskylt? Ja, det är sånt där…

 

 

 

… ja, sånt där man liksom bara vet. Fridhemsberg är för övrigt en liten pärla för K-spanare, belägen blott några kilometer från kommersens högborg, Ullared. En gång gick den smalspåriga ”Pyttebanan” igenom samhället. Men den epoken tog slut redan 1959.

 

 

Juni

 

Esso motorby, eller motellet i Laxå

 

 

Det ligger några självklarheter längs E20, några trafiknostalgiska ikoner man liksom inte kommer förbi. Naturligtvis ger de inga högre poäng bland K-spanarna där ute, då de redan är flitigt fotograferade från både höger och vänster. Men de måste förstås med ändå. Vi börjar med Essos gamla motorby i Laxå, ett under av modernitet när det begav sig, då sommaren 1963 när stället öppnade som en av Essos tre nyetablerade motorbyar av amerikanskt snitt. De andra två låg för övrigt i Härnösand och Östersund. På den tiden hette vägen här utanför Riksväg 6, snart blev det E3 och så småningom E20. Hamburgare och tacos må ha ersatt pannbiffen med lök, grillkorven och det alltid lika stabbiga potatismoset, men annars är mycket sig likt. Dock tvingas vi ge ett kraftigt minus för... 

 

 

 

... godisbutikens malplacerade skylt på det annars så stilrena motellet. Så akut godissugen kan ingen bli att det ursäktar något så monstruöst fult.

 

 

En rosa gräddbulle. Brännebrona Gästis

 

 

Brännebrona Gästis, några mil åt sydväst längs samma väg, är ett lika självklart stopp för en trafiknostalgiker på väg. Samtida med motellet i Laxå, men med ett väsenskilt formspråk, även om det inte riktigt såg ut som på bilden under de tidiga åren. Någon har kallat stället en gräddbulle, andra menar att det rör sig om ett rymdskepp. Många tycker förstås att det hela är förskräckligt kitschigt och osmakligt, och just därför är ungefär lika många förtjusta i både form och färg. Bland Brännebronas många vänner återfinns antikvarien på länsmuseet i Skara som önskat K-märka byggnaden och någonstans i den akademiska världens gömmor ligger det även en uppsats med svåra ord och en och annan fotnot. Allt är entreprenören Ernst Skarps förtjänst, eller skuld om man så vill. Teorierna om hur den besynnerliga fasaden kom till är många, men allt vi med säkerhet vet är att Skarp även drev en betongfabrik och på något sätt hittade de där betongrören till Brännebrona och tillsammans med lite färg blev det hela en rosa gräddbulle av galaktiska dimensioner. Understundom svaldes bullen ner med starka drycker av allehanda slag. Tillstånd saknades förstås, men slikt var man inte alltid så noga med på 60-talet, åtminstone inte på Västgötaslätten. Historierna om festerna på Brännebrona spreds redan medan de pågick och i folkmun fick stället snart heta ”Brännvinsbrona”

 

Maj

 

Fotbollens själ och hjärta. IFK Bänared, Bänaredsvallen

 

 

Den går inte att ta på, men den finns där likväl. Kanske någonstans mellan omklädningsrummet och grushålan, där tusentals trötta och blåsparkade ben sprungit ner för att hämta den enda tillgängliga matchbollen efter en missriktad tåfjutt. Vi talar om fotbollens innersta väsen – omöjlig att förstå sig på för den som aldrig tagit det till sig, så självklar för oss andra. Vi befinner oss på Bänaredsvallen i mellersta Halland, klassisk fotbollsmark och hemvist för hela Sveriges kultlag, IFK Bänared. Vi talar om en by som knappt finns på kartan, om kringliggande kohagar, om duschar i iskallt vatten – men först efter en språngmarsch nerför trappan där till vänster i bild. Men framför allt talar vi om kamratskap och fotbollens hjärta. De sportsliga framgångarna har väl inte varit så stora. 0 -26 mot Gottskär säsongen 1999 räknades som svenskt rekord för representationslag, men ledde åtminstone till att laget fick nationell uppmärksamhet. Segern mot Glommens IF i seriefinalen 1981 talar man dock ännu om i Bänared. Siffrorna skrevs till 3-0 och hela 366 personer såg det hända.

 

”För böveln Erling, ta markering!”

 ”Hur f-n då, han rör ju på sig!”

 

Klassiskt citat från Bänaredsvallen

 

 

 

Åren 1949 – 1952 hade IFK Bänared även ett pojklag. Här 1952 års uppsättning.

 

 

 

Dansbanan i Bänareds grushåla var under 70-talet en viktig inkomstkälla för IFK Bänared. Idag finns bara minnena kvar av den epoken. Men fotbollen lever kvar i byn…

 

Där fritiden uppfanns. Bollen, Ystads gamla sporthall

 

 

Det är kanske svårt att tro såhär i efterhand, men det var faktiskt här fritiden uppfanns. Det fanns förstås en och annan lätting som gick och slog dank även dessförinnan, men det var med den internationellt uppmärksammade Fritidsutställningen i Ystad 1936 som fritiden blev ett begrepp, som motpol till arbetstiden. Ystads sporthall stod klar lagom till utställningen och utgjorde själva navet kring vilket det mesta snurrade. Bollen kallar man skapelsen än idag, passande namn såväl arkitektoniskt som nyttjandemässigt, då det var här Ystads klassiska handbollsklubb spelade under många år. Det finns många liknande skapelser runt om i landet, tyvärr ofta förstörda till oigenkännlighet. I Ystad har man dock haft vett att bevara originalskicket. Belöningen kom 2003, då "Bollen" sattes upp på listan över Sveriges 100 viktigaste idrottshistoriska platser.

 

 

Surbrunnsparken, Ystad

 

 

Det finns förstås oändligt mycket att se i Ystad för den som är intresserad av arkitektur, och det är lätt att få en överdos av korsvirkeshus. Själva väljer vi bort allt det där och spanar istället in Surbrunnsparkens modernistiska entré.

 

Suset, dansrotundan i Lomma

 

 

Med tanke på att vi begåvats med flera vänsterfötter är det en smula märkligt att dansrotundor och folkparker utgör en sådan lockelse för vårt öga. Men vem kan motstå en entré som denna. Till och med den nytillverkade skylten flyter bra in i den modernistiska 30-talsnostalgin. Det var då, alltså år 1930, dansrotundan "Suset" uppfördes. Det hade stått en dansbana på platsen långt tidigare än så, men den blev havets rov i början av 1900-talet. På 50- och 60-talet vallfärdade folk från hela Skåne till Suset, och än idag hittar faktiskt danssugna till denna arkitektoniska pärla, belägen ett stenkast från Öresund.

 

April

 

Brev från nollpunkten - miljonprogrammet, Hammarkullen

 

 

Kommunisten Frank, alkoholisten Göran, serben Jovan, Pudelmannen... ja, vi minns dem alla från Peter Birros fantastiska tv-serie "Hammarkullen - eller vi ses i Kalininingrad". Området i nordöstra Göteborg byggdes upp i hast åren 1968-70 som en del av det omtalade miljonprogrammet. Arkitektonisk mardröm eller en funktionell sattelit med storstadens alla möjligheter på blott några hållplatsers avstånd? Såhär, en solig eftermiddag i april korsar sig Mondrians och Theo van Doesburgs strikta former med Jackson Pollocks abstrakta expressionism, och i likhet med området som sådant är resultatet inte självklart i någon riktning.

 

Entré till ett liv, Svenska Karosseri Verkstäderna, Katrineholm

 

 

Vi ser dem överallt, industrientréerna. Kanske hatar vi dem, kanske älskar vi dem. Kanske var det här vi en gång gick in för att aldrig riktigt komma ut igen. De har alla sitt formspåk. Den här vid ingången till Svenska Karosseri Verkstäderna i Katrineholm bär tydliga spår av funkis. Den är så snygg, så välbevarad att det är lätt att tro att det handlar om ett nybygge, men...

 

 

... efter en titt in i kuren ser vi att det faktiskt handlar om originalskick. SKV tillverkade chassier till bussar under många år, inte minst under 50-talet. Och så förstås den kultförklarade campingvagnen "Alfredo" år 1959.

 

Kim Novak i Kumla

 

 

"Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö", inte i den underbara boken och inte i den nästan lika underbara filmen, men vi finner ett hus som är så gott som identiskt med det som vi målat upp för vårt inre. Lämpligt nog ligger det strax utanför Kumla, Håkan Nessers hemstad, dit vi kommit en tidig förmiddag i april. Dess fönster förvandlas till något nästintill grafiskt bakom slöjorna av sly. Vi som läst den fantastiska ungdomsskildringen om ett svunnet 60-tal vet vad som döljer sig där inne. Vi lockas och skräms på en och samma gång.

 

Mars

 

Parallellt universum i Kågeröd

 

 

 

De flesta som har vägarna förbi lilla Kågeröd är nog på väg till Ring Knutstorp, den klassiska motorbanan, där den då ännu mycket unge, men redan så talangfulle, formel 3-föraren Ronnie Peterson drog 21 000 åskådare en varm augustidag år 1968. Själva beger vi oss till Kögerödslund, festplatsen från 1929, där Thor Modéen och Harry Brandelius uppträtt, i dag en lätt bedagad plats där man genom ett krossat fönster kan tjuvkika in i ett parallellt universum, och...

 

 

... och finna arkeologiska rester från tiden före mobiltelefonen

 

Schakt Malmros, kolgruvan i Billesholm

 

 

Inget fel på golf, men vi undrar allt vad gruvarbetarna vid Schakt Malmros hade tänkt om de kunnat skåda in i framtiden. Visste de ens vad golf var, visste någon? En lätt slice på Söderåsens hål 10 och du är där, i gruvans vajerhus...

 

 

... som tycks hämtad ur en "spagettiwestern" av Sergio Leone. Någon som sett till "Clintan"?

 

 

Redan på 1700-talet började man bryta stenkol i Billesholm. När driften lades ner 1932 flaggades det för halv stång i hela trakten, då 450 gruvarbetare plötsligt berövades alla möjligheter att försörja sina familjer. Nödhjälpsarbeten lindrade något, men ironiskt nog var det för först i och med krigsutbrottet 1939 som trakten kom på fötter igen. Nu öppnades många nya schakt, däribland schakt Malmros här ovan, vars slagghög utgör ett lätt igenkännbart landmärke för en K-spanare på väg.

 

Caltex i Mörarp

 

 

Strax efter Ängelholm svänger vi av E6 och sneddar in mot ett landskap fjärran från de så självsäkra städerna längs kusten. Vi skall plåta nedlagda gruvor och slitna folkparker där människor arbetat, mötts älskat och skiljts. Men innan dess stannar vi förstås till i Mörarp för att tanka. Den så kallade "motorburna ungdomen" har alltid hållit Caltex högt. Vi kan förstå varför, då logotypen är anslående och väl lämpad för kommersiellt eftertryck av allehanda slag. Caltex bildades på 30-talet genom ett samarbete mellan Texaco och Standard Oil Company of California, men först 1947 dök de välbekanta skyltarna upp i Sverige. Macken i Mörarp är en av två bevarade Caltex-mackar i landet. Och nej, naturligtvis kom det inget ur pumparna, även om vi gärna tankat fullt med de priser som rådde när här var öppet senast.

 

Stopp i Laxå

 

 

Vår herre har väl inte ägnat överdriven omsorg åt Laxå på senare år, men Konditori Nya Promenaden intill Järnvägsstationen ger oss K-spanare lön för mödan. 50-talskänslan är påtaglig, och ägaren, Susanne Sättergård som tog över förra sommaren, godhjärtad som få. Allt som inte gått åt under dagens försäljning hamnar på kvällen på något av Laxås äldreboenden - helt gratis!  Det blev inte mycket över när vi gästade stället, då det hastigt om än mindre lustigt blev en räddning för några hundra...

 

 

... tågresenärer som strandsatts i Laxå efter en urspårning i Hallsberg.

 

 

Foto Carlsson, där tiden stannat

 

 

Att kliva in hos Foto Carlsson på Storgatan i Falkenberg är som att ta ett steg tillbaka i tiden. Vid en första anblick tror man att det handlar om 40- eller 50-tal, men firman är faktiskt i princip helt orörd sedan huset byggdes år 1932. Bertil, vars far startade firman, säljer inget av egentligt värde, inga kameror eller något sådant, men miljön i sig är värd hur mycket som helst för en K-spanare i jakt på snart svunna miljöer. Det första man fastnar för är förstås det fantastiska skyltfönstret, och så...

 

 

... inredningen som byggdes på plats av en lokal snickare i samband med starten 1932. Bertil själv har varit med nästan lika länge och minns den tid då "fina frun" titulerades just "fina frun", oavsett om hon var det eller inte.

 

 

... och så går det att köpa film i butiken, RIKTIG film... bara en sån sak! Foto Carlsson alltså - ett absolut måste för en nostalgiker på väg.

 

Februari

 

Hej då, cykelverkstan. Karlsson & Svensson, Falkenberg

 

 

I februari månads sista skälvande minuter tuggade grävskoporna i sig den 133 år gamla cykelverkstan intill Tullbron i Falkenberg. Här på "Månadens bild" är vi egentligen mest intresserade av den tidiga modernismens uttrycksformer. Det hindrar oss dock inte från att undra hur det är ställt med de styrandes tankeförmågor, när den ena karaktärsbyggnaden efter den andra tillåts bli jämnad med marken. Tricket exploatörerna och lokalpolitikerna använder sig av är väl beprövat i ätrastaden. Ge byggnaden några år utan underhåll, så är folk bara glada att bli av med skiten. Det sägs att man gör det för att få "kapitalstarkt folk" att flytta till kommunen. I så fall har vi ett avslöjande att komma med här på "Månadens bild" - det vill man i grannkommunen också! Och varifrån skall de "kapitalstarka" komma? Vi ser helst inte att experimentet med "fåret Dolly" upprepas i Saltsjöbaden bara för att stilla dumhetens omättliga hunger.

 

Floyd Patterson i Sjönevad

 

 

Med en far som sett Ingemar Johansson knocka Eddie Machen på nya Ullevi hade man liksom inget egentligt val - "Ingo" blev en hjälte och en del av ens uppväxt, trots att man föddes först året efter triumfen på Yankee Stadium. "The Champs" bortgång häromåret var väntad, men lika trist för det, och markerade slutet på en epok då allt tycktes vara möjligt. Märkligt nog blev hans motståndare nästan lika populär här i Sverige. I augusti 1960 dök Floyd Patterson upp i lilla Sjönevad av alla ställen. Det sägs att den lilla halländska marknadsplatsen lockat folk från när och fjärran alltsedan 1200-talet... men aldrig förr en världsmästare i tungvikt, väl? Tänk att han stod här en varm sensommarkväll... ja, just här, vid den bedagade kuren vid ingången till Sjönevads dansbana...

 

 

... som ligger helt öde en iskall februaridag som denna. Det var mer folk den gången, hela 3 000 åskådare sökte sig till Sjönevad för att få en autograf och höra Floyd bli intervjuad. Fråga:"Do you like Sweden, mr Floyd?"Svar:"Yes."Till publiken:"Ärade publik, Floyd säger att han tycker om Sverige!" Vilt jubel, ovationer och busvisslingar. 3 000 personer alltså! Få i trakten kunde engelska på den här tiden, och än färre hade någonsin sett en svart människa, åtminstone inte på riktigt. Bara en sån sak! "Svängis orkester" svarade för den efterföljande dansmusiken.

 

 

Den tredje fighten "Ingo" och Floyd emellan var förstås den bästa - idag ganska bortglömd, men tveklöst en av den professionella tungviktsboxningens hårdaste drabbningar. Och om inte ringdomaren räknat så förbaskat långsamt hade "Ingo" sannolikt återtagit titeln.

 

 

Neon heaven - Müllers Möbler, Vellinge

 

 

Ädelgasen Ne10, eller neon som vi brukar kalla den, upptäcktes redan 1898, som så ofta av en ren slump. Av en slump hamnade vi även i skånska Vellinge, där vi fann denna läckra neonreklam på Müllers Möbler. Tyvärr har det hänt något i skyltandets värld på senare år. Stora, opersonliga plåtschabrak sätts upp enligt devisen "the bigger, the better". Less is more, säger vi neon-lovers. Enkelt, stilrent, självklart. Det går bara inte att mostå sånt här, inte ens om det är sprillans nytt. Tummen upp för Müller, vem han nu än är?

 

 

Full tank vid åsens fot. Esso, Margaretetorp

 

 

Det går liksom inte att värja sig mot vare sig logotypen eller typsnittet, så självklart och ändå så genialt. Kanske just därför? I Margaretetorp, alldeles nedanför Hallandsåsen, där Skåne tar vid, hittar vi denna skönhet från 1952 eller 1953. Och jodå, pumpen har en...

 

 

... syrra. Ja, här finns faktiskt en hel liten bensinstation. Redan på 20-talet övertog amerikanska "jätten Glufs Glufs", dvs Standard Oil, ett flertal mindre svenska bensinbolag. 1939 tänkte herrar direktörer på bolaget att det var dags att modernisera framtoningen en smula, och vips var Esso fött. Egentligen handlar det om en ordlek, där begynnelsebokstäverna i Standard och Oil fick bilda grund för det nya namnet. Macken ägs idag av paret Bertil och Karin Simonsson, som renoverar träinredningar och säljer gamla leksaker i ett intillliggande hus. Bertil berättar att här såldes bensin redan på 40-talet, men pumparna är från tidigt 50-tal. Vidare får vi reda på att taket byggts ut en smula. Annars är originalskicket utsökt.

 

 

 

Bara i Vara. Motel Motoristen - en doft av 60-talet

 

 

Motel Motoristen strax utanför Vara förbises ibland av mer ortodoxa mack- och motelljägare. Själva gillar vi ställets anspråkslöshet. Den läckra neonskylten - släckt för tillfället - lockar förstås fotografen inom oss, men egentligen var det lilla annexet ursprunget till rörelsen, som startade någon gång medan Kennedy ännu var president i staterna. Hygglige ägaren Richard Christensen, som drivit stället sedan 1992, rättar vårt missriktade objektiv... 

 

 

 

... mot rätt motiv. Så vill ni känna er som unga på nytt är det rum 17 - 19 som är nummer ETT. Carport i direkt anslutning till rummen hör förstås till det klassiska motellkonceptet - även om denna skapelse var av nyare modell.

 

 

En italiensk skönhet i Växjö

 

 

Februari månads första K-spaning går till Växjö, där vi fått ett plötsligt uppdrag. Vi kör mil efter mil längs väg 25 utan att finna särskilt mycket att rapportera om. Vi gör till och med en och annan avstickare på småvägar vid sidan av huvudstråket, men antingen är vi ovanligt kräsna den här gången eller så har vi inte riktigt fått upp ögonen i den arla morgonstunden. Så plötsligt, mindre än 100 meter från målet, Tallgården i norra Växjö, dyker skönheten från Fabrica Italiano Automobili Torino upp. Den bara står där, parkerad... i sanning ett magiskt ögonblick! Fiat 1100 presenterades på bilsalongen i Genève 1953 och väckte genast sensation med sina linjer, sin raka 4:a på 1089 kubik och hela 36 hkr. Modellen tillverkades i olika versioner fram till 1969 - alltså under alla de goda åren. Nostalgia heaven!

 

 

Vi gillade särskilt bruksskicket och det snitsiga avgasröret...

 

Januari

 

Stuvad blomkål i Halmstad

Konditori Regnbågen och Restaurang Jarlen

 

 

Neonskyltarna är förstås bra mycket läckrare om kvällen, men en stressad resenär på väg får passa på att fika när tillfälle ges. Konditori Regnbågen i Halmstad är ett självklart val för den som är såld på 50-talet, även om vi gärna sett att ägarna försökt bevara mer av inredningen. 1958 öppnade detta Halmstads kanske mest populära konditori. Den som behöver något lite mer rustikt i magen kan med fördel bege sig till...

 

 

 

... restaurang Jarlen på andra sidan Nissan. Även detta är ett klassiskt 50-talsställe med läcker neon, jazzmusik och...

 

 

... en hyggligt bevarad inredning. Notera särskilt den läckra beställningstavlan i original, där man fortfarande kan beställa husmanskost från tiden.

 

 

Inte en pizza eller kebabtallrik så långt ögat når...

 

 

Varberg - Ätran nedlagda järnväg, Åkulla

 

 

Den fanns där bara i knappa 50 år, den lilla järnvägen mellan Varberg och Ätran, men spåren är tydliga än idag, särskilt där den skar genom berg och sten. År 1911 stod järnvägen klar, och tanken var att den skulle bli en länk mellan ångsågar och massavedsupplag i inlandet och hamnen i Varberg vid kusten. Redan tidigt visade det sig att de ekonomiska kalkylerna inte riktigt stämde....

 

 

... Lilla Åkulla, några mil in i landet från Varberg visade sig dock ha andra kvalitéer, och när folk började få det bättre ekonomiskt gick tågen fulla med stadsbor som ville få frisk luft och idka vintersport i inlandet. Fortfarande lockar området både vandrare och skidåkare, även om...

 

 

... det nog aldrig mer kommer att bli samma rusning som när Mora-Nisse gästade byn i samband med Friskusloppet den 25 januari 1953. Extratåg sattes in och hela 12 000 åskådare kantade spåren när Nisse och de andra stjärnorna släpptes iväg. Sista tåget till Åkulla gick nästan på dagen åtta år senare. Trots frånvaron av järnväg utnämner vi Åkulla och bokskogarna i området till ett av Hallands trevligaste besöksmål, vinter som sommar. Slingrande vägar, otaliga vandringsleder och en underskön natur.

 

Gulf-macken i Vanneberga, väg 21

 

 

Det skulle förstås kunna vara vilken bensinmack som helst, men det är en från Gulf. Det är de vertikala linjerna som avgör saken, åtminstone enligt "förståsigpåarna". Macken hittade vi utmed väg 21, i Vanneberga mellan Hässleholm och Kristianstad. Den byggdes redan 1952 och drevs då av traktens lanthandlare, Erik Nilsson och hans son Jan-Erik. Det kan se ganska idylliskt ut, men skenet bedrar. Tunga lastbilar dånar förbi bakom ryggen på fotografen, som nästan sveps med av draget. Läget är med andra ord utmärkt. Ändå var det stängt, tänka sig!

 

Det hela varade faktiskt bara i knappt 20 år. När 60-talet gick över i 70-tal var det över, och idag är den i princip helt orörda macken utanför lilla Vanneberga stadd i ett underbart förfall som lockar nya hyresgäster av mer ovanligt slag. För ni ser väl fågelboet i änden av armaturen?

 

 

Plötsligt i Vinslöv

 

 

Vår herre hade inte ägnat överdriven uppmärksamhet åt Vinslöv innan den kom - "minigolffilmen" som ställde allt på ända, och gjorde det lilla samhället i norra Skåne till ett av vårt lands mest oväntade besöksmål. Liksom i Hasslarp hinner vi inte fotografera många sekunder innan vi blir avbrutna. Plötsligt - som det mesta i Vinslöv - sladdar en bil till och nitar med bromsarna alldeles intill oss. Men denna gång är det inte någon bister vakt, utan genomtrevlige Lars-Erik Olofsson. "Jasså, ni är ute och fotograferar eländet", säger han, och drar sedan den en gång så framgångsrika Centralföreningens historia för oss. Det gick ett stickspår alldeles intill byggnaden, förklarar han, och fortsätter med att berätta att Vinslövstraktens råg ansågs vara den bästa i landet, och att det därför gick särskilda tåg härifrån till knäckebrödsfabriken i Filipstad. Men det är länge sedan nu, och anläggningen blir mer och mer förfallen för vart år som går. Intrycket är smått surrealistiskt, då det agrara industriminnet ligger mitt i samhället. Helt självklart en gång i tiden, men kanske inte längre. Det sägs ha sålts till några privatpersoner för 110 000 kr, en summa de får igen varje år genom uthyrningen av telemasten där högst upp på taket. Man kan inte säga annat än att pinnen där uppe har ett hyfsat "mastigt" fundament att vila på.

 

 

 

Nu är det förstås inte för de övergivna silosarnas skull folk vallfärdar till Vinslöv...

 

 

 

...nej, naturligtvis är det miljöerna från filmen "Plötsligt i Vinslöv" som får folk att svänga av från väg 21. Det var alltså här han gjorde alla sina fantastiska rundor, världens duktigaste man, tillika Vinslövsmästare i minigolf (förlåt, bangolf skall det förstås vara) och det var alltså här Bingolotto och inomhusgrillning fick en ny dimension. Filmen ÄR fantastisk rolig, det går bara inte att värja sig, och ibland skrattar man nästan halvt ihjäl sig. Men samtidigt lämnar den en aningen fadd eftersmak. Och handen på hjärtat - är det verkligen någon som tror på filmarna när de förklarar att den gjordes med det... hjärtat alltså. 

 

Luftvärnstornet i Askome

 

 

 

Plötsligt dyker den bara upp där i skogen, den hotfulla väktaren av betong. Det handlar inte om något finlir precis. Betongens gjutskarvar syns tydligt och här och var sticker bitar av rostiga armeringsjärn fram. Men så var det förstås ganska bråttom när det begav sig, då 1942 när luftvärnstornet i Askome byggdes i syfte att bevaka Ätrafors kraftstation, mitt under brinnande krig. Taggtråden är sannolikt av nyare datum, och mest till för att skydda mot vandaler. När vi var här första gången, i början av 2000-talet, kunde man fortfarande gå in i det. Logementsängar och bråte från det förflutna fanns fortfarande kvar i bottenvåningen. Idag har platsen rustats upp, tornet bommats till med kraftiga ståldörrar och man kan bara komma in i det under särskilda besöksdagar arrangerade av Askome hembygdsförening. En ödslig, mäktig och hotfull rest från en ond tid är tornet likväl - alla dagar i veckan.  

 

 

Sockerbruket. Hasslarp, Skåne

 

 

 

Efter bara några minuters fotograferande vid "Bruket" blir vi stoppade av en misstänksam vakt som undrar vad f-n vi syslar med. Ett kort ögonblick gör vi likaledes, då det gamla nedlagda sockerbruket från 1896 vid en hastig bedömning knappast kan sägas vara vackert. Men även ett gammalt trött bruk innehåller förstås sin dos av historia. I det här fallet en historia om fattigdom och hårt arbete, men sannolikt även yrkesstolthet. Mest av allt är det kanske ändå ett monument över en näring som nu nästan helt försvunnit från vårt land. 1908 fanns det 21 sockerbruk och 10 raffinaderier i Sverige. Idag återstår två. "Luften är ledig", sa vi till vakten. Nej, det gjorde vi förstås inte, då han var alltför välbygd. Men vi tänkte det...

 

 

Innan vi hastar vidare från den lilla orten mellan Helsingborg och Ängelholm stannar vi till vid något som vi antar kan ha varit en bensinmack en gång i tiden... men, som i så fall, sannolikt haft stängt sedan Volvo slutade tillverka sin Pv 444.

 

December

Carlsson & Svensson Cykelaffär, Falkenberg

 

 

 

 

 

Såhär i slutet av året är det förstås många enskilda makthavare och exploatörer, men även hela nämnder, runtom i landet som aspirerar på att erövra årets hetaste utmärkelse, "dummerjönsmössan". Starka kandidater finns nog lite varstans, men ära den som äras bör, säger vi här på "Månadens bild". Bilderna ovan har förstås föga med december att göra, frånsett att två av dem råkar vara tagna då, men passa på att titta på den lilla cykelaffären till vänster, kanske även i verkligheten, då den snart är ett minne blott. Med hjälp av medveten brist på underhåll kan man hålla vilken folkopinion som helst i schack. "För böveln, färgen flagnar ju på kåken - klart vi måste riva skiten!" Se kåserier: "I maktens korridorer".

 

 

Sett längs vägen

 

 

Som om man skulle vilja...

 

 

 

Lantmännens silo och Stadshuset, Nyköping

 

 

Vi ser dem nästan överallt - silosarna, dessa modernismens agrara minnesmärken. Många av dem har tjänat ut sedan länge. Här och var görs försök att använda dem i nya sammanhang. Under vårt Nyköpingbesök i december tog vår entusiastiske värd, Per Åke Sköld, med oss på en rundtur i sin stad. Nere vid hamnen pågick arbetet med att försöka förvandla de jättelika silosarna till funktionella bostäder. Läget är förstås lockande, med utsikten över Nyköpings inre hamn och stadsfjärden som främsta försäljningsargument den dag bostadsrätterna ska ut på marknaden. Men smakar det så kostar det: hela 4,9 milj kr för lägenheterna högst upp!

 

 

Silobygget är förstås inte det fösta spektakulära bygget i Nyköping. Stadshuset, ritat av Jean-Jacques Baruël och Paul Niepoort, väckte stort rabalder när det uppfördes på 60-talet, och försöker fortfarande, 40 år senare, desperat finna sin plats i en stad i förvandling.

 

 

November                        

Skrea Motell och Gulfmacken. Gamla Rikstvåan, Skrea

 

 

 

I början av 50-talet inträffade en rad svåra olyckor med nattparkerade lastbilar på gamla Rikstvåan längs Västkusten och krav började resas på att något måste göras för säkerheten. I Skrea, söder om Falkenberg i Halland, låg vid denna tid en verkstad, och efter att ägaren besökt Amerika och stiftat bekantskap med de många motell som var en del av resandekulturen där, uppstod tanken på utveckla verksamheten med ett motell, eller "lastbilshotell", som man först kallade det, och bensinstation. Den 8 februari 1952 stod så Sveriges första motell med tillhörande Gulfmack klart, inklämt mellan tallarna i Skrea. Motellet blev snabbt ett populärt rastställe, inte enbart bland lastbilschaffisar utan även bland andra resenärer. När så Västkustloppet började köras ett stenkast från platsen tillkom nya grupper, som raggare och knuttar, vilka med glupande aptit satte i sig av ställets specialitet, den så kallade Skreamackan med stekt falukorv och vändstekt ägg, gärna dränkt i en sjö av ketchup. Att det fanns flipperspel i lokalen bidrog förstås också till Skrea Motells popularitet bland ungdomen.

 

 

Skrea Motell och Gulf-macken, tidigt 50-tal.

 

 

Mindre delar av originalinredningen från 50-talet kan måhända skymtas här och var, men den egentliga behållningen av ett besök på Skrea Motell är nog ändå känslan av att man faktiskt befinner sig i Sveriges allra första motell - snacka om trendsättare! Pumparna på den gamla Gulf-macken är nedmonterade sedan länge och numera inriktar man sig helt på motellverksamheten. Även om allfarvägen idag går en bra bit härifrån hittar en och annan gäst fortfarande hit. Lasse Ewertz, som driver motellet sedan fyra år, visar oss runt en kylig novemberdag, då det är ganska öde, sånär som på en och annan "långliggare" på jobb i trakten. Men sommartid är det ofta fullbelagt, berättar han, då både golfbanan och stranden ligger nära.

Oktober

Bolmens fiskecamp, Småland 

"Någonstans har en raggig jakthund fått upp vittring på ett byte som bara har minuter kvar att leva. På båtens durk ligger några urdruckna burköl och en tappad leverpastejmacka. En av männen rapar manligt, en annan släpper en kraftfull fis som hinner eka i sju socknar innan den försvinner bort mot Finland." Författaren (närmast) är även en fena på fiske. Bolmens fiskecamp är en prisvärd pärla för en trött resenär. Se kåserier.

"Skrapan", Hotell Arkad och Centralen, Västerås

Vi vet inte riktigt vad det är med Västerås, dit vi tog tåget en vacker höstdag. Glas, stål, ett ett enormt kongresscenter osv. Ibland kan det funka som med skrapan som sticker upp där bakom höstlöven, och med Hotell Arkad i förgrunden. Resecentret fick oss dock bara att vilja åka därifrån så snabbt som möjligt.

Lillians negligé, någonstans i skåne

Längst ner i Skåne, ja, så långt ner det bara går att komma, bor en av våra vänner. En gång spelade han gitarr i det på sin tid så populära bandet Noise. Men kasten i livet kan vara tvära, och idag samlar den gamla punkrebellen på kläder med historia. Overallen på bilden var med i den fantastiska tv-serien "Upp till kamp". Naturligtvis är det en varvsoverall... det ser ni väl! Han lär även ha Göstas uniform från "Tre kärlekar", och kanske även den ljuva Lillians negligé.

Folkets park, Lidköping

En samlare av folkparker missar förstås inte tillfället när det väl kommer. En förening i Lidköping bjöd in oss att hålla en föreläsning i den gamla dansrotundan vid Vänerns strand. Visst hade det varit snyggare med neon i entrén, men en statyett föreställande Hjalmar Branting går ju inte av för hackor.

Vällingby centrum

I oktober fick vi ett uppdrag i Vällingby, ett perfekt tillfälle att studera Sveriges första internationellt uppmärksammade försök till verkligt modernistisk stadsplanering utanför själva stadskärnan, men ändå inom pendlingsavstånd från storstadens alla möjligheter. Området uppfördes huvudsakligen åren 1953 - 1955 efter arkitekterna Sven Backströms och Leif Reinius visioner, båda med en gedigen modernistisk bakgrund bland annat på KF, och hos arkitekter som Le Corbusier och Hakon Ahlberg. Nu hamnade plötsligt köpcentrat mitt i byn, inte kyrkan. Här är det ändå just den vi fångat i vår lins. Sankt Tomaskyrkan, ritad av Peter Celsing och uppförd 1959, ligger som en hotfull mur i bakgrunden och känns fortfarande modern. Vi vågar knappt tänka på vad tant Ester på tredje bänkraden ansåg när den var ny.

September

En Harley Davidsson har slutat rulla någonstans i trakten av Tvååker

Sommaren går mot sitt slut, men ännu blommar det lite här och var. I jakten på ett nytt träd till trädgården stannar vi till hos Charlie, en gammal vän från tiden då man körde Puch Dakota, det vill säga 70-talet. Numera jobbar Charlie med växter, med en skicklighet och omsorg som närmast tar andan ur en. Sina tekniska kunskaper har han kvar, även om en och annan gammal HD gör sig bäst helt orenoverad som en ärrad solitär i trädgården.

Ljungby - Vislanda, Småland

I september kör vi på vad vi upplever som Sveriges längsta raksträcka. Vägen mellan Ljungby och Vislanda må ha en och annan böj på kartan, men vi kunde aldrig uppfatta dem i verkligheten. Ett måste för den som vill uppleva hur det är att färdas i limbo. Så plötsligt uppenbarade sig det gamla ordenshuset i en skogsglänta. Målet var nått. Vi har besökt otaliga liknande under våra irrfärder över landet, och detta var väl varken bättre eller sämre än något annat, men en god representant för det förra sekelskiftets folkrörelsesamhälle, ett samhälle som faktiskt kan leva kvar än idag, i slutet av en landsväg... 

Augusti

Diskotek Gustaf Bratt, Falkenberg

Mot slutet av 1960-talet började det dyka upp ett nytt ord i det hippa Sverige. Det hade lite olika stavning i början - diskotek, dicoteque eller discotek - men funktionen var densamma... ja, det hela gick helt enkelt ut på att skaka loss sådär lite lagom coolt till inpelad musik. Hade man tur gick det även att köpa mellanöl, så kallad "mellis", på stället. I en av tidens dagstidningar kunde man läsa att den så kallade "diskjockeyn" var en slags popstjärna, fast med bättre betalt. Det där är något som slår en när man tänker på dagens alla Rebeckor, Fionor och Swedish House Maffias. Hur som helst låg landets äldsta kvarvarande diskotek i den lilla staden Falkenberg i Halland. Diskotek Gustaf Bratt, beläget i ett gammalt sädesmagasin från 1800-talet, hade faktiskt varit med ända sedan 1969 när det blev lågornas rov. Kommunens styrande och exploatörer må ha farit fram som mjöddruckna bärsärkar bland stadens kulturbyggnader, men just denna förstörelse åstadkoms av helt simpla mordbrännare.

Bulltofta, Malmö

Vårt genomkommersialiserade samhälle må ha en bred röv, men vi tycker nog ändå att detta var att ta i. Kommersen har tagit över Bulltofta, Malmös länk till den stora världen när det begav sig. Mölledalsgymnasiet har kvar de gamla hangarernas formspråk, men vi är ändå tacksamma att det är ett tag sedan vi lämnade skolans värld.

Juli

Folkets Park, Trollhättan

En gammal folkparksentré är svår att motstå. Är den sen så oemotståndligt läckert utformad som den i Trollhättan är det helt kört. Färdigkört för Saab verkar det också vara, och många i staden drömmer sig nog tillbaka till optimismns tidevarv, dvs 50- och 60-talen. Något äldre, sannolikt från krigsåren, kommer det gamla rörskyddsrummet som vi fann på den fina campingen bakom folkparken. Skyddsrum av denna typ grävdes i all hast ner på torg och i parker när det moderna bombkrigets verkningar började bli kända. För övrigt är Trollhättan en underskattad pärla, väl värd en omväg för alla på väg. Industriminnen, fantastisk natur... ja, här finns det mesta samlat på en behagligt begränsad yta. En av våra favoriter. Se kåserier.

Sett längs vägen

The Carbage Run gick från Holland till Köpenhamn, vidare till Trollhättan och Vänersborg, så Oslo och slutligen Lillehammer. Det handlade om ett slags skattjakt. Plocka en sten på en viss plats, ta en öl på en annan exakt klockan tolv, fotografera dig vid en speciell staty... ja, ni förstår konceptet. Bilarna fick kosta max fyra tusen spänn, men endast fantasin satte gränsen för hur mycket man kunde spöka ut dem. Det märks när sisådär 200 - 300 galna holländare ramlar in på en liten camping. Men det var ett roligt gäng. Se kåserier: "En sån där Einstein."

Juni

Hertings krog, Falkenberg

Butiksdöden breder ut sig och de gamla snabbköpen har förvandlats till grus, byggts om till

oigenkännlighet eller, i några få fall, bevarats exteriört och fått ett nytt innanmäte. I stadsdelen Herting i Falkenberg ligger ett exteriört hyfsat välbevarat snabbköp med den efterkrigstida modernismens alla arkitektoniska attribut. Vi hade förstås gärna sett att mer av det ursprungliga glaset i fasaden bevarats. Inuti finns en pizzeria (vad annars?) där hemma- och bortasupporters kan samsas över en öl innan match. Trevliga ägare och OK priser.

Maj

Rjukan, Norge

Tiden tycks ha stannat i hamnen i Mael. Det var härifrån färjan "Hydro" avgick med sina tunnor av "tungvann" avsedda för det tyska atombombsprojektet. Dessförinnan hade Hjemmefrontens motståndskämpar apterat bomber ombord. Sabotaget blev en enorm framgång för motståndsrörelsen, men krävde samtidigt många oskyldiga människors liv, då färjan sjönk i Tinnsjöns djup. Något tidigare hade en annan motståndsgrupp utfört ett sabotage vid själva fabriksanläggningen (bilden i mitten), för evigt ihågkommet från filmen "Hjältarna från Telemark". Men nej, det är ingen dokumentär - Kirk Douglas har aldrig varit norrman. Rjukan ligger för övrigt bara några timmars bilfärd från Oslo, ett måste för den som intresserar sig för andra världskrigets motståndsoperationer. Även naturen kring Rjukan och Tinnsjön är förstås hänförande, vilket gör besöket än mer angeläget.

April

Gamla brandstationen, Falkenberg

Rivningshysterin fortgår med oförminskad intensitet. I en liten stad belägen i mellersta Hallands kustband

fortsätter makthavarna att strunta i de kulturvårdande instansernas desperata rop på "STOPP!" Att lyssna

på kulturvårdande expertis låter sig förstås inte göras hur som helst, när man själv alltid vet bäst. Som om

skottarna skulle kunna något om Whisky! Nej, några ekspån i en kagge hemkört är allt som behövs, och en

lårbensfraktur kan man väl själv fixa hemma i källaren. Den gamla brandstationen från tidigt 50-tal räknades som en av stadens viktigaste karaktärsbyggnader, men offrades på dumhetens altare. Bakom förödelsen

skymtar det gamla Domusvaruhuset. Se kåserier.

Stortorget, Malmö

 

Vi tar sällan den röda Ferrarin till Malmö, den svarta duger gott... Skämt åsido, så går det där aldrig ur oss grabbar. Ser man en riktigt häftig bil så bara måste man låtsas att man är dess ägare och be frugan att knäppa ett kort.

 

 

Målet var inte lika sexigt som bilen gav intryck av - Annebergsgården, ett gigantiskt seniorboende i Malmö med all tänkbar service. Arkitekturen gjorde oss inte glada, men seniorerna där inne var det full fart på.

 

 

Mars

Loka Brunn, Bergslagen

 

 

 

En marsdag, när våren i södra Sverige är så nära att man nästan kan ta på den, tar jag med min gamle far

på en tur upp till Bergslagen och brunnsorten Loka Brunn, med anor från 1700-talet. Den historia vi söker är dock betydligt yngre... faktiskt bara några och sextio år gammal. Och jodå, visst fann vi människor som ännu

kunde berätta om när de amerikanska flygarna blev internerade på "brunnen" och började spela ett märkligt

spel som man kallade base ball. Se kåserier.

 

 

Ronneby, brunn

 

 

Förstår inte hur det kunde bli såhär - två brunnsorter på en och samma månad! Det var ju inte så att vi var överdrivet törstiga. Egentligen är vi inte heller överdrivet begeistrade i arkitekturen på brunnsorter här på "Månadens bild". Lite för mycket tinnar och torn, konstlade detaljer och herrskap och tjänstefolk över det hela. Men oj vad vi gillar Amazoner! Den här läckra pärlan med vitt tak och matchande däcksidor hittade vi parkerad utanför ett av de hus där de bemedlade hyrde in sig när det begav sig - numera förvandlad till studentkorridor.

 

Februari

Hotell Grännagården, Gränna

Tidigt sommaren 1944 kom de till Gränna, de amerikanska flygarna som under stor dramatik lyckats rädda

sig själva och sina skadade bombplan till Sverige under andra världskriget. De blev ganska många med tiden,

fler än 1 200 stycken. De förlades på ett flertal platser runt om i Sverige, ofta på små rekreationsorter. De

bodde och åt som kungar och blev ofta mycket populära bland lokalbefolkningen. Under vår jakt efter deras

historia stannade vi till på hotell Grännagården, ett av de många hotell och pensionat i Gränna som fick ett

välkommet ekonomiskt uppsving under de månader de gästade stan.

Januari

Bruno Mathsson Center, Värnamo

 

 

En solig dag i januari stannar vi till på Bruno Mathsson Center i Värnamo, ett måste för alla som har om så bara det minsta intresse för svensk möbeldesign. Vi kunde gå omkring helt ensamma och njuta av den läckra 50- och 60-talsmiljön och även provsitta de ergonomiskt utformade möblerna. Om det sen var tillåtet... ja, det är förstås en annan sak.

 

 

Billesholms nedlagda järnvägsstation

 

Det är ett tag sedan tågen stannade i Billesholm. Vi hade viss förståelse för det när vi tog en titt på

stationen. Men vi träffade många trevliga människor, så kanske ville de helt enkelt inte åka därifrån. 

Och tidigare...

Båtslipen och varvet, Falkenbergs hamn

Sånt här gillar vi här på "Månadens bild", miljöer som andas, frustar och stånkar. Det planeras för ett  flott

bostadsområde en bit härifrån och både varvet och slipen lär få stryka på foten om det blir verklighet. 

Kommunens ledande politiker vill så gärna att det ska flytta in "kapitalstarkt folk" i staden. Undrar varifrån de

ska komma? frågar vi oss här på "Månadens bild", som hört ledande politiker i hundra andra kommuner önska

sig samma sak, och hellre amputerar vi foten än ser att experimentet med "fåret Dolly" upprepas på Östermalm eller Djursholm. 

Mjukt och hårt i Karlskrona

Dottern fick agera förgrund för det gytter av former vi fann på Stumholmen i Karlskrona. Det vi fann mest intressant var dock inte hopptornet i ny eller gammal funkis utan de böljande, men ändå strama, formerna hos de gula hangarerna i bakgrunden - byggda åren 1926 - 1929 och en gång avsedda för marinens flyg. Detta avvecklades 1949, varpå hangarerna övergavs. År 1933 gästades platsen av ingen mindre än Charles Lindberg. När vi besökte den tycktes hangarerna vara i lika gott skick som då, varför det finns gott hopp om att dessa landets äldsta bevarade flyghangarer i trä kan stå i många år till. Läckert! tyckte vi.

Balkongen och tysktåget. Krukmakaregatan, Falkenberg

Visst skulle man kunna skriva om järnvägsspåret som revs upp, bron som gick samma öde till mötes, eller kanske den Törngrenska fastigheten som rymmer Sveriges äldsta kvarvarande krukmakeri. Men istället tänkte vi berätta om balkongen, den som föll för tysken. Mellan 1940 och 1943 transporterades ca 100 000 vagnslaster tyskt krigsmateriel och 2 miljoner tyska soldater på svenska järnvägar. SJ beräknas ha tjänat motsvarande 1,5 miljarder svenska kronor på trafiken. En del av transporterna rullade här, genom gamla stan i Falkenberg. Det berättas att några kastade sten på tågen, sannolikt fler i efterhand än just då, andra spottade åt dem. Sen fanns det förstås de som gav både choklad och cigaretter åt soldaterna (de är däremot betydligt färre nu än då). De flesta var dock bara väldigt nyfikna när de hotfulla tågen rullade genom stan. Det hände ju något! Plötsligt hände det lite väl mycket. Det är inte mycket till balkong ni ser där uppe på huset till höger. Där fanns en större förut. Men den rymde inte hur många som helst, och när nyfikenheten blev för stor, och vikten likaledes, rasade den i backen. Flera personer skadades, någon svårt, ett offer för tysken...

Torget, Östersund

Under en av våra Norrlandsresor hamnade vi på torget i Östersund, och undrade: hur sjutton blev det såhär?

Bethelkyrkan, Örebro

Örebro är faktiskt bra mycket sexigare än man kan tro. Vi var inbjudna att hålla en föreläsning i Bethelkyrkan. Nej, vi är inte särskilt religiösa, men i den heliga privatiseringens tidevarv har kommunernas lokaler blivit allt färre, varför många föreningar istället vänder sig till kyrkan. Och den ställer alltid upp till en rimlig kostnad. Bethelkyrkan i centrala Örebro låg inklämd mellan brutalarkitektur av glas stål och betong, men vi tyckte ändå att kontrasten funkade bra.

Konst och natur i skön förening i Örebro

Ronnies racer, Örebro

Det skulle bli väldigt tjatigt att visa alla de märkliga fordon vi sett utmed vägarna, men racinghjälten Ronnie Petterssons första fordon måste förstås med. Det var pappa Bengt som fick för sig att svetsa ihop något av överblivet skrot, så att grabbarna skulle ha något att pyssla med. Det blev... tja, en trädgårdtraktor. Pressade man den riktigt hårt gick den att få upp i hela 12 kiliometer i timmen. Även denna skapelse fann vi i Örebro.

Mullsjö friluftsgård och centrum. Mullsjö

Mullsjös moderna centrum känns aningen malplacerat i den annars så idylliska lilla orten. Nu är vi förstås inte i första hand här för att titta på arkitekturen i centrum...

... snarare är det de gamla pensionatens historia vi söker. Och spåren... 

... efter de amerikanska flygarna som "internerades" på orten 1944. Här står de uppställda utanför Friluftsgården, ortens kanske mest kända hotell. Men där finns fler i denna ort präglad av svunna tiders stillsamma pensionatsliv.

Tolereds kyrka, Hisingen, Göteborg

Vem har sagt att det alltid måste vara så roligt...

Per Albin, folkhemmet och funkisen. Ålstensgatan 40, Ålsten, Stockholm

Gatan är stökigare än vi hade förväntat oss... ja, hela Ålsten präglas av den trash-chica look som huvudstadens mer trendkänsliga invånare gärna gör till sin. Men visst duger det, inte minst en sommardag som denna. Soldiset bäddar in området i ett förföriskt ljus, humlor surrar och söker nektar i de vildvuxna nyponhäckar som löper längs radhuslängorna. Vi är alltså på Ålstensgatan, utanför nummer 40 för att vara exakt. Det var här han bodde, Per Albin Hansson, folkhemmets grundare och statsministern som lotsade oss genom kriget. Han ville bo bland vanligt folk i ett hus byggt för vanligt folk. För vissa kan säkert Ålsten te sig småborgerligt idag, men då, 1932 när det byggdes, var det "top of the edge", ett framskjutet spjut av det nya idealet - funkisen. Ändå avsett för medel- och kanske även arbetarklass. Per Albin ville alltså bo bland vanligt folk, i samma sorts hus som vem som helst, men ändå inte riktigt. Ni ser skillnaden bakom mannen i kortbyxor... jo, han vet, och han kommer aldrig mer att bära kortbyxor i offentliga sammanhang. Men försök att bortse från hans smala ben en stund och vänd blicken uppåt. Ni ser den lilla rundningen, i just den finner ni skillnaden. Per Albins hus var det enda i området som fick den där lilla extra rundningen, den extra detaljen. Någon måtta på jämlikheten fick det ju vara även i folkhemmets Sverige...

Anarkismens gula gavel. Brändaholm, Karlskrona.

Det är något allvarligt fel på bilden här ovan. Vad ni ser är faktiskt inget annat än ren anarki. Det gula huset ligger mitt i koloniträdgårdarnas Mekka, Brändaholm i Karlskrona. Och allt hade nog varit frid och fröjd om det inte vore för att huset är just gult. Brändaholm är Sveriges kanske mest berömda koloniområde, stenhårt reglerat och så eftertraktat att det nästan inte händer att någon av de 45 stugorna kommer ut på marknaden. Sker det ändå är det till priser som ofta överträffar dem på fashionabla Östermalm i Stockholm. Senast det skedde fick köparen punga ut med 50 000 kr per kvadratmeter, och även om stugorna inte får vara större än 32 kvadratmeter blir det en slant över för säljaren. Det där känns förstås en smula märkligt med tanke på att hela kolonirörelsen ursprungligen gick ut på att även arbetarna skulle ges möjlighet att odla sina egna grönsaker och samtidigt kunna njuta av frisk luft i Guds fria natur. Men åter till färgen, den gula. Egentligen finns den inte. Innan vi besökte området läste vi igenom en del handlingar, och lagen är stenhård - alla stugor skall obönhörligen vara röda med vita knutar. Inga undantag medges. I turistreklamen råder samma konformism. Och inte nog med det - i alla informationsblad ÄR alla stugor röda med vita gavlar. Ändå ligger den där, anarkismens gula utpost i trädgårsidyllen.

Såhär ska det förstås vara, enligt lagen

Hänt längs vägen

En gammal trotjänare har tjänat ut

Teaterbiografen Grand, Ljungby

En bedagad skönhet, modernare än man kan tro invändigt.

En rest från kriget, mitt i buskisen. Vallarna, Falkenberg

Vallarna i Falkenberg har blivitt ett begrepp över hela landet och en synonym med buskis och fars. En råkall senvinterdag när det ännu är månader kvar till nästa buskissäsong besöker vi de kvarglömda fundamenten till det luftvärnstorn som skulle skydda staden i en tid då det inte fanns mycket att skratta åt.

Utanför Moderna museet, Stockholm

Den som är intresserad av det övergivnas estetik måste bara älska Jean Tinguely och hans mekaniska underverk utan någon som helst funktion. Och det var precis vad vi gjorde när vi ramlade på dem utanför Moderna museet i Stockholm. Niki Saint Phalles färgstarka och svallande former kompletterade både där och då, men även under ett livslångt och stormigt förhållande.

Hamnen, Örnsköldsvik

Southfork, Dallas/Örnsköldsvik

Hotell Focus, Örnsköldsvik. Eller var det Fonus?

Visa mig någon som säger att industriminnen är fula och jag ska visa dig en lögnare. Vi stod länge och

betraktade de uttjänta väktarna av järn, stål och vajer i Örnsköldsviks hamn. Vår värd ville hellre visa upp 

stadens finare förorter, där mängder av återvändande hockeymiljonärer (exporten till NHL härifrån har ju varit minst sagt häpnadsväckande) byggt villor i sann Dallas-stil. De var väldigt fula däremot! Och Hotell Focus döptes förstås snabbt om till Hotell Fonus, då endast en död skulle kunna trivas med att bo i en byggnad med ett sådant yttre.

Bruno Mathssons sommarhus, Frösakull, Halmstad

Bruno Mathsons sommarhus i Frösakull i Halmstad är ett alternativ till det välkända besökscentret i Värnamo, låt vara lite ruffigare och aningen svårt att hitta där det ligger gömt bland tallar och mer vräkig, i vissa fall rent vulgär, villabebyggelse bland de nyrika i Halmstads kanske mest välbärgade bostadsområde. Vi hade turen att få en guidad visning i skarven mellan ägare och kunde alltså sitta i samma fåtöljer som Bruno själv vilade baken i när det begav sig. Rent konstruktionsmässigt är huset en katastrof, med läckande hängrännor mellan takbågarna i korrugerad plast, men jösses en sån nostalgikick! Den lilla spisen har en särskild historia. Som den naturivrande idealist han var ville Bruno gärna att maten skulle lagas utomhus på en liten flyttbar spis. Det där var något japanerna tog fasta på (Bruno är gud där borta) och när en särskild utställning om Bruno Mathsson skulle ordnas i Japan skeppades spisen över. Vid vårt besök var den tillbaka, och nyfikna som vi är kunde vi inte låta bli att öppna den. Inuti låg en "herrtidning" med lättklädda damer. Tanken slog oss: hade den varit i Japan och vänt utan att någon kommit sig för att öppna luckan? Se Kåserier: "Bruno Mathssons spis."  

Gamla järnvägsbron, Falkenberg

Infrastrukturella förändringar öppnar för möjligheter, men lämnar samtidigt djupa sår i landskapen, som här när Falkenbergs gamla järnvägsbro rivs för att lämna plats för... ja, vad? Fundamenten av sten och betong står kvar flera år efter rivningen, som hotfulla väktare av... tja, en snipa och en ruffad sportbåt av något slag, tycks det. Många ville ha en cykelbro över ån, då fundamenten ändå stod där. För dyrt, ansåg de styrande. Hur mycket kan ett par plankstumpar kosta? undrar vi på "Månadens bild."

På kryss i Töreboda

Anledningarna att stanna till i Töreboda är kanske inte överdrivet många. Men de finns. Man kan t ex generöst bjuda frugan på kryssning ombord på världens minsta färja. Färden tar ungefär 30 sekunder och kostar en krona. Se kåserier: "På kryssning med Lina."

En rest av agrar funkis. Visningshallen, Falkenberg

Stad och land var länge intimt sammanknutna i ett interaktivt samspel, och när nya byggnader krävdes för visning och auktionering av t ex kreatur var det naturligt att även dessa byggnader följde tidens ideal. "Visningshallen" i Falkenberg från 1938 var ett välbevarat exempel på ett försök till agrar funkis. Så småningom nyttjades byggnaden för annan verksamhet, som t ex idrott, teater och dans. 2007 föll ändå byggnaden för grävskoporna och ersattes 2010 av Falkhallen, ritad av Stellan Eriksson på White Arkitekter.

Ett annat land, ett annat universum. Kullaberg, Skåne

Han kom hasande nerför den hala bergssluttningen med en hammare i handen och tre brädstumpar inklämda under armen. Vi förstod omedelbart att det var konstnären själv. På något sätt måste man beundra den som ser att just där, bland alla de hundratusentals andra brädstumparna, fattas det något...  

Sett längs vägen

Det finns förstås någonting i varje hus man passerar, någon liten detalj som har en historia som sticker ut. Men den här lilla trissan som vi fann i ladugården längs en liten väg i Vinberg tar nog ändå priset. Egentligen är det en rodertrissa, av bakelit. En gång satt den i ett jättelikt bombplan, en amerikansk B-24 Liberator. Den 17 januari 1945 kraschade den stora fågeln på ett fält inte långt ifrån ladugården, och två påhittiga bröder fann snart nya användningsområden för skrotet som blev kvar. Med hjälp av en bult och ett grovt snöre kunde den lilla rodertrissan nyttjas för att hissa upp ladugårdens gödsellucka! Se böcker: "Anrop Red Dog."

Söderstadion, Stockholm

Även gången upp till Söderstadion har förstås sitt eget arkitektoniska uttryck. Golgatavandring eller triumftåg? Inte lätt att veta såhär minuterna innan match, då öststatsbetongen är av sekundär betydelse, och matchen allt. Vi på "Månadens bild" har alltid gillat täta fotbollsarenor utan löparbanor. Och vad är det som säger att man inte skulle kunna knö in en sådan mitt i ett kontorslandskap? Stora familjeläktaren är dock ingen höjdare - för flack och placerad för långt ifrån plan.